torsdag 23 november 2017

FLASH! (S)-kvaller FLASH!

Det talas inte om den nya kyrkostyrelsen utåt men grupperna snickrar, det fattar man enkelt. Jag gick till Ofvandals och blev bjuden på frimodigt eftermiddagsfika av rektor Sidenvall, en generös typ. Så vandrade jag mot hotellet och tänkte lägga mig och vila, morgonen var tidig. Då ringde överste Olofsson och frågade: "Vill du höra lite från de innersta socialdemokratiska kretsarna?" Det kunde jag inte motstå. Överste Olofsson hade signalspanat och visste vilka de ordinarie i nya kyrkostyrelsen skulle bli från S och någon från C. "Det kan du delge bloggarintressenterna", sa han skrattande. Översten vet nämligen hur gärna socialdemokrater bedriver spaning.

Kyrkostyrelse 2018-2021, ordinarie s-ledamöter
Wanja Lundby-Wedin, 1 v ordf
Lars Johnson
Margareta Winberg
Jesper Eneroth
Britt Sandström

"Ska centern då ha 2 vice ordförandeposten? frågade jag. Och det skulle centern. Daniel Tisell, visste översten berätta.

"Det blir antagligen Aron Emilsson som ordinarie från SDS med Julia Kronlid som ersättare, sa jag och översten sa inte emot. "ÖKA får en ordinarie och POSK samverkar med miljöpartisterna och får tre platser", räknar jag ut", sa jag. BA får en ordinarie plats och Frimodig kyrka kan samverka sig in, kan man tänka sig", sa jag.

Översten skrattade lite. "Lägg det på bloggen och skriva att folk inte ska glömma var de hörde det först."
Så då gör jag väl det. Men ingen i kyrkomötet har sagt ett enda ord om saken. Det ska signalspaning till för informationsinhämtning. Intressant på sitt sätt. I morgon blir väl bilden helt klar.

Gravarnas slumrare

Visst har vi en skyldighet mot gravarnas slumrare. De ärf ler än en partipolitiskt sammansatt kyrkomötesmajoritet. Många av dem visste mer om Guds rike än kyrkomötesmajoriteten. Nu får ni under Antjes tal se hur jag la ut min reservation. Det fins fler.

Antje tackar alla och talar om smärtsamma påhopp och fake news. Men vi vet bättre än de som ljuger ihop något. Vi har en handbok som inte har allt. Och detta gör Antje till en fråga om "darlings". Ännu ser vi som en gåtfull spegelbild. Och detta säger ärkebiskopen om ett lärodokument. Men rätt har hon, det liturgiska arbetet kommer att fortsätta. Vi ska visa "världen" att vi kan bära mångfald. Jo, och denna mångfald behöver vi inte så mycket visa världen för den är just världens mångfald, skriver jag. Och så säger Antje att vi ska sjunga sv ps 477. Då bröt jag samman av förtjusning. Verkligheten överträffar dikten. Läs vers 1. Så här är det alltså. Vi sjöng att den Laglöse står fram uppenbart. Då vet vi villkoren. Av kyrkomötet 2017 utsjungna. Hittar ni också gravarnas slumrare i psalmen?

Jag snickrade ihop detta:

Reservation

När ”det nya kyrkomötet” infördes år 1982 gjordes en tydlig markering. Den gäller fortsatt.

Sven-Erik Pernler:
Herr ärkebiskop! Det beslut som nu har fattats innebär att förhållandet mellan stat och kyrka på ett avgörande sätt har förändrats och att kyrkans hittillsvarande relativ frihet väsentligt inskränkts. En sådan utveckling är ytterst olycklig i ett pluralistiskt samhälle och helt oförenlig med de senaste årtiondenas strävanden att ge kyrkan större självständighet. Det måste djupt beklagas att man nu slår in på rakt motsatt väg.
   Ett kyrkomöte med den nu beslutade sammansättningen saknar auktoritet i frågor som avser lära och lärotolkning, förkunnelse och sakramentsförvaltning, och det kan befaras att dess beslut i sådana frågor inte kommer att åtnjuta respekt.
    Med hänvisning till vad jag nu anfört får jag anmäla reservation mot det fattade beslutet.

Jag konstaterar att det nu fattade beslutet om kyrkohandbok avviker från en handboksrevision i allmänkyrklig riktning, det vill säga den grundhållning som gällt i Svenska kyrkan sedan arbetet med Kyrkohandbok 1942

Vi har en förpliktelse till och ett ekumeniskt ansvar utifrån Kyrkornas Världsråds portalparagraf:
The World Council of Churches is a fellowship of churches which confess the Lord Jesus Christ as God and Saviour according to the scriptures and therefore seek to fulfil together their common calling to the glory of the one God, Father, Son and Holy Spirit.

Den faktiska samsyn, som föreligger ekumeniskt och de teologiska insikter som blivit allmänna, har nonchalerats i kyrkohandboksarbetet. BEM-dokumentet angav en gemensam struktur från vilken nu Svenska kyrkan distanserar sig sakligt och språkligt. Detta är uppenbart när det gäller det för Kyrkan konstituerande som kristologi och trinitetslära, men också när det handlar om nattvardens förhållande till Kristi offer.

Vad gäller kyrkomusiken har kritik framförts under lång tid, men i alltför liten utsträckning påverkat kyrkohandboksarbetet. Om detta finns, såvitt jag förstår, en rätt bred samsyn.

Kyrkomötets revisorer riktar en uppseendeväckande kritik mot kyrkohandboksprocessen. Det är självklart så, att denna kritiserade process återverkat på kyrkohandbokens innehåll. Jag menar att detta förhållande borde innebära, att en kyrkohandbok inte antagits nu. 

Min bedömning är att receptionsprocessen kommer att visa vilket svagt stöd kyrkohandboksarbetet fått och får. Jag beklagar detta faktum. Ett mer transparent och inkluderande arbetssätt hade kunnat förhindra det misslyckande vi nu ser och fortsatt kommer att se. 

Min förhoppning är att musiker och teologer i andra former fortsatt kommer att arbeta för att ge oss liturgiskt och musikaliskt material som håller högsta kvalitet. Den kyrkliga förnyelsens utmaningar  upphör inte på grund av ett klubbslag i ett kyrkomöte med en sammansättning som Svenska kyrkans. Som det uppropats under set senaste året är Kyrkan semper reformanda. Också nu.

Jag reserverar mig mot det fattade beslutet.


Dag Sandahl

I överförd mening gäller nu detta som hållning i församlingarna som ord till en kyrka som är sjuklig, Chrchill:

We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender, and even if, which I do not for a moment believe, this island or a large part of it were subjugated and starving, then our Empire beyond the seas, armed and guarded by the British fleet, would carry on the struggle, until, in God's good time, the New World, with all its power and might, steps forth to the rescue and the liberation of the old.

Heresier

Lunchen i går var vegetarisk biff gjord på bönor, potatis och grönsaker någon stark sås, stark ajvar? Till detta drack vi förstås stilla vatten. Godhetsmarodörer och totalitära veganer pressar sin norm också över oss köttsliga. Men vi finner oss. De är ju finare, mer moralsikt högstående, eftersom de bara ger sig på nötter och rötter, inte nötkött och rött kött. Ni kan kanske ana vad jag menar om det. Men jag håller tyst. Det är en rätt vanlig hållning i landet och i kyrkolivet. Men inte riktigt klok. Det finns nämligen ett ansvar att identifiera de vanligaste samtida heresierna i Svenska kyrkan och tala högt.

Det är ett ansvar för dem som kan känna igen heresierna tider igenom för att kunna förklara hur de ser ut i samtiden. Och det är ett ansvar för präster att förklara att heresier inte bara hör till ett dogmhistoriskt skräckkabinett. Detta är det allvarliga sättet att fundera över sant och falskt och över vad den kristna tron faktiskt säger, den tro som handlar om Uppenbarelsen, det Gud avslöjat för oss om tillvaron. Det är en hållning som vet att skära tunt med skalpell. Heretikerna låter ju nästan som de ortodoxa kyrkokristna. De slirar bara lite. Den Helige Skrift är inte Guds ord men i Den Heliga Skrift återfinns Guds ord. Här och var. Nu säger de inte "Den Heliga Skrift". De säger "Bibeln". Men det borde inte kunna förvirra någon för detta faktiskt är två olika sätt att tala om Boken. Och min konfirmationsbibel var just Bibeln - Den Heliga Skrift. Frågorna måste ställas om språkbruket och om vem ska avgöra vad som är Guds Ord i boksamlingen? Heretiker eller ortodoxa?

De vackra orden är förstås informationsbärande. Det är när det blir alltför feta ord som jag blir misstänksam. Vad är det som glada paroller och vackra fraser ska dölja? Och ropen på entusiasm? Den på bönor konstruerade biffen skulle det vara en stark sås till och de medvetna visste då att fråga vad det var för smak såsen skulle dölja.

Birger Jönsson äntrade talarstolen i tisdags kväll. Han är politiker, s. Han argumenterade enkelt att det har lagts ner mycket arbete, så då var saken klar.
Öppen, demokratisk och grön folkkyrka ville Anders Åkerlund ha, för den kyrkan hade han gått till val på. Det är inte ointressant att höra. De vill väl, men välviljan räcker inte för att förlösa entusiasm. Jag säger fortfarande: Kolla sändningen: svenska kyrkan tv, Block I (Ivan) och pröva om ni tror att detta skapar framtid. Arma kyrka som denna dag ska anta kyrkohandboken. Kl 8 tar vi oss verket an. Min sista dag som ledamot av kyrkomötet.

Men här är nu fortsatt viktiga arbetsuppgifter för många. Förr i världen var det rätt lugnt i Svenska kyrkan. Kyrkohandboken år 1942 kom till i en kyrka, som var mindre spretig än dagens. De som gick i kyrkan kunde, om de läst Bo Giertz, tänka att Svenska kyrkan var Kristi Kyrka i Sverige och de väntade inga läromässiga överraskningar i förkunnelsen. Det kan vi se i de predikosamlingar som publicerades och där präster från olika håll/traditioner skrev tillsammans. Några avvikare fanns, men så få att kyrkoherde Bruhn i Skepparslöv kunde identifieras och stå fram just som avvikare. Det skulle bli annorlunda och nu är det helt annorlunda med heretiker som i lönndom sprider heresierna som vore de Svenska kyrkans lära. Det de påstår vara Svenska kyrkans lära tror jag inte och jag veta tt frågan om just Den Helige Skrift, om realpresensen och om Kristi gudom är bra teman för vaksamhet.

Att heretiker förkunnar något annat än kyrkolära hade varit ett problem om det inte vore så, att just jag är svenskkyrklig. Jag vet mer om den spiritualitet som bär Svenska kyrkan och det är gjord och reflekterad erfarenhet under mitt liv. Jag frånkänner det kyrkomöte vi nu har auktoritet i lärofrågor vad detta möte än påstår om sig självt.

Kyrkohandboken? Den är fortsatt på väg mot haveri. Omröstningen idag ändrar inte detta faktum. Till icke ringa del beror detta på en process där bortvalen varit kyrkopolitiskt självklara. Det ska vi inte låtsas om för nu ska vi låtsas att utfallet av den underkända processen blev bra. Det tror inte jag ett ögonblick och, jag upprepar mig, detta beror på att jag är svenskkyrklig.

Vad vi gjorde i går? Röstade förmiddagen lång. Debatterade under eftermiddagen, delade ut kulturpris och så var det gruppmöte samt kväll i god gemenskap. Men detta blev en tidig morgon! Lite deprimerande att inte i tidig novembermorgon gå ut och hämta tidningarna och så få sin torsdagsdepression. Jag kollade lite på nätet. Det heter att jag "dundrade" i handboksdebatten. Detta ord trodde jag var förbehållet enkel lokaljournalistik, som inte förmår att återge vad kyrkokritik går ut på. Då blir det bara dunder. Har Mikael Löwegren dundrat då också? Kyrkomusikerna liksom kulturfolk/journalister som haft några synpunkter? Och hur blir det med dundret mot kyrkohandboken sedan den antagits?

Någonstans såg jag en text om att jag anfört an oidentifierad källa om Afghanistan medan ärkebiskopen angett ett namn. Jag hittar den inte längre. Det gjorde mig munter. Om jag har en kontakt jag känt i årtionden och inte namnger medan ärkebiskopen droppar ett namn på en person hön mött vid ett tillfälle och vinklat en enda fråga till, vem har sakauktoriteten på sin sida, tro? Det som bekymrar mig nu är de människor som följer kyrkomötesbesluten och tröttnar i stället för att bli frenetiska heresijägare. Minns att heresijägare trots allt har det roligare. Reservanter också.



onsdag 22 november 2017

Kyrkohandboksentusiasm

Jag tippade i går morse att entusiasmen inför en ny kyrkohandbok skulle vara begränsad. Fick jag rätt? Steg för steg tröskades materialet och det var bara för mig att göra annotationer under dagen.
Dan Sarkar var lysande. Kolla hans sagoberättande om bilmodeller, en Ford Mondeo mot en Fiat. Och det är bara att scrolla sig fram: svenska kyrkan tv

Dan var förödande. Förödande underhållande, menar jag. Biskop Dalevi var tydligen nöjd med att köra Fiat Mediocer. Det fungerar, sa han. Ingen kyrkoherde i Karlstads stift var negativ, vad nu detta säger. Jag ber att få påminna om biskop Wadensjö, som efter att ha varit i Två Systrars, där jag var präst, sa: "Nåt sånt här har vi inte i hela Karlstads stift."

Sara Waldenfors menar att en folkkyrka ska ha en kyrkohandbok för troende - tvivlande - sökande. Tänker man så får det konsekvenser? Det finns sannerligen ett fenomen som heter stupiety. Där inbegrips oförmågan att komplicera sammanhang. Kyrkan firar och kyrkohandboken är till för detta firande. Och när det firas, dras människor med. Om det inte gått till så, skulle vi idag inte haft någon kyrka alls. Jan G Nilsson redovisar något som inte är en teologisk insikt, men vad han redovisar är knappast entusiasm inför kyrkohandboken. Skippa finliret tyckte Jan G var en bra väg att gå. Så kan man också tänka.

Egentligen är jag lite trött på alla som säger sig representera den vanliga församlingen till skillnad från - teologer! Teologer i detta sammanhang betyder erfarna präster. Välsignelsen diskuteras och då blir det argument för den individualiserade formuleringen. Herren välsigne dig! MTD-religion, det terapeutiska alltså. Centerledamöter talar för och föreslår detta. Vittnesbörd från de längtande prästerna är inte heller uppbyggliga, vittnesbörden från dem som vet hur det känns när handboken landar i gudstjänsten. Anders Åkerlund stöttar förstås förslaget om att välsigna individer för detta handlar alls inte om församlingen som kollektivperson utan just om individer. MTD! Sentimentaliteten firar triumfer idag. Godhetens marodörer hade en stor dag i förrgår. Läronämnden har en annan mening, som kyrkomötet alltså ska gå emot i detta stycke. Intressant. Vi röstar i morgon.

Markus Holmberg talade för att öppna språket, bort från det patriarkala och till modergudinnan. Klockren MTD. Och det är så självklart att pastor Holmberg inte riktigt märker vad han gör. Kunde vi kalla in Jung och skapa en fyrenighet med Maria? Det blir det här vi bråkat om tidigare, Gud är vår fader, allt vad fader i himlen och på jorden har sitt namn. Moder står på t ställen och så vill Markus ha det till tre. Det tycks han mena vara en marginell förändring. Ett kyrkomöte, som ser ut som detta, har ingen auktoritet att besluta sådant här. Det sa vi 1982. Nu ska vi i morgon rösat om modergudinnan. Här krävs kyrkokristenhetens uppställning mot MTD-religionen. Det är rätt att göra uppror!

Tydligt blev det när prästsonen, prosten Anders Åkerlund anförde sin lärofader i teologien: Marcus Borg. Borg är en teolog för utövande av MTD-religion. Hade han inte funnits, hade han behövts uppfinnas. Prästsonen, ärkebiskopen em KG Hammar har samma auktoritet.

Modéus II finner det förenligt att tala om att Gud är en mor för det finns många sätt att tala om Gud i Bibeln. Gud kallas för fader för man gjorde så på den tid då Bibeln skrevs. Bibeln innehåller Guds ord men är inte Guds ord. Luther hade en mycket mer robust bibeltro, kan jag säga. Robust! Ni får läsa Ingemar Öberg, Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther. Biskoparna hamnar i en språkfilosofi, som de nog inte riktigt behärskar. Realpresens bryter in i ubiqviteten, menade Mikael Mogren och frågade: Vad är problemet? Evelina Johansson undrade hur de liturgiska formuleringarna landar i en tid när vi befinner oss i ett läge där realpresensen ifrågasätts. Det r en berättigad fråga.

Antje citerar Julian av Norwich: Lika väl som Gud är vår fader är Gud vår moder. Bevisvärde? Antje är uppvuxen i en unierad kyrka, det är väl inte så mycket att bråka om. Nu blev det ett replikskifte och Antje grep till ett argument ad hominem, det var avsett som sådant, mottogs av tacksamma åhörare så och hon försökte sedan narra sig ur det hela. Ynkligt, tycker jag, och lömskt. Möjligtvis är detta kvinnlig härskartaktik. Och varför skulle en kvinnlig ärkebiskop inte ägna sig åt sådan? Kolla själva G 2017:1 kl 17.14 eller så. Mäster Eckehart och Thomas av Aquino kom också in bland auktoriteterna. Nog är det egendomligt när det teologiska arbetet subjektifieras och blir "teologin". Vilket är egentligen detta subjekt, en egen storhet, om man tänker efter?

Vill ni ha en rätt allmänt hållen varning så passa er när det börjar talas om ödmjukhet i stället för tvärsäkerhet. Det brukar vara så maktens ödmjuka arrogans talar. Och detta har Kjell Petersson påmint de frimodiga om. Varför hade förresten partipolitikerna så lite att säga i debatten? Jag vet svaret. De behöver inte. De ska rösta och så blir saken klar.

Det finns ett utskott som ständigt arbetar under kyrkomötet. Det är fikautskottet. Där tjänstgör i omgångar ledamöterna när de tycker att prästerna pratat för mycket. Någon i fikautskottet förklarade sin önskan att möjligen ställa ifrån sig kaffekoppen för att stiga upp i talarstolen med ett baseballträ försedd och röja, om jag fattade hans traktan rätt. Och när det sägs att saken bara gäller enkla ändringar, ska detta misstros.

Hur slöt överläggningarna? I stor entusiasm? Eller i trötthet? Jag vill minnas att det var större entusiasm vid kyrkomötet som antog 1986 års kyrkohandbok och då var jag med. Kollar ni block I, klockan 20 och vad det kan vara (20.20?) så kan ni förstå och kanske förvånas över att jag på varje punkt hade en annan bedömning av läget än Antje Jackelén. Ni kan kolla hela block I (Ivan) och hör vad blockäldstarna har att säga.  "Jag vart häpen själver", som flickan sa. 1811 års kyrkohandbok höll i sju år

Jag frånkänner detta kyrkomöte auktoritet i de avgörande frågorna och drog det ni nog redan läst om skillnaden mellan avgörelse och omvändelse. Detta är inte en kyrkohandbok som knyter an till de djupa rötterna i Svenska kyrkan. Nå, det är inte vår kyrkotillhörighet som ska ifrågasättas. Vi är förvaltarna med förvaltaransvar.

"Det här kommer inte att vara min kyrkohandbok, det finns ett liv också utan den här kyrkohandboken!", sa gruppledaren för Frimodig kyrka utan varje spår av missmod. Liturgiska strider är en högkyrklig specialitet. Och minns att det aldrig är poeter som går under utan poliser. Det gäller alla slags poliser. Nu får vi stå för att vi inte står för det som så tydligt förklaras vara Svenska kyrkans lära utan att vara det. Tillit? Så manar maktens ödmjuka arrogans. Kolla Modéus I kl 20.43 eller så. Vi, som har lundaradikalismen i blodet, vet att stå emot. Agere contra. 


tisdag 21 november 2017

Lyssna, lyssna, förstå!

Ni kan gå in någonstans och hitta kyrkomötet på nätet och spela upp gårdagen om ni ine njuter av denna dag live. http://svenskakyrkan.tv Ni ser kroppsspråk och del annat. Men mest kan ni lyssna.

Karin Perers, C, var utomordentligt tydlig i sitt lilla hälsningsanförande. Det var en kongressinledning med de dagsaktuella frågorna på tapeten. #metoo förstås, mänskliga rättigheter.
Bertil Persson fokuserade i sin andakt på kyrkoårstiden, sv ps 490 och Ps 139 växelläst. Inga konstigheter.

Jacob Schwarz, Svenska kyrkans unga, hälsningstalade. Han dissikerade frågan om det finns en skillnad mellan samtal och diskussioner? Nja. God ton pläderade Jacob för. Brukar inte kyrkomötet ha det? Kyrkan kommer alltid att bestå, sa han och det gemensamma är att vi tror på Jesus Kristus. Inga beslut får ha negativa konsekvenser för barn och unga. Jag känner mig nu lite som Ingmar Ström, han som påpekade att Kyrkans ungdomar var alla döpta barn och unga, inte bara de i en kyrklig organisation organiserade. Och så när jag en tanke att Svenska kyrkans unga är en liten rörelse med stora anspråk.

Det var en rörande debatt under förmiddagen. Medlemstalen sjunker och detta problem måste hanteras. Så kan man säga. Men vad ska göras? Medlemsvärvningskampanjer eller en kulturanalys? Kristen tro föses ut i marginalen i hela västvärlden och det finns ett (odefinierat) intresse av detta. Låt oss knäcka koderna och låt oss se vad som sker i det som synes ske. Kunde jag tycka.

Flyktingbarnsfrågan, där barn nu också skulle kallas unga, innehöll inga nya fakta. Kolla Kl 2017:7 Modéus II var högtstående moralisk. Han fick brev och mejl om behjärtansvärda fall och tydligen finns det många familjer som tar sig an ensamkommande. Han manade oss att se in i ett par mörka barnaögon. Därmed var tydligen migrationspolitiken avklarad. Öppna gränser? Modéus II var klart och tydligt passionerad. Jag läser Plutarchos, Om religion (Atlantis 2017)."Varje falskt omdöme är ett otyg, men om även passioner är inblandade är det särskilt illa. Varje passion är ett slags självbedrägeri som blir som en varböld, och liksom ledluxationer är svårast när de sker i samband med sårskador, så är förvridningar av själen värst när de är förenade med känslor." (s 320)

Ingen försökte förklara vilka asylregler som måste ändras. Välviljan triumferade. Jag beskrev ett faktiskt förhållande, fullastade plan med familjer (med barn) landar i Kabul. Familjerna ska på ferier eller semester. Det var en information som överraskade mig när jag fick den från Kabul. Jag hade tänkt mig folk iförda skyddsväst och hjälm på Kabuls flygplats. Verkligheten var en annan och, förstod jag, i ett klansamhälle finns det skydd i klanerna.

Hur är egentligen säkerhetsläget? Antje visste besked. Hon hade vid någon mottagning träffat en fin person i presidentens närhet när hon var i Pakistan och hade frågat om Afghanistan var ett säkert land. "Nej", hade prominensen svarat. Ja, vad hade han annars kunnat säga. Landet har plågats av krig i decennier och i provinserna finns krigsherrar.

Men vad hade prominensen sagt om Antje frågat: "Är Afghanistan ett osäkert land?" Lika självklart "nej". Antje har vi ett tillfälle frågat en person. Jag har under flera år kunnat fråga och läsa på. Jag har  fått informationer jag annars inte hade haft, alldeles bortsett från att jag har en vän som redan på 1960-talet skrev reportage från Afghanistan. Jag fick för mig att Antjes tillfälliga bekantskap i Pakistan är en som min kontakt arbetar rätt nära. Det måste jag fråga. Däremot behöver jag inte fråga om Antjes sakkunskap i Afghanistanfrågan. Den gav hon besked om, inte minst genom att visa sig oförmögen att korrekt citera det hon skulle polemisera emot. Jag beskrev hur familjer flyger till Kabul. Jag sa aldrig att Kabul eller Afghanistan är ett lämpligt semestermål. Men det finns alltså familjer som reser dit. Vad fick Antje att hitta på något ingen sagt och polemisera mot det?

Jag upprepar min enkla fråga:
Vilka särskilda informationer har vi som Svenska kyrkan som andra inte har så, att vi kan tala för alla (samtliga) våra medlemmar och säga hur det ska vara? Att det är problem för pojkar från Afghanistan i det svenska utbildningsväsendet, hade Antje inga synpunkter på. Hur nu det kan komma sig. Gymnasiefolk som ser problem och kvinnliga lärare som ogärna rör sig i korridorer där ungdomar uppehåller sig, det är en icke-fråga, förstår jag. Godheten segrar likväl.

Jag inser vilket handikapp det är att vara läkarbarn. Vi är fostrade till både empati och en hållning som sakanalyserar. Så jag vill fortfarande veta vad i sak nytt vi fått fram som inga andra vet. Det fick vi inte veta i detta godhjärtade kyrkomöte. Det behövdes liksom inte.

Efter lunch blev det underhållande. Då skulle enligt förslag idiotförklaringen gälla alla arbetsledare. TU 2017:1 Ingen, säger ingen, kunde peka på konkreta problem även om Bo Hanson, smickrad över att jag uppmärksammat hans ringa person, hade exempel, som han inte tänkte nämne. Halmgubbe, sa väl Evelina Johansson och avsåg då inte Hanson utan den konstruktion som ska bekämpas. Vilka konsekvenserna av denna kamp kommer att bli, har inte kyrkomötet fått veta. Inte heller åtvarnats när det gäller grundlagbrott, det där med att inte behöva ge religiösa eller politiska övertygelser det allmänna tillkänna. Finns det inga stridsdugliga komministrar som kan driva denna fråga i domstol? Eller skulle vi begära att idiotförklaringen anmäls till ett europeiskt sammanhang utifrån tanken att avsikten är att komma åsikter till livs. Och det får man inte.

Sara Waldenfors hämtade styrka utifrån tanken att min misstanke att beslutet som förelogs inte var särskit kloktvar ett skäl för att fatta just det beslut som föreslagits. Hon är socialdemokrat. Lasta inte socialdemokraterna för detta. De kan i normalfallet antingen argumentera bättre eller ha vett att inte gå upp i debatt i sakfrågor som de kommer att förlora. Min vän Lars Jonsson, s, praktiserade det senare.

I en annan debatt kom kyrkbolsjevismen till tals och krävde lojalitet. TU 2007:11 om ni vill bläddra er fram. Socialfascism skulle mer hårdhänta vänstermänniskor kunna säga. Och prästerna har blivit lönearbetare av vilka lojalitet krävs. Det är konsekvent vet den som läöst Kommunistiska Manifestet. Vi som vet att det finns en vänster på riktigt, en som står solidarisk och slår vakt om solidariteten. Jag fick nämna Kjerstin Norén också. Kolla själva. http://www.alba.nu/sidor/32259
Den debatten slöt med att Visk och SD fann varandra. Molotov-Ribbentrop-pakten på nytt inför våra häpna ögon.

Frimodig kyrkas representanter var uppe i talarstolen då och då. Det blir nog på samma sätt idag.




måndag 20 november 2017

1800-talsmässigt

Gårdagskvällen förlöpte med gruppmiddag och samtal om hur opinionerna om handboksförslaget redovisats. Jag meddelade gruppen, att Kyrkostyrelsen fått reflektioner om revisorernas granskning men att detta var ett internt arbetsmaterial (fast inte "hemlig handling" men inte tillgänglig heller, tror jag mig ha fattat). Jag enfaldige tycker mig se ett välbekant mönster. Det går inte riktigt att se in i processerna och det finns papper som blir "internt arbetsmaterial" både nu och då. Jag säger inte att hållningen mot revisorerna var kritisk, men oklar. Hur ska nu den nya sifferuppställningen hanteras? Ni såg att den finns på kyrkligdokumentation.nu

Annars försökte jag tänka, det ges goda förutsättningar för detta på tåg och i hotellrummets ensamhet.
När det heter "1800-talsmässigt" bör man fråga: Vilken del av 1800-talet? Wienkongressen, 1848 års revolutionära hållningar eller 1870-talets krig? Menar man svensk literärt 80-tal eller 90-tal? Det finns begrep som faller sönder när man petar på dem. Likväl är somligt 1800-talsmässigt, dvs före nya viktiga insikter. Som i det kyrkliga.

1800-talets svenska kyrka var utomordentligt lokal. Domkapitlet kunde skicka runt präster i stiftet,  men ansatsen var lokal. Regeringen beslöt på riksplanet. Någon kyrklig samordning förutom kyrkomöten vart femte år fanns inte. Kyrkans politiska makt skulle under detta 1800-tals senare del  försvagas förstås. Ståndsriksdagen avskaffades. I den hade prästeståndet ofta gjort gemensam sak med bondeståndet. Jag tror detta illustrerar hur lokalt präster tänkte. Det var bra i det samhället.

Sedan kom två nya medvetenheter; ungkyrkorörelsen och den nya kyrkotanken, den som hade två tillflöden: den ekumeniska rörelsen och den bibelforskning som gjorde upp med den idealistiska libetralteologin. Vi behöver inte bryta upp det hela i olika koncept och analysera dem teoretiskt för detta var insikter som slog rot i personer, som kunde vara gripna av allt det de fått höra och se. Lokalförsamlingen hade fått vidare horisonter. Och Kyrkan var inte något som kommit i stället för Guds rike, som Alfred Loisy så fyndigt formulerat saken. Kyrkan var Guds sändning, avsedd som ett Guds rikes verktyg. Ämbetet var något annat än ett statstjänstemannaämbete i ett Kungl. Salighetsverk. Och sockenkyrkan beskrevs som något vi skulle kunna förstå som "Guds rikes ambassad". Lokal och universell.

Vad har hänt nu? Jag tror att vi i kyrkomötesmaterialet (betänkanden) kan se en tendens bort från Kyrkan till kongregationen. Alla problem ska lösas lokalt. Small is beautiful eller vad det nu är. Jag uppfattar, men "vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa", att detta är ett sätt att undvika det ansvar som följer av att vara nationalkyrka. Allt hamnar på det lokala, med stiftet som uppsyningsman, episkopé. Den gamla ungkyrkliga och sedan högkyrkliga kyrkotanken försvann i enkel kongregationalism och de doktrinära högkyrkliga fantiserade ihop en stiftskyrka och i brist på påve blev denna allt. Jag tror att detta - med en enkel formel - är helt sjukt. Nationalkyrkan är en missionstanke. Och den är nödvändig.

Varför sitter jag och snidar på sånt här när det är tidig morgon på ett hotell i Uppsala och för övrigt tidig morgon i hela landet? Därför att jag uppfattar att kyrkomötet vägrar ta sitt ansvar för nationalkyrkan. Det finns ingen kyrkovision. Det finns dock 8 miljarder i kyrkofonden, men det gläder bara siffernissar och inte missionärer och själavinnare. Finns det ens något kyrkomöte eller bara en kongress? När förslag läggs i detta kyrkomöte blir standardsvaret att "detta är ett problem för lokal nivå" utan att vi ett ögonblick tänkt ihop alla de kyrkliga nivåerna församling - pastorat - kontrakt - stift - nationell nivå - Kyrkan i hela världen. Detta är rumsdimensionen. Tidsdimensionen har vi inte heller tänkt igenom ordentligt. Det märkliga i det kyrkliga torde vara att vi verkligen har ett förvaltaransvar i relation till tidigare kyrkokristna, de som före oss tog ansvar för Kyrkan och gudstjänsten. Det finns en "tillbaka till framtiden"-dimension i det kyrkliga livet. Hur många är medvetna om den? Hur många har en reflekterad kyrkosyn med plats att tänka i kyrkolivets alla dimensioner och vad händer när vi inte gör det? Ser jag rätt, har vi hamnat i 1800-talet och därtill i 300-talets kristologiska strider.

Kyrkoteologi mot kongregationalism måste väl vara mothållningen. Om något alls handlar om de gamla kyrkliga insikterna. För MTD-religionen, den moralistiska terapeutiska deismen, är det här med kyrkoteologi oväsentligheter. Varför tjatar jag om denna MTD-religion? Därför att detta är den tro som en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar faktiskt omfattar och i en demokratisk folkkyrka får detta kyrkopolitiskt genomslag. Det är precis detta som det ska få också, menar somliga, och somliga av dessa somliga rustar sig för att "arbeta" några dagar på en kyrkokongress. Vad som då hamnar i kongressen är politiska frågor. De andra frågorna, de kyrkliga, är problem som ska hanteras lokalt.

Detta sagt blir det en lång dag i duman.




söndag 19 november 2017

FLASH! Nya besked om kyrkohandboksremissen FLASH!

Det var Kyrkostyrelse och så ska det bli gruppmiddag, snabbt till hotellet, få rummet och så går larmet per telefon. Remissammanställningen från Kyrkans Hus har kontrollräknats och siffrorna som nu kommer fram är helt annorlunda. Jag har inte hunnit läsa. Materialet finns, källskyddat, på kyrkligdokumentation.nu
Min sagesperson talade om skandal.
Det fanns en sak för Bloggardag att göra. Berätta. Läsa och värdera får ni göra själva.
Nu delar mänskligheten upp sig i två grupper: de nöjda och de missnöjda. Var hör du hemm?

Kyrkohandboksförslaget är ett Stålverk 80

"Stålverk 80", säger jag. Det skulle byggas och bygget startade i Luleå, men huxflux stoppades allt. Det går så till  i politiken, när politiker fattar att allt styr fel. Betyder det inte en massa bortkastade pengar? Visst. Men det kan politiker bära med jämnmod. Det är ju vi som betalar. Ibland kallas våra pengar "EU-bidrag", men likväl har några gått i våra plånböcker och försett sig. Att lite av pengarna från oss skickas via Bryssel tillbaka till Sverige, tycker jag är av underordnad betydelse.

Så vad med handboksarbetet? Uppförsbacken är enorm. Det har sagts att så många vill ha en ny kyrkohandbok, men nu sägs att tiden för kyrkohandböcker är förbi. Katarinamässan firas utan handbok och gudstjänsthandläggarna i Stockholms stift utlovar att i Katarina får man göra som man vill. Det enda porblemet tycks vara enkelt lagtekniskt. Det är det där med att något kallas "huvudgudstjänst". Men om Katarina församling ska få en gräddfil, varför ska inte andra församlingar få?

Kollar ni på kyrkligdokumentation.nu ser ni docenten Pahlmblad varna för att den kyrkliga enheten spricker just här. Svenska kyrkan framstår inte längre som en kyrka. Nä, det är väl inte längre så. Det hette på stiftsfullmäktige att det är gudstjänsten som gör oss till en kyrka. Det kan man säga. Och då blir detta att gudstjänst inte längre firas i kyrkor, där gudstjänst regelbundet (sön- och helgdag) firats i århundraden, ett ecklesiologiskt problem. Det vore det värt att tala om. Vi kanske helt enkelt inte ska låtsas längre? Vi tror inte detsamma och vi gestaltar inte detsamma. What´s the problem? Låt oss då bygga nerifrån med olika handböcker. Huvudsaken att de få som firar gudstjänst inte protesterar. Och det gör de sällan. Varför skulle de? Det funkar ju, det allmänkyrkliga.

Kan man säga det så enkelt, när man ser "dom bitarna i det hela", som Mats Nilsson, C, säger? Men dom bitarna i det hela är ju beskedet att kyrkomusikerna säger emot. Prästerna då? Jag kan förklara för komminister P har klargjort saken för mig:

Prästerna vet att passa sig. De är hårt selekterade. Musikerna har man släppt igenom och de talar nu fritt och säger för sin professionalitet det prästerna inte vågar för sin. Det förklarar musikernas frimodiga tal och prästerna missmodiga tystnad. Nu tar de fram revisionsrapporten och utbyter synpunkter. Bara gamla kyrkoherdar försöker frenetiskt skilja mellan kritik av processen och kritik av innehållet. Det har de och ska de inte ha något för. Processen, själva katastrofen, har påverkat innehållet katastrofalt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Man borde inte behöva ha militära meriter som blågul, stridsdomare, för att fatta när vi hamnat i ett omöjligt läge. Andas djupt och lägg ner Stålverk 80!

Men är det inte söndag och har inte Strukturutskottet bestämt att Bloggardag ska vara snäll då? Problemet är att med detta utsagt visar sig Bloggardag vara snäll. Alla andra varianter på lösningar för oss nämligen djupare ut i elände. Receptionsprocessen avgör om detta ska lyckas eller misslyckas men om det hela redan före receptionsprocessen redovisas misslyckanden är ssaken körd

Kommer den som svarar på ett (eventuellt) kyrkomötesbeslut om ny kyrkohandbok med ett klart utsagt: "Vi vill inte använda den" att ge sysselsättning år trospoliser i åratal framöver när den nya boken ska drivas igenom? Lycka till. Då sprids missmodet över vallarna och stiften får ägna sig åt detta med anmälningar till domkapitlen. I ett sådant läge vet vi att översåtarna förlorat och ett trospolissystem kommer att effektivt fördärva legitimiteten i kyrkosystemet. Ingen stoppar folkens flodvåg! "Det är aldrig poeten som går under, det är polisen. Det gäller alla slags poliser", har jag lärt mig av Kjerstin Norén.

Präster och musiker kan ta fram färgschemat ur revisionsrapporten. Då fattar folk. Körkort har de flesta och vet att vi inte får köra mot rött men inte heller mot gult. Berätta för folk hur det. Denna transparens kan väl inte strida mot snällhetskriteriet en söndag? Skriv ut färgbilden från revisionsrapporten (finns på kyrkligdokumentation.nu) och sätt bara upp den i vapenhuset eller församlingshemmet. Folk fattar. Det vill säga, folk fattar inte hur rött och gult kan bli grönt. Underminera mera!

Klokast är förstås att tills vidare stoppa Stålverk 80.




lördag 18 november 2017

Stiftsfullmäktige

I går var det stiftsfullmäktige. Det ställde mig inför ett moraliskt problem. Har jag rätt att hantera mina återstående dagar på detta vis? Nu blir detta icke en existentiell fråga, för det var mitt sista fullmäktigesammanträde och det präglades av gängse meningslösheter. Jag fattar, också jag, att budget måste fastställas och frågor behöver kanske ställas. Exercisreglementen ska inte föraktas. Men, men men...

Det sista jag gjorde var att reservera mig. Skriftligen. Socialdemokraterna vill fördubbla antalet sammanträdesdagar och ta bort en seminariedag, för den har inte lockat. Detta kanske inte är ledamöternas fel eller fel på arbetsformen utan helt enkel fel på ämnesvalet? I våras var det t ex HBT, fast folk envisas med att säga HBTQ också i det kyrkliga. Jag satt där snällt och lyssnade. Sossarna motiverar utbyggnaden med att "den politiska organisationen inte kostar så mycket som budgeterats".  Så tänker dom. "Den politiska organisationen!" Vi andra talar Kyrka. Förse kommunpolitiker med mer än pengar än som behövs, kan de i vart fall se till att de behövs för sammanträden.

Jag höll tyst när budgeten presenterades utifrån devisen "Arbetet är långsiktigt, det har bara påbörjats och kommer att påverka en lång tid framöver." Så tänker Modéus II. Hur vet han detta? Tänk om Jesus kommer tillbaka snart? Är inte Kyrkans perspektiv påfallande kort och provisoriskt när vi ser framåt? Paroikia, namnet för församling, betyder ju bokstavligen "tillfällig boning" (parish!). Vi k skulle öva oss att tänka att denna värld med allt vad den har (också av kyrkostruktur och sammanträden) är på väg att försvinna. För detta är väl inte bara ett perspektiv några söndagar på hösten?

I budgetarbetet undrade jag lite försynt om medlemstappet. Hur många av de närvarande tänkte sig vara kvar som medlemmar år 2030. Det var en hel del. Tarvligt av mig, för det är bara smasha in med repliken: -Ni tänker bli så gamla. Folk fattar inte att man lämnar Svenska kyrkan fegvägen också, genom att dö. Inte bara modigt genom att utträda.

Sverigedemokraterna ville omfördela 167 000 till svenskar som har det svårt och ta bort pengar till satsningen på Regnbågsnyckeln. Populismen är förutsägbar. SD trädde fram som bibeltrohetens försvarare. I våras sa SD föga vid det seminarium vi hade. Inte trovärdigt. Saken handlar inte om pengar. Nu var socialdemokraten Härder framme och försvarade och centerns Backenius spelade indignerad. Sådant imponerar inte på mig. Härder ville ha det hela till en fråga om bemötandet av de annorlunda i församlingarna, det skulle vi bli bättre på. Jag övervägde att fråga om denna nya insikt också skulle gälla kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a men avhöll mig. Backenius var passande upprörd över att sverigedemokraten ifrågasatt.

Dagens mest kryptiska var en kompromiss om stiftsgården Tallnäs, som ligger bortom all ära och redlighet. Motargumentet mot läget är beskedet att 60% av stiftets befolkning bor just där (eller i nejden kanske). På Tallnäs har jag inte varit på mycket länge. Första gången var jag där på söndagsskolutfärd med buss och några körde egen bil, dvs de som hade. Året bör ha varit 1955. Bussen körde i diket och vi kom i vår svarta PV 444 strax efteråt. Jag nämner inga namn, men det var lite uppjagat. Ingen blev väl skadad. Det var första gången jag såg chockade människor. Vägrenen var svag så bussen stod snett mot ett träd. Jag minns detta dramatiska mer än stiftsgården. Så minns jag att blivande präster var där flera år senare, jag minns kursdagar för konfirmandlärare och minns att jag var där och höll föredrag år 1999 samt sparkades som kontraktsprost för denna min insats. Wejryd, den stackarn, behövde visa dådkraft. Jag fruktar att detta numera präglar min syn på Tallnäs. Vid detta fullmäktigesammanträde skulle Tallnäs sålunda ha pengar och det hade kompromissats fram något. Undertonerna var öronbedövande men symfonin obegriplig. Jag fick en minnesbild av hur det var när stiftsgården Kastlösa skulle läggas ner. Det blir så för de visionslösa. Utan visioner läggs gårdar ner.

I början av sammanträdet var det frågestund. SD undrade vilka regler som gällde när det handlade om asylsökande i de kyrkliga lokalerna och vem som kollade vilka som vistades där olagligt. Modéus II hänvisade till lokalplanet och menade att lagen skulle följas. Min Fb-vän Emma, S, frågade om den blankett som användes inför vigsel, där det fortfarande stod man/kvinna. Modéus II hänvisade till lokalplanet igen. Så steppade jag, glad i hågen, upp och tog lite siffror. Vad tänkte stiftsstyrelsen när utträdena i stiftet under mandatperioden fördubblats, antalet huvudgudstjänster minskat med över 700 och vi tappar kanske 50 000 besök. Jag sparade frågan om dopen, men vi hamnar nog i år under 50% döpta av födda.  Modéus II svarade att arbete pågår. ÖKA-kvinnan, som tidigare var Visk och stiftsbolsjevik, tänkte tydligen att det var allmän debatt och inte bara frågestund och kom dragande med HBTQ. Intresseklubben noterade.

Modéus II tog i sin genomgång lite om framtiden och berättade hur församlingarna ska göras mer diakonalt medvetna, jojo, och så var det fyra konkreta gudstjänstprogram, två handlade om lekmän som skulle predika respektive ta ansvar för bön, jojo igen, och så var dagar för kyrkoråd och församlingsråd och kyrkoråd och kyrkoherdar. Samt rekryteringssatsning. Då slog molokenheten till för min del. Till Modei II-kyrkan skulle en sådan som jag aldrig prästrekryteras.

För övrigt vet jag hur uselt stiftet fungerar. En fd komminister fick ett chefsjobb inom detaljhandeln (och det kan vara en nyttig erfarenhet och kyrkligt användbar), men stiftet eller "Kyrkan" har inte sett till att mentalt hålla kvar den prästen så att det skulle vara en lockande tanke att efter några år komma tillbaka till en prästtjänst. 12 års erfarenhet, studier och insatser tar det faktiskt 12 år att kompensera om man ska rekrytera nytt! Och vilka kan man rekrytera? De som tröttnat i skol- eller vårdsvängen, förstås. Folk som är 45-50. Unga gymnasister med svart basker försedda och med intresse för teologiska böcker lyser naturligtvis nu som då. Men numera med sin frånvaro.

Jag hör till dem som menar att Olov Hartman med profetisk gåva betraktade vad som komma skulle och vad som alltså blivit vår tid. "Det går åt helvete, begriper du väl", sa /han skriver så.../ den upprörde Hartman till Ingmar Ström. Och Hartman  var from. Han menade bokstavligen detta. (Hartman, Fågelsträck, Rabén & Sjögren, Stockholm 1982, s 174) Helvetet är meningslösheter. Ett stiftsfullmäktige, som aldrig gör skillnad, är just en sådan andlig storhet. Det hade kunnat vara annorlunda. Alla dessa "göra skillnad-förslag" jag har gett, har avvisats. "I haven icke velat", som vi brukar säga, Jesus och jag.

Här hade jag gärna lagt in en bild på stiftsfullmäktiges presidium, men det förbjöds jag att göra. Detta torde vara en frukt av läsning av Roos nyutgivna andaktsbok, där första betraktelsen handlar om barmhärtighet. Mer om detta i morgon!

I morgon möts också Kyrkostyrelsen. Vågar den då konstatera, att det är läge att återkalla handboksförslaget efter den kritik som effektivt omöjliggjort en glad och tacksam receptionsprocess? Projektet är torpederat. Jag antar att det finns en majoritet som vägrar inse det. Sönderfallande system fungerar så.

Har jag inget uppmuntrande att säga? Huset har fått en ny kaffebryggare.


fredag 17 november 2017

GT-rapporten

Grant Thornton, GT, har granskat projektprocessen för ny kyrkohandbok. Den är dagtecknad 30 okt och las fram för arbetsutskottet i onsdags kväll, offentlig i går. Somligt är pedagogiskt enkelt så att också jag kan förstå. Jag skriver ut det som beskrivs med grönt, gult och rött. Då fattar också ni utan körkort att grönt betyder att ett område hanterats väl, gult att det har behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Grönt, gult och rött. Varför skriver revisorerna så? De ser framåt. Vad lär vi av detta projekt?
Då tar vi område för område:

Projektdirektiv GULT
Projektplanering och metod RÖTT
Projektorganisation - roller och ansvar RÖTT
Praktiskt genomförande GULT
Beställarens styrning och uppföljning RÖTT
Hantering av remissinstansers kritik GULT
Transparens RÖTT
Kommunikation och förankring GULT

Ingen punkt har fått GRÖNT.

Vi som är positivt kreerade och kreativa, ser förbättringspotentialer över hela linjen. Ni andra, som vi för enkelhets skull kan kalla surpellar, sitter förstås och funderar över hur detta resultatet av något som utförs likväl får GRÖNT när beslut fattas på torsdag i kyrkomötet.

Jag ska kanske inte låtsas. Jag finner det illavarslande att beslut fattas en torsdag, torsdagsdepression ni vet. Vi som tillkämpar oss en positiv livshållning inser, att nästa mandatperiod måste kyrkostyrelsen förändra arbetssätt, arbeta mer strategiskt och se till att det finns samsyn mellan  projektfolket /projektledaren/ gör och beställaren. På annat språk betyder detta: "All makt till sovjeterna!"

Revisorerna saknar egentligen en projektplan och ser att vägvalen borde varit analyserade i förväg och att projektplanen "kommuniceras och förankras med styrgrupp och beställare". Styrelsen (beställaren) borde vara väl representerad och ha tydliga mandat. Mellan raderna förstår man att kansliet var självgående och styrelsen passiv.

Ett problem handlar om att organisationen är van att utreda men inte bedriva förändringsprojekt. (s 15)  Det är så roligt skrivet, att formuleringen bör läggas på minne och tas fram vid behov i hela den kyrkliga organisationen. Van att utreda, inte förändra. Nåja, det finns, menar jag, i det kyrkliga sådana som förändrar utan att utreda ordentligt först också. Allt har vi!

Bristen på musikalisk kompetens borde ha åtgärdats tidigt i projektet, heter det i klartext. Antydningen att de externa experter som togs in inte blev lyssnade på är vackert formulerad (sid 18). Personalen som kritiserades tog mycket illa vid sig. Kritiken var omfattande. "Tonläget i sociala medier har upplevts som mycket hårt." Enskilda individer har pekats ut och kritiserats öppet. Det är alldeles sant och styrelsen manas ta lärdom av det inträffade. Men är det fel med öppen kritik?

Den referensgrupp som tillsattes uppfattas av revisorerna inte ha gett någon återkoppling. Den lyfte inte  frågor till arbetsutskott och styrelse. Intressant konstaterande och alldeles korrekt. Styrgruppen tycks ha arbetet lite hipp som happ, om jag läser revisorerna rätt (s 22).
"Vi tror att bristen på styrning av projektet kanske delvis beror på att kyrkan har en politisk styrning med många representanter, där man är van at lägga ut beställning men kanske mindre van vid att vara kravställare på ett långt projekt."
Denna torped riktad mot ammunitionsförrådet på Kyrkans skepp ska ni notera. Och nu kan ni förstå mitt tjat om att några strategiska diskussioner aldrig förekommit under de senaste åtta åren i kyrkostyrelsen. Sidan 22 är god och nyttig läsning för den kommande kyrkostyrelsen.

Orkar ni mer? Revisorerna skriver:
"Vi har inte tagit del av sammanställningar från respektive remissrunda som visar att alla remissvar som kommit in har behandlats."
Vad betyder det revisorerna egentligen skriver? Förtroendet har påverkats och kritiken hade, forfarande enligt revisorerna "kunnat bemötas bättre". (s 25)
Revisorerna rekommenderar att remissfrågor ska ses över så att de ger en rättvisande bild av vad remissinstanserna anser om materialet.  När det kommer till konkreta saker som att professor Nelson inte fick se den tidigare kritikerna, blir revisorerna så brutala som revisorer i hövlig form kan bli: bristande transparens. De markerar också att när experter kallas in "måste det finnas förutsättning för dessa experter att bidra med kompetens och erfarenhet. "Måste" var ordet. In på lodrät fyra.

Detta hör samman med att viktiga diskussioner - "inklusive de där enighet inte uppnås" - måste dokumenteras transparent. Så har tydligen inte skett. Men förankringsarbetet har skötts väl med många möten. Detta tror jag obetingat. Ändå kan tydligen kommunikationen väsentligt förbättras (s 30). Ordet var väsentligt. Vågrät åtta.

Jag läste revisorernas synpunkter och kände det som om jag var tillbaka i uppföljningen av gamla krigsövningar, där stridsdomarna skulle lägga fram sina synpunkter. När det skett, kunde det bli rätt högljutt om inte ilskan i stället var återhållsam. Men, om man så säger, inget var helt utan intresse då. Jag uppfattar en förödande men icke illvillig kritik. Finns det då kraft att förändra och hur ska vi hantera problemet att fyra gula och fyra röda omdömen slutar i grönt och beslut som om allt hade varit i ordning? För det var det uppenbarligen inte. Några bataljons- och batterichefer byts rätteligen ut. Det är enligt min meningen den alltför enkla lösningen. Tid för öppna samtal men också samtal om hur en kyrkohandbok ska beräknas mötas med entusiasm. Ser vi inte ett haveri?

Ska det firas försoningsgudstjänst i biblisk mening behövs en syndabock, som översteprästen hanterar. Blir det upprensningar eller utrensningar i Kyrkans Hus, Antjeborg? Jag tror att vi mer behöver fokusera på systemkritiken. Detta är förstås en dedicerad högkyrklig, rentav frimodig,  uppfattning. Det Svenska kyrkan hållit på med i decennier har faktiskt föga av framtidspotential om det ska handla om kyrkokristendom. Annars går det bra ett tag till.

GT-rapporten stimulerar. Jag tror jag ska sluta vara deprimerad och mer glad över att det går så illa som vi sagt. Ska ordföranden manas att lyssna till kritiker på ett mer konstruktivt sätt? Eller ska au:s ledamöter lämna plats till andra? Eller styrelsen föra brutaldiskussion i december och därmed förstöra gemytet vid avslutningsmiddagen? Jag stimuleras att fråga. Det är den intellektuella processens första steg.

Det är dessutom bra att legitimiteten i det vi kallar kyrkomötet minskar, givet att det skulle vara just ett kyrkomöte och inte en kyrklig kongress. Detta har jag markerat i det s k mötet sedan 1982. Färre präster och fler partipolitiker, det skapar framtid och hopp! Borde vi inte förenkla och låta riksdagen fatta beslut i stället för ett kostsamt kyrkomöte och låta regeringen vara överhet till en enklare kyrklig centralstyrelse med kommunfullmäktige i det lokala som väljer kyrkoråd? MTD-religionen hanteras faktiskt enklare så och förankras demokratiskt bättre på detta vis.

torsdag 16 november 2017

Håhåjaja

Hade Torbjörn Lindahl läst rätt på kallelsen, hade han varit med och röstat i Boden och då hade Luleå stift fått en andra biskopsvalsomgång. Detta besked inhämtas på hans bloggsida. Nu blev, med en rösts marginal, Åsa Nyström vald. Hon har en rejäl EFS-bakgrund. Hon dricker kanske te? I så fall inte min tekopp. Men det hela är konsekvent, från början till slut och jag kan envisas med frågor om ämbetet till EFS-arna och de vet nog inte riktigt vad de ska svara, ty lågkyrklighet känner egentligen inget prästämbete i katolsk mening (ledsen Antony, men jag skrev inte romersk katolsk och jag vill inte strö salt i såren när nu lutheranerna spöade katolikerna i fotboll, vi går inte in på ämnet även om det kan uppfattas ha djupa teologiska implikationer). Vem vill egentligen bli vigd av en som inte riktigt vet vad det där pysslandet vid altare och altarrund går ut på? De har väl alla läst Valen-Sendstad och kanske Wisløff därtilloch kompletterat med Torsten Nilsson. Det blir inte mycket kvar av Kyrkans prästämbete då.

Jag skulle gärna vilja envisas med frågorna om en ämbetsreform som nu de forna EFS-arna njuter frukterna av, men som genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Vad är det för moral de lågkyrkliga omfattar när det kommer till kyrkopolitik? Hur kan de ställa upp på det som försiggått och försiggår? WWJD? Jag frågar i tanke att bara den som frågar, kan få svar.

"Det är som det är", som min vän den lärde docenten brukar säga. Håhåjaja.

Ludvig Lindelöf fann det i en kommentar skamligt att jag ägnar så mycket tid åt att smutskasta en blivande biskop och fortsatte med att fundera över om Nyström skulle hamna i fokus nu, dvs om det är "kvinnor generellt som han ogillar" eller bara Rappman, allas vår Electa.

En sång rann upp i mitt sinne och jag nynnade på den hela gårdagen. "Musikaliska synapaser" kanske det hela ska kallas?
Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande på sin kudde, håhåjaja
Mitt håhåjaja motiveras därav, att Ludvig nu endast förmår föra det resonemang som tidigare återfanns på de enklare insändarsidorna, där frågan om Kyrkans ämbete förvreds till en fråga om kvinnosyn. Jag gick inte på det, när jag var för reformen och trodde den bars upp av en hållfast teologi. Att saken inte var en kvinnosynsfråga, hade jag begripit. Det borde alltså kunna gå att komma åt felen i de teologiska resonemangen. Jag fann att det inte gick hur fel det än var. Saken gällde inte teologi när beslutet togs, andra faktorer avgjorde. Detta var en hållning Biskopsmötets bibelkommission tycktes ge understöd för några år senare. Kan det nu vara så eländigt, att Ludvig inte har gjort sig reda för vad saken gäller för oss andra? Eller är det helt enkelt det moralistiska i MTD-religionen som slår igenom. Något är skamligt och det skamliga är att fråga. Borgerligt själsliv, sålunda.

Hur mycket tid jag ägnar åt mitt smutskastande har pastor Lindelöf förstås ingen aning om, men jag noterar att distinkta och allvarliga frågor uppfattas som smutskastning. Jag ställde existentiella frågor med den innebörden, att den vars grundhållning, märk ordet, uttryckligen är ett ställningstagande för fri abort, kliver bort från Kyrkans tolkningsgemenskap tiderna igenom. Den som påpekar detta ska självklart hanteras som budbärare av dåliga nyheter hanteras, det fattar jag. Men de kliniska frågorna är inte smutskastning. Frågorna är kliniskt rena. Detta är problemet. En annan kommentator, Signe (signe den kvinnan!) trodde inte att Electa skulle kunna "be trosbekännelsen" utan att på något sätt drabbas av illvillig kritik. Det är till att inte riktgt kunna fokusera, ser vi.

Kritiken handlar därtill inte om ogillande av någon. Jag känner inte Electa, har inte läst hennes avhandling och har inga synpunkter om henne som person. Pastor Ludvigs räddningsaktion ger likväl informationer. Jag hanterar uppenbart Electa som jag skulle hanterat en Electus i motsvarande läge. Utan anseende till kön eller person. Så uppträder inte Ludvig. Han tror att saken är särskild när det gäller kvinnor.

Detta är en intressant variation av manschauvinism. Här avslöjas den. Det är lätt att vilja framstå som jämställd, men det blir det problematiskt när man möter en som är det, fostrad jämställt utan hänsyn till något svagare kön och rustad för sakdiskussion. Morsan var läkare. Det sätter sina spår. Klinisk kompetens, kallar vi det. Sådant kan teologer och präster ha nytta av även om hållningen avviker från den a-intellektuella kultur vi också hålls med i det kyrkliga. Understundom talas i sammanhangen som till förskolebarn och detta uppfattas som helt i sin ordning, kanske också som djupsinnigt.

Nu undrar jag hur Ludvig kan dölja en faktisk manschauvinism under en gentlemans klädnad. Vem har lärt Ludvig vad som är osmakligt. Jag tror jag kom på svaret. Det finns i samma lilla sång:
Här kommer Luddes mamma, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Vi andra, som ser vad som sker i det som synes ske i det som uttrumpetas som framgångar och framtidstro, vi drar i trådarna och ser hur allt konsekvent hänger ihop och hur den samtid som är vår och den framtid som kommer, konstruerades när somliga av oss var barn. Problemet är inte bara det som händer och kommer att hända. Problemet är att det är konsekvent. Några såg det. De med profetisk gåva. Dit räknar jag Olov Hartman och GA Danell, till exempel. Ingen av dem var någon driven kyrkopolitiker, men de såg och de sa. Då skulle andra ha fattat och vågat. Det ska jag skriva mer om någon dag när det inte är torsdagsdepression.

Esbjörn Hagberg försvarar systemet när det handlar om handboken i Torsdagsdepressionen. Jag läste revisorernas synpunkter i går kväll. Håhåjaja. Det är inte Esbjörns dag när han får läsa rapporten. Mer om detta i morgon för den rapporten blir officiell under dagen. Blir Esbjörn deprimerad eller känner han sig bara utnyttjad?









onsdag 15 november 2017

Inget lapidariskt resultat från Luleå

Det måste räknas ordentligt innan vi vet hur biskopsvalet utföll. I går hade Åsa 50.9% men resultatet var inte lapidariskt, hugget i sten, utan behöver kontrollräknas för det handlar om en enda röst. Besked hur det är,  kommer vid middagstimmen. Nu tror jag att man kan räkna i Luleå stift. Antalet renar i min hjord och din hjord samt ersättningsbelopp tror jag man lätt räknar ut. Man brukar också räkna ut hur mycket Sápmi plundras ut när det handlar om malm och el från vattenkraft. Utgå från att valet är klart. Då kastar vi oss över Dagens Nyheter och tror oss läsa Herbert Tingsten. Det är fredagen den 22 januari år 1960. Själv går jag i folkskolan. Och jag deltar i Sport 60 och samlar poäng. Senare kommer jag att köra en Volvo PV Sport av just årsmodell 1960.

Naturligtvis är resultatet som kyrkomötet kommit till glädjande. Den extrema kyrkliga reaktionen har tvingats dra sig ett steg tillbaka. Hade de positivt inställda biskoparna nu som tidigare givit efter för den högkyrkliga riktningens påtryckningar och därmed riksdagens och kyrkomötets beslut saboterats, skulle det ha varit en verklig skandal. Det är samtidigt anledning understryka det orimliga i den nuvarande situationen. Vi kan hysa medkänsla med kyrkan, vars helgedomar ekar allt tommare. Vi vet att den söndervittring som de gångna årens strid så övertygande demonstrerar varken uppskjuts eller förhindras därför att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Den enda lösningen är enligt vår mening att kyrkan, som propagerar för teser som strider mot förnuftet, skils från staten. Kyrkan skulle då i fred - och glömska - få lösa sina trosproblem.

Eftersom jag är på polemiskt morgonhumör, det är ju onsdag och en dygn kvar till torsdagsdepressionen, påminner jag om hur professor Tingsten  satt och grät under bordet när det åskade. Han talar om förnuft! Antagligen hade han knappgylf. Vi som har blixtlås behöver inte sitta och lipa under bordet när det åskar.

Mentaliteten noterar jag. Kyrka = oförnuft. Var lösningen att få en förnuftig kyrka? Nej, lösningen var att lämna Kyrkan åt sitt oförnuft. Det är en historisk nödvändighet att Kyrkan vittrar sönder, ingenting kan uppskjuta eller förhindra detta. Jag inser, klok som jag är, att processen tagit lite längre tid än Herbert Tingsten tänkte sig. Jag inser också att människor i vår tid längtar efter lite mer än den underhållning till döds vi får oss till livs, för den mättar inte min längtan. Och hjältarna faller, Timell, Kronér, Broomé. Om de inte dött som Herbert Tingsten, Gunnar Hultgren och Ruben Josefson. Men ändrar dessa omständigheter historiens obevekliga gång? Genmäles då att det finns ett ökat intresse för religion och Kyrka? Kanske. Och detta kanske skulle kunna bero på att vi lever i en mer oförnuftig tid nu. Pröva tanken i vart fall. Lite MTD-religion kan hjälpa?

Pröva annars den bourgeouisins hållning som DN alltid står för. Här är läsning för 1960-talets folkskollärare och folkpartister. De fick veta att det faktiskt inte spelar någon som helst roll att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Tänk om Herbert Tingsten hade rätt? Vad har då allt hojtande handlat om?

Jag talar nu inte den extrema kyrkliga reaktionen. Den visste vad den talade om och var för ett mer oförvillat öga än Tingstens måhända det radikala alternativet eftersom det gick till Kyrkans rötter. Jag noterar närmast förtjust oförståelsen sådan den möter i texten. Herbert har trott sig förstå något han alls inte förstått. Fenomenet är dock inte så ovanligt att vi särskilt behöver hänga ut Herbert Tingsten. Däremot kan vi, som gärna går i barndom, fundera över i vilket intellektuellt klimat våra folkskollärare fostrade oss. Kanske ville de stå emot men - tro mig - det krävdes kraft att stå emot när vi väl genomskådat de officiösa lögnerna i Svenska kyrkan och i det svenska samhället. När vi gjort det, var det en fröjd att leva.

Några beslöt sig för att spela med. Det kanske gick dem väl. De kom sig upp. Och kanske var detta just att det egentligen gick dem illa. Min vän docenten O ber: O Gud, låt dem inte hejda sig utan gå ett steg för långt! O är en from man. Hans bön kanske blir hörd i rikt mått nu?

När folk med bakgrund i EFS ska prästviga, tycker jag att man bör fråga vad de viger till. Det har de faktiskt inte en teologi för, dessa forna bönhusentusiaster. Glada är de ändå. Så våga fråga! I stort gäller annars att vår kunskap är ett lappverk. Eklektiskt liksom. Nu väntar vi på resultatet i Luleå. Om det kommer i dag med en rösts övervikt eller med större röstövervikt i en andra valomgång, spelar inte så stor roll.


tisdag 14 november 2017

Jag har rätt

Jag har som medlem i Svenska kyrkan rätt till trygghet i min egen kyrka, sakramental trygghet. Har jag frågor, som inte är direkt tosiga, kan jag förvänta mig redliga svar. Också om frågor styr in på systemkritik, sålunda. Jag förväntar mig att förses med herdar och själasörjare efter Herrens sinne. Vad ska jag annars förvänta mig? Jag förväntar att biskopar och präster verkligen vigs i apostolisk ordning. Det jag förväntar mig är för en döpt helt enkelt en kyrklig rättighet.

 Nu råder en annan tingens ordning med t ex Electa. Hon avviker från något som varit - och är! - kyrkolära när det gäller livets okränkbarhet. Därmed har hon, inte jag, stigit över en gräns, dvs ställt sig utanför. Då kan hon egentligen inte väljas, vigas eller vara biskop. Jag får inte säga det men likväl: Face realities! Göteborgs stift har problem, givet att vi ska ta Kyrkans lära på allvar. Annars inte, förstås. Och vi alla som inte är aborterade fast abortrekvisiten hade kunnat gälla för oss eller för några anfäder, fick alltså veta att abort är bättre än alternativet. Jag har inte sagt barn och barnbarn detta. Borde jag? Är inte det Electa säger rakt av personligt kränkande för många av oss.

Det är i detta läge man kräver det som i England finns och heter alternative oversight. Alla var inte så ekumeniskt välinformerade och fattade inte detta. Det handlar inte om teologiska åsikter. Det handlar om Kyrkans lära, den vi inte kan rösta om. Det handlar inte heller om, som någon trodde, vilka präster som får göra entré på pastorsexpeditionen. Somliga av oss tror mer om prästämbetet än så och relaterar det till altare och predikstol samt den stol där prästen sitter för att höra bikt.

Alternativa biskopar väljs av dem som ställer in sig i gemenskapen. Antagligen kan det vara som i England, att de approberade biskoparna får hållas, men de som känns igen som biskopar av flocken är några andra. Antingen blir detta ett erkänt och reguljärt system som i England. Annars får vi
skuggbiskopar, som kanske går under radarn eller som träder fram i direkt kyrkoschism och säger att arianerna ska väck. Det återstår att se. Men det har hänt förut. Det troende folket får nämligen enligt vår kyrkas bekännelse inte lämnas prästlöst och alla de som kallas präst är icke med nödvändighet rätte lärare. Det är en gammal kyrklig vetskap, som man till nöds, men bara till nöds, kan leva med. Men ställer sig en biskop in i gnostikers och svärmandarnas gemenskap och lär att det är bäst att döda, då går där en absolut gräns. Göteborgs stift har hedrats med en utmaning för kristenfolket, tror jag.

Bra att det är Göteborgs stift. Något liknande såg vi ju med Quislingkyrkan i Norge. Den tog över och unga teologer prästvigdes för att täcka bortfallet av anständiga präster, som inte ville tjäna nazismens och ockupationens sak. Bland de då unga fanns pojkarna Bjaaland. De kom efter kriget till Sverige och jag ser att biskop Malmeström prästvigde den redan i Quislingkyrkan prästvigde Josef, född 1921, i Växjö domkyrka den 9 juni 1957. Hans yngre bror prästvigdes 1960 i Skara, men jag har just här och nu inte pejl på om han blev prästvigd i Quislingkyrkan eller om han, född 1924, var för ung. Det finns alltså lägen då en biskop i Svenska kyrkan har underkänt vad som skett i en annan luthersk kyrkas prästvigning! Det såg i Norge ut att vara på riktigt under de villkor som gällde i nyordningen, men så var det inte när allt kom till allt. Norrmännen stod fast vid ett alternativt kyrkosystem, ett annat än det nazisterna övertagit.

Namnet Berggrav kanske är bekant? Oslos biskop satt i husarrest. Det som hände i Norge var det galna som andra stod för. Biskop Berggrav läste Luther med frågan vad man ska göra om kusken som kör hästekipaget är galen? Får man skada eller döda kusken då? Eller är undfallenheten alltid den kristna vägen? Det handlade inte om vad som föll biskop Berggrav i smaken. Det handlade om vad som är kristen tro och Kyrkans ordning när nazisterna tog över. När nazister tar över handlar det om  mer än en smaksak, insåg de.

När frågan ställs hur många som vill se en splittrad och trasig kyrka är det helt fel frågat. Sådan är Svenska kyrkan sedan snart sagt 60 år. Frågan nu är hur många som verkligen vill se en kyrka som framträder som Kyrka och inte som MTD_religion. Det är en så allvarlig fråga att den är värd ett allvarligt samtal. Vi kanske ska läsa om den norska kyrkan och om bekännelsekyrkan i Tyskland under nazi-väldet?

Uppstår stor oreda under himmelen när nazismen förs på tal? Oftast. Men de som då hojtar har inte läst på, de har inte velat se och förstå att vi lever under samma nihilism som en gång triumferade som nazism. Men böcker finns att läsa. Slå på namnet Rauschning. Av de nyare nazisterna kallas han bedragare. Det hindrar kanske inte hans analys an nazismen som nihilism?

Vill ni apropå Electa vidga era vyer? Håll till godo! Så vad tänkte 7 av 10 röstande på?

https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=2727&file=Sve%2fBinärfiler%2fFiler%2fLn2015_19y_svenska_kyrkans_syn_pa¦è_abort.pdf&filename=Läronämndens+yttrande+2015%3a19y+Svenska+kyrkans+syn+på+abort+och+oföddas+människovärde

måndag 13 november 2017

6-4, 7-3 och 9-1

Jag tar siffrorna som de presenterats och extrapolerar. Alls vår Electa sitter till pensionen om hon inte blir ärkebiskop. Född 1965 kan det visa sig att hon är i lagom ålder att efterträda Antje, född 1955. Födelseår är en icke oviktig ingrediens vid ett biskopsval. Men om vi räknar 2030 tror jag att proportionerna är 9-1 i Göteborgs stift och det kan vara högt räknat

2003 valdes Carl Axel Aurelius. Motkandidaten var Anders Sjöberg och förhållandet 6-4. 40% ville alltså alternativet. Det är denna siffran som nu är 7-3, 30% ville alternativet Erik Johansson. Båda alternativen 2003 och 2017 måste ses som tydliga EFS och detta är vad hela den bekännelsetrogna svenskkyrkligheten numera kan luta sig emot. Extrapoleras utvecklingen, blir alltså 10% kvar år 2030.  Resten är då, såvitt jag kan förstå, MTD-religion. Det handlar inte om medkristnas bristande kristliga halt. Det handlar om vad avnämarna vill ha och är beredda att betala för. De vill inte ha kyrkokristendom. Vet vi inte det? Också i Sverige liksom i USA är det den andra religionen som omfattas och praktiseras av majoriteten. MTD. Moralistisk terapeutisk deism.

Är denna utveckling ödesbestämd? Nej, den är självvald av det kyrkliga etablissemang som tänkte sig rädda Kyrkan genom anpasslighet på för tron mindre viktiga punkter. Ämbete och äktenskap, t ex. Och då blev det plötsligt och helt naturligt mer tal om Gud än om Jesus. Det finns dock ett litet problem, bibliskt och därför kanske inte så litet. Den som vill bevara kyrkosystemets liv kommer att mista det och det betyder inte bara mista Kyrkan i systemet utan rätt raskt också kyrkosystemet. Det lilla problemet att blir kvar för att avslöja vad som sker i det som synes ske och lägga fram alternativen, har aldrig varsnats. Kanske inte av de fåtaliga heller, dvs de har inte riktigt förstått sin  viktiga funktion utan ger upp.

Präster är ovilliga att stå på barrikader. Det kanske ska vara så. De ska möjligtvis, precis som i krig, gå med en Rödakors-armbindel om armen och tala snällt till soldater, bry sig om de sårade och ta hand om de döda så att de får en hyfsat anständig begravning. Andra sköter striden. Så tänker de flesta kyrkokristna inte utan lämnar över striden till prästerna, medan prästerna lyssnar på de dystra profetiorna från befintliga profeter och tänker att "så illa ska de väl ändå inte kunna gå". De blir kanske inte ens häpna när det inte går just så illa utan blir till och med värre. Det beror i så fall på att de antingen blivit dementa eller dött.

Några omständigheter kan snabba på förloppet. När utträdessiffrorna för året 2017 blir rekordhöga och systemet inte längre riktigt kan blunda för detta, behövs väl i vanlig ordning några att avleda missnöjet på. Vilka ska det bli nu? Högerkrafterna? Biskoparna? Präster? Inte, tro mig, partipolitiseringen. Det kan hända att det till nöds går att köra med kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* ett varv till.

Det kan också hända att några begåvade humanister/ateister/agnostiker börja nysta i trådar, kommer på vad som hänt i Svenska kyrkan de senaste årtiondena och plockar fram vad Svenska kyrkans fria synod ville. Ändamålsparagrafen kan då framstå som lockande:

Svenska kyrkans fria synod har som ändamål:
att i bön om den Helige Ande, efter Bibelns ord, på Svenska kyrkans bekännelses grund, befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och missionerande kristen kyrka, som söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro.

Detta är fortfarande ett gott ändamål, som kunde motivera några av oss och utmana andra. Ingen stor sak i det. Synoden blev en spillra och borde beslutsamt lagts ner 2000/2001. Men det har inte gått systemet väl och kommer inte att göra. Man ska emellertid inte alltid tro att systemföreträdare i längden klarar sig, fråga Ulbricht och Honecker. Felet? De såg inte tidens tecken.

Ser/hör ni tidens tecken nu? Jag hörde Electa i Radio Göteborg, Klartext.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/975976?programid=104

Hon är för fri abort. Detta är, säger hon, hennes grundhållning. Det betyder att hon pläderar för något som Kyrkan från det första århundradet har förklarat vara ett moraliskt ont. "Formell medverkan till abort" innebär exkommunikation. Vad Electa öppet säger - är det en sådan formell medverkan? Hon intervjuas ju som vald, electa. Kan det bli mer formellt givet att man inte är gynekolog eller barnmorska? Skulle en vald biskop eller en biskop kunna uttala sig för etnisk rensning i ett land på Balkan t ex och detta inte vore en formell medverkan i brottet? Jag frågar för tankeklarhets vinnande.

Motiveringen är uppseendeväckande. "alternativet är väldigt mycket sämre". Men alternativet till abort är väl i mitt fall t ex att leva och det har jag gjort rätt länge nu? Vad håller Electa på med och vi äro tusenden!

Samtidigt måste alla få plats, också de med funktionshinder. Det håller inte tankemässigt ihop det hon säger. Först får inte alla plats - alternativet att de skulle få plats är uppenbart mycket sämre - och sedan ska de få plats. Var hittade men detta tillskott till Göteborgs stifts biskopslängd. De som ingår i 30-styrkan kan sträcka på sig. De röstade uppenbart rätt och de stackarna som röstade på fosterfördriverskeförespråkarinnan röstade rent kristet och alldeles uppenbart fel.  Men det hindrar inte att detta barkar iväg. En alert journalist hade nu gjort precisa uppföljningar. Ska det hela stoppas genom att Antje vägrar viga eller omhon viger en majoritet av biskoparna inte ställer upp. Om de ställer upp, borde det innebära problem för deras biskopsauktoritet.

Det finns väl sådana som har sina dubier i ämbetsfrågan. I fallet med Electa behöver man knappast ge sig in på detta finlir. Det är hennes grundhållning, som Kyrkan ser som moraliskt ont och detta är en oföränderlig lära, som ni vet. Ska prästerna i Göteborgs stift låtsas som inget eller vad?

7-3 är en förkrossande seger för Electa. Just så illa är det alltså. Eller visste inte valmanskåren att hon avviker från vad som är kristen hållning? Har valmanskåren inte läst Didaché och vet att just här, precisement, avviker de kristna från hedningarna. Men alltså inte Electa. Eller är det helt enkelt numera för få kristna i Göteborgs stift och för många MTD-dyrkare? MTD-dyrkarna omfattar inte den kristna hållningen till livet.

Hur många de kyrkokristna - eller få - de än är, finns ett att göra. Begära alternativ tillsyn. Skriva till domkapitlet och säga att jag vill ha en alternativ biskop och förväntar mig att i detta läge, med en electa vars grundhållning är fri abort, att få en sådan. Alternativet är förstås att skriva till Electa och helt enkelt säga upp henne. Och det är kanske bättre än att lämna Svenska kyrkan. Om man nu inte går till kyrkoherden, begär sitt utträde och förklarar varför samt fortsättningsvis firar gudstjänst som vanligt men nu som en kvalificerad nåde-snyltare. Det går. Allt går. "Alla måste få plats", som Electa sa.

Allt detta kan lekfolk göra men också präster. Vi bråkar inte om ämbetet, det som sägs handla om en ordningsfråga. Vi slår vakt om något som otvetydigt varit Kyrkans lära där grundhållningen är livet, inte rondskålen. Detta har varit en kristenmarkör. Läs Didaché!

Några av oss har extra anledning att markera. Det är vi som undgick rondskålen men som med nuvarande abortlagstiftning kanske hamnat där. Vi är rätt många. Ska vi ta Electas ord för sanna att alternativet, att vi lever är (så sa hon, inte "kan vara") är värre. Nu blir jag uppbragt. Det enda som på ett enklare sätt irriterar mig är att jag inte bor i Göteborgs stift. Då hade jag protesterat eftertryckligt. Fast jag kanske skulle skriva till stiftschefen och mana honom att inte ara i Uppsala den 4 mars? Nu kunde jag denna morgon skriva en harmlös bloggpost för att uppmärksamma er på vad som sägs. I klartext!

Ni i stiftet, ska ni tiga och finna er? Ni betalar ju för det tjänstehjon som en biskop faktiskt i grund och botten är. Vad säger de pensionerade prästerna, de som ingen kommer åt? Ställer de sig på barrikaden? Aux barricades!


söndag 12 november 2017

Kyrkofromhet

Det kommer ett rakt besked i slutet av denna bloggpost och ett sorgligt först.

Joachim Holmgren, tidigare kyrkoherde och nu begravningsentreprenör, är död. Han var född 1963 och då är man inte särskilt gammal i år. Tycker jag i alla fall. Han var sjuk, mer än jag visste. Han var några år OAS-rörelsens ordförande (om det nu heter så eller kanske något frommare) och flera år präst i Värnamo. Jag höll av honom. Alltför sällan förde vi de djupare samtalen, men det hände och jag ser problemet, att präster ofta är ensamma eller sitter i de små sammanhangen fast de är präster i samma stift. Kristen tro är gemenskap och Jesus sänder ut lärjungar två och två. Må Joachim vila i frid till uppståndelsens morgon.

Joachim hörde till en spiritualitet där det karismatiska och det allmänkyrkliga hålls ihop. Det är nog den smala lyckan för människor i Värnamo att detta fanns för det kunde knyta an till det pietistiska i väckelsefromheten utan att förfalla till identitetslöshet. Det var kyrklig karismatik, dvs också dogmatiskt medveten. Det är mycket som ryms i en autentisk Ecclesia Svecana. Också den där konstiga kulturkristendomen, den som visste att kyrkoherden var med i Högerpartiet och höll på andliga värden i idealistisk mening, formad av ungkyrkorörelsen som kyrkoherden var. Korset stod tecknat på fanan! När denna psiritualitet förlorar sig själv blir den borgerlig religion och då kan begreppet borgerlig uppfattas bokstavligt. Problemet är att utflödet av den borgerliga religionen blir en demokratisk folkkyrkotanke där demokratin tas om hand av politiska partier. Denna folkkyrkosyn formaliserade sig på 1950-talet genom de s k socialetikerna och blev ideologi för kyrkokommunala.

Det fanns en annan folkkyrkotradition, en som professor Gustaf Wingren stod för. Han ägnade sig gärna åt avgränsningar, Gustaf. Dels mot pietismen, dels mot högkyrkligheten. Det som nubter sig märkligt är att hans avgränsningssyn slår igenom och till sist leder till något gemensamt mellan de kyrkokommunala och de teologiskt folkkyrkliga. Alliansen är nog falsk men kyrkopolitkskt gångbar och dengör rent hur med mycket.

Gustafs front mot pietismen var slagruta. Han ville en kristen tro öppen för världen. Den fann han mest i Danmark. Att högkyrkligheten i mycket begränsad mening var pietstisk, upptäckte han nog aldrig även om mötet med lektor Erik Petrén borde ha gett några insikter. Mot högkyrkligheten kunde han annars stå upp eftersom högkyrkligheten hade en ämbetsteologi. Denna uppfattade han vara ett utflöde av det engelska imperiet. Överraskande? Inte för den som visste hur Gustaf vandrade i Lundsgård med omgivningar och tänkte de stora tankarna i eget högt professoralt majestät. Sedan utslungade han sina meningar. Ordet är just utslungade.

De flesta såg inte hur högkyrkligheten i södra Sverige kunde föra två arv vidare. Arvet från kyrkoväckelsen på 1800-talet, den som alltså inte blev frikyrklig, och arvet från ungkyrkorörelsen. Det är denna högkyrklighet som förnyar gudstjänstlivet och församlingslivet med strt under 1930-talet och med en slags blomstringstid i efterkrigstiden. Småkyrkorörelse hör till och där fanns de unga och högkyrkliga prästerna, PO Sjögren t ex (som Gunnar Rosendal uppfattade som sin direkte arvtagare). Men fanns det inte en pietism i denna högkyrklighet? Jo, men det blev en pietism i en spiritualitet som var inkarnatorisk och därmed världslig. Detta är denna spiritualitet Svenska kyrkan elit förnekat det svenskkyrkliga folket genom den förda kyrkopolitiken, den med avgränsningar. Jag vet att det är söndag så jag skriver inte mer om den saken.

Låter jag moloken? Välmotiverat i så fall. Arkivstudier om de senaste decennierna i Svenska kyrkan piggar verkligen inte upp. Jag måste försöka skriva färdigt något om detta.

Jag har fått några påstötningar sedan någon falskeligen uppträtt på Bloggardag. Jag tänkte att Bengt Olof Dike ville markera att han firar gudstjänst och fattade inte att denna kommentar var fejk. Ska vi ta lite bloggpaus nu? I veckan som kommer kanske vi får besked som är av värde för läsekretsen så hur gör jag? I går kväll var jag fast beskuten att inte för någon tid publicera några kommentarer alls. Då sjunker besökssiffrorna, men det är alldeles i sin ordning. Vi får väl se hur länge jag ska hålla på med bloggandet. Ska jag uppfattas vara fri när jag lämnar kyrkomötet? När jag vaknade hade jag fattat ett annat beslut. Vi kör som vanligt tills vidare. Dock ogillar jag fejk. Hur tänkte jag när jag vaknade? Alla byråkratmoderater tar bort allt som sticker ut. Här är kanske det enda vildvuxna kommentarsfältet. Det ska bevaras som ett naturreservat. Men gå försiktigt bland alla rara växter.

lördag 11 november 2017

När det mesta blir obegripligt

Jag tänker inte bara på det dramatiska meningsutbytet på Bloggardag efter det att vi fått en biskop electa västeröver. Jag tänker på Dramaten också. Jag tror det förenande bandet är begreppet "obegripligt", alternativt "ofattbart".

Jag arkivforskar. Jag hittar en hel del jag glömt och så ser jag inte sällan skribenter som dels stampar av i att något är obegripligt och sedan utlägger sin bestämda mening om detta, som de deklarerat att de inte förstått. För obegripligt i absolut mening är det de skriver om alls inte. Det är bara det att de inte kunnat fatta. Men just detta fattar de inte! Ni fattar?

Det finns en kommentator som finner att en, vi kan kalla honom "K" (lite som hos Kafka), som inte tror ämbetsreformen vara sprungen ur Guds Ord, på något sätt inte godtar allas vår Electa (vi kallar henne för enkelhets skull så). Han upprörs av en konsekvens. Hur kommer det sig att han inte upprörs av det beslut riksdagen fattade år 1958, som får dessa konsekvenser? Hur kommer det sig att han för övrigt tänker sig att just detta riksdagsbeslut av alla skulle vara gudomligt och absolut när samtliga övriga riksdagsbeslut blott är mänskliga och alltid möjliga att ompröva? Brukar Sveriges riksdag för den delen fatta oomkullrunkeliga beslut?

Jag är ute efter det gamla vanliga: Sanning och konsekvens. Och då hamnar bevisbördan hos dem som tror att riksdagsbeslutet är högsta sanning. Då går det väl att övertyga, dvs spela bort den bibelkommission som slog undan benen på hela beslutsprocessen?

Vi läkarbarn är präglade hemifrån. Diagnosen först. Och vi står inte och lipar när vi ser den som är sjuk eller skadad. Då gäller det att bota, lindra, trösta - vad som nu är möjligt. Men först måste vi veta vad saken gäller. Man botar inte på måfå eller på from förhoppning. Vad är det som har hänt? Att det som hänt ger benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer är inte prioriterat intresse. Ta reda på varför det blivit just benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer.

När den kyrkliga debatten förs i ett tonläge, som påminner om en likvaka på Länssjukhuset i Kalmar med upprörda romer i entrén och tillkallad ordningsmakt, behövs tid till eftertanke. Kan det vara så illa, att riksdagen fattade ett beslut som resulterar i att vi får präster och biskopar som coram Deo faktiskt inte är vad de påstås vara? Den frågan försöker kv*nn*pr*stm*st*n*rn* undvika med det enkla argumentet, att frågan inte är deras. Det tror jag är strategiskt klokt men kanske inte vist. För vart tar det kyrkliga livet vägen om inte sanningsfrågor ställs. Nu känner ni igen att jag frågar som dr Luther i inledningen till de 95 teserna. Frågar man så, brukar kyrkosystemen bli aggressiva. Det är vår evangeliska erfarenhet. Men jag vill hellre att uppmärksamheten riktas mot orsaker än konsekvenser.

Då blir det Dramaten. Ordet "kåt" är ett gott gammal svenskt ord som betyder "levnadsglad". Det har fått en mer spridd men i sak förminskad betydelse. Nu finns det levnadsglada män i skådespeleriet har jag förstått och en kvinnlig programledare i radion dessutom. På intet sätt är detta obegripligt. Folk som ska kyssa varandra på scen eller i en scen eller vara nära varandra kan gripas av livsglädjen. Är några dessutom namnkunniga skådespelare med uppblåsta manliga egon så krävs det vishet. Och den saknas. Dessutom handlar om flickor/kvinnor som vet att deras karriärer kan blåsa bort. De har det som kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* i sin utsatthet. Det hela är vedervärdigt men alls inte obegripligt. De gamla skyddsmekanismerna som handlar om kunskap om synden och kanske egen kännedom om den och insikt om livets utsatthet och vad boten innebär och glädje i denna bot är inte livshållningar. Då blir det fel med mycket och människan utlämnas åt människan. Hon är människans varg som ni vet. Det visste vi förr. Sekulariseringen lurar oss dagligen och stundligen.

Vi blir lurade på försoningen. Då återstår indignation och moralpanik. Nästan alla skriker. De kyrkokristna skriker dock icke. De ser fenomenet, förstår det och ber för världen, som de brukar. Jag sparade sidorna i Svenska Dagbladet om hur det går till i film- och teatervärlden. Varför vet jag inte. Men jag fick för mig att det inte är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som varit i farten. Avledningsmanövrarna har fokuserat dem medan det verkliga förtrycket har varit någon annanstans. Det är konstigt och ändå inte för den som vet att skilja mellan en fråga om ämbetet och frågan om jämställdhet och helt enkelt justehet.

Den kvinnliga programledaren förvånar mig inte heller. Hon skandaliseras och blir omöjlig i det liv hon hade. Högt uppe faller man tungt när man faller. Och hon var möjlig att identifiera. Men hur kunde sexliberaliseringen, som på ett sätt bröt upp från något som inte var riktigt bra, hamna här? Jag som är född 1948 undrar. Har Luther rätt? Är världen en full bonde som försöker sätta sig på hästen och ramlar ner, än på ena sidan och än på andra?  Eller ska denna syn på världen avvisas som en negativ konstruktion?

Moralismen triumferar. Det gör den när själavårdskulturen visats på porten. Men jag funderar också över om vi fått en samtids dödskultur där sexualiteten skiljs från livet och därmed självklart blir en del av dödskulturen? All kärlek är bra kärlek, heter det. Det borde väl sägas vad alla vet, att all kärlek verkligen inte är bra kärlek? En del kärlek är destruktiv. Men det spelar ingen roll i en dödskultur, det fattar jag. Och allt som kallas kärlek är inte kärlek alls. Som bäst en handelsvara, som sämst maktutövning.

Nu ska jag återgå till att skriva fotnoter under mottot "deprimera mera!" Hunden? Jo, tackar som frågar. Piggare.

fredag 10 november 2017

Båda påvarna döende nu!

Det förnekas förstås. Bengans egen sekreterare var ut senast. Men jag vet från säker källa, att både Bengan och Frasse är döende. Det skakar kanske om de romerska katolikerna, men borde likväl inte komma som någon överraskning. Vi ska dö allihop om inte Kristus kommer tillbaka dessförinnan.

Innan Frasse dör, kan vi konstatera att kritiken mot honom tilltar. Det beror på att kritikerna inte läst Marx och Engels. De förstår inte att i vår typ av samhälle så förflyktigas allt fast. Senast läste jag  Vittorio Messori. Han menade att Kyrkan nu blir en spegel av världen och roade sig med att redovisa Zygmunt Baumans tal om "liquid modernity". Kyrkan blir en "Liquid Society Church" och i den är det enda säkra att ingenting är säkert. Jag tror Vittori Messori, min vän, har rätt. Han är skum på jesuiterna när det där med "urskiljandets gåva" blir gåvan att tolka också dogmat efter situationen. Jag försökte ringa Vittorio i går eftermiddag, men lyckades inte komma fram. Jag hade annars tänkt säga honom att man i Sverige förfar på samma sätt med begreppet "reformation". Det ordet betyder nu helt enkelt "förändring" och så tycks alla nöjda. De ser inte att de blivit fångar under omständigheter där allt flyter. Så har de inte heller läst och förstått den lilla skriften från år 1848, Kommunistiska Manifestet.

Karthusianernas motto borde hållas fram. Stat crux dum volvitur orbis. Korset står fast när världen vänder sig. Karthusianernas hållning är en annan än kurtisanernas med andra ord. Allt fast förflyktigas. I världen! Kyrkan förlitar sig på uppenbarelsen, Guds eviga Ord. I en förvärldsligad kyrka blir det fart på gungor och karuseller.

Poängen är att varken historien eller majoriteten är magistra vitae, livets lärare eller lärare för livet. Den som fattar denna begränsning vad gäller gamla, samtida och nya opinioner, kan bli Jesusfrom. Vägen, Sanningen och Livet ni vet. Och därmed fri.

Jag läste, som ni förstår, kommentarerna i går. Jag funderade på om alla skulle godkännas, men hur människor tänker är väl viktigt att få kunskap om och om en biskop electa blir avhånad så ingår det i jobbet. Saliga är ni o s v. Jag läset en del annat och mötte i olika texter tanken att det är folket eller majoriteten som en folkkyrka måste hålla sig väl med. Jag såg problem, dels Kyrkans, dels majoritetskyrkans problem.

Kyrkans problem är förstås att majoriteter tolkar tron. Folkkyrka = folkstyre. Och folkstyret röstar om uppenbarelsen.
Majoritetskyrkans problem är också uppenbart. En folkkyrka måste hålla sig väl med alla dem som ställer den östlingska frågan, numera nästan världsberöm: Vad fan får jag för pengarna? Om medlemmarna inte ser att det de vill ha levereras, drar de in på apanaget. Det kommer de förresten att göra när räntekostnaderna går upp eller kommunalskatten höjs på grund av flyktingströmmarna, som nu kommunerna ska ta hand om. Gör er inga illusioner. Ska kommunalskattehöjningen kosta dubbelt mot vad kyrkoavgiften går på, betyder det att kloka människor reducerar sina kostnader på det sätt de kan. Och vad kan Svenska kyrkan leverera för att motivera folk att vara kvar?

Ni tror att detta var en elak fråga. Om det vore så väl. Svenska kyrkan har klarat sig genom att avleda allt missnöje på en minoritet, de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Mot denna mörka bakgrund har också de gråsjaskiga kunnat träda fram som ljusgestalter. Nu får de stå fram utan denna mörka bakgrund och tala om ensamkommande flyktingbarn och integration, värden de själva håller högt. De fattar inte att särskilt folkligt är dock icke detta. Om unga män ljuger sig in i landet eller om ett utanförskapssamhälle växer fram så ogillas detta. Hör människor att 100 skjutningar rapporterats i Stockholm, blir de bekymrade. De har nämligen inte hållit räkning på de små notiserna... De vill inte se att allt fast förflyktigas nämligen, inte se ett samhälle brytas upp i små enklaver.

Själv var jag på Bolmsö i går kväll. Trevliga människor, smörgåstårta, jag sa några intressanta ting om Luther på kvällen innan hans födelsedag och så körde jag hem. Två rådjur på vägen, en skogsmus och en räv. Ingen körde jag på. I bilen tänkte jag mycket på Dikes kritik av Roland Kristensson. Vad är väl en pensionerad präst som sätter sig upp mot systemet? Exakt detta var den romerska kritiken mot Luther! En obetydlighet mot systemet.

Jag funderade på om det inte är läge att hänvisa till en enkel traktat. Min blygsamhet borde förbjuda mig, men kör i vind, sa Kalle Blomster! Läs och tänk. Vi far inte illa av lite enkla komplikationer, tror jag.
http://www.kyrkligsamling.se/traktat.pdf

Båda påvarna döende. Lever Luther? Födelsedag har han i alla fall i dag. Ja, må han leva, den gamle dissiderande katoliken. I morgon har han dopdag.

torsdag 9 november 2017

Det obegripliga eller De obegripliga

Jag hade inte tänkt att fördjupa mig i det förväntade utfallet av biskopsvalet i Göteborg, men en kommentera av en flitig kommentator på denna blogg fick mig att ompröva. Kommentatorn menade att Rappman skulle få visa vad hon går för. Han har alltså inte alls fattat vad frågeställningarna under snart 80 års tid handlat om. Det är faktiskt, om ordet tillåts, pinsamt. Kommentatorn har suttit i Kyrkomötet och haft synpunkter. Men vad ämbetsfrågan handlar om, har han inte brytt sig om att sätta sig in i. Då blir det som det blir.

Frågan gäller inte vad någon gör utan vad någon är. Kyrkan definierar varat. Det är en god skolastisk sed som avviker från det i vår tid vanliga förfaringssättet. Vi beskriver oftast vad något gör, men försummar identiteten. Uppgiften gäller alltså att övertyga kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* att en kv*nnl*g pr*st har tagit emot det prästämbete Kyrkan uppfattat att Kristus instiftat och som innebär att i vigningen Gud själv gör en präst av någon. Martin Luther uppfattade att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet och detsamma var ju den slutsats S:t Johannes Paulus drog. Två gånger om, dessutom. Några har väl läst Inter Insignores.

Hur kreeras alltså en präst i Kristi Kyrka och vilket basmaterial krävs? Detta är frågan. Det handlar inte om ett särskilt ämbete i Svenska kyrkan, väl? Vi talar väl om det prästämbete Herren Kristus på något sätt gjort sig beroende av eftersom Han envisas med att ge oss en Kyrka, hans egen, vars struktur är personal. Det heter så. Gud behöver människor och bestämmer vad han behöver oss för. Dessa får en aning om vad Gud avser med deras liv och saken prövas, för den yttre kallelsen är viktig. Självfallet är det ett grundläggande problem om det är kyrkopolitik som blir vigningshinder, t ex att en kristen prästkandidat definieras som jude rasmässigt och därmed ställs utanför folk- och kyrkogemenskapen. Sådant är och ska kallas funktionell ateism.

Jonathan Bakers bok kom på svenska och heter då Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag tillk debatten om Kyrkans ämbete. Det finns några böcker kvar hos sr Gerd. 100:- plus frakt. E-posten skickas till tedeum@telia.com och först till kvarn gäller. Det svenska bokomslaget blev snyggare än det engelska originalet, sa engelsmännen, som dock bara kunde läsa Consecrated Women? 

Susanne Rappmann var glad i går, åt middag med man och vänner och förklarade att hon inte visste så mycket vad en biskop gör. Det förklarar hennes glädje. I grunden gäller det förhållandet, att det är roligt att bli biskop men inte roligt att vara det. Biskoparna Aurelius i Göteborg och Stiglund i Luleå såg/ser till att gå i förtid. Sug på den! Men bilden av glättiga biskopar följer oss.

Biskop electa ska hon kallas. "Som biskop vill hon fortsätta jobba med integrationsfrågor och socialt arbete, vilket hon tidigare gjort som bland annat kyrkoherde i Mölndal." Bloggardag läste dagens GP. Där hette det också: "Jag vill fortsätta jobba med integration, hjälp till ensamkommande och at församlingarna ska ha ett större samarbete och hjälpa samhället i större utsträckning." Detta är ord att minnas.

Susanne Rappmann ska vara biskop för alla, säger hon. Det tycker jag om och bara en niding skulle då påpeka, att just detta kan hon inte bli om inte själva ämbetsfrågan först blir löst, dvs att argumenten ges att det politiska beslut med följdverkningar som fattades år 1958 i Sveriges riksdag korrekt uttrycker vad Gud vill med Kyrkans biskops- och prästämbete. Just denna grundläggande fråga har under alla år undvikits. Bortsett från när Biskopsmötets bibelkommission skulle jobba på (1963-1970) och kom med ett slutomdöme som chockade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, för de förstod att de haft rätt med sina invändningar hela tiden. Dessförinnan hade de bara sagt att samtliga svenska exegeter (Krister Stendahl också) var överens om vad bibelordet faktiskt sa. Men nu sades det för reformen värre ting.

Vill någon begå en illgärning uppsöker ni närmaste församlingspräst och preciserar frågor om Kyrkans ämbete. Då blir det svettigt. De flesta församlingspräster har undvikit att sätta sig in i frågan och nöjt sig med beskedet att den är en icke-fråga. Så fråga på. Om inte annat får ni se hur begränsat  stresståliga präster kan vara. Lyssna nog på deras svar, sök blottorna och våga fråga vidare. Begär litteraturhänvisningar som stöder vad de säger. Fråga vilken bok som är den bästa för att förstå hur vis ämbetsreformen är. Svarar de "Bibeln" så är "Bibeln" ett bibliotek. Fråga då om bibelbok och ställe. Fråga vad biskop Anders Nygrens reservation i sak betyder, dvs vad sa han?

Repetitio mater studiorum est.
Jag upprepar: Själva sakfrågan undviker Svenska kyrkan som pesten och så har det varit sedan hösten 1958, den höst när kyrkomötet var tvunget att fatta ett annat beslut än det som fattats den 2 oktober 1957. När detta blev resultatet skulle varje person med detektiva anlag eller anlag för vanlig renhållning i intellektuella sammanhang, ha begripit, att här finns något att beforska. Och, tro mig. Vad de än säger, är det så.

Vill ni köra en enklare uppsättning frågor så uppsök närmaste kyrkkaffe, slå försiktigt skeden i kaffekoppen för att äska tystnad och fråga i tystnaden:
- Det påstods att med kvinnliga präster skulle det bli väckelse och folk skulle komma tillbaka till Svenska kyrkan. Har det blivit så? Bra i så fall. Om det inte blivit så, risken är att svaret kommer att bli just negativt, haka på med frågan "varför?" Och i förvirringen fyller ni på med frågan vad Biskopsmötets bibelkommission menade när de om beslutsprocessen 1958 sa, att "så bör det inte gå till". Jag försäkrar. Det blir ett minnesvärt kyrkkaffe. Men fall inte under för emotionell utpressning. Inte tårar. Inte vrede. Fråga hela tiden efter sakskäl. Kolla bara att du vet var hjärtstartaren i församlingshemmet finns först och att någon kan hantera den. Icke-frågan kan visa sig vara en högst stimulerande fråga för hjärtverksamheten.

Då är jag framme vid en poäng. Frågan är alls inte obegriplig eller vanvettig. Den styr på grundfrågor. De obegripliga är bara de som i alla år ltrott att frågan handlar om något annat än just ämbetet.