tisdag 26 juli 2016

Det vettlösa

Modéus II fick besked i en krönika i Vetlanda-Posten.
http://www.smt.se/article/det-behovs-mer-an-guds-nad-modeus/

Vetlanda-Posten är en tidning som med heder bär sitt folkliga namn Vettlösa-Posten. Där beskrivs Svenska kyrkan, som förutom att  rista in sin personalpolitik har en "generös representationskultur". Kritiken riktas mot Modéus II, vilket måste sägas vara att skjuta på sittande mål. Om församlingarna köper ut personal, är det lite en stiftsbiskop kan göra. Det fattar inte den vettlöse krönikören. Kan man uppfatta två glas vin vid en middag som "generös representationskultur" måste man nog komma från ett frikyrkligt sammanhang, eller?

Krönikören menar att biskopen helt enkelt måste våga vara så bestämd att han ger sina underlydande det raka budskapet att den här frågan, dvs personalkonflikter, måste lösas. Är de underlydande kyrkoråden? Och så får Modéus Ii ytterligare en admonition. Hans valspråk är "Guds nåd är allt du behöver". Krönikören vet bättre och konstaterar att "det tarvas faktiskt mer för att vara chef." Det kan man tycka, men då måste man ha elementär kunskap om den kyrkliga organisationen och om hur kyrkoråden rekryteras. Nog borde kvalitetskrav kunna ställas också på Vetlanda-Posten, som ingår i vilken koncern då? Hall-pressen. Den fromma Hall-pressen!
Men biskopen fick klart besked: "Det behövs mer än 'Guds nåd', Modéus. Krönikören vet bättre.

Anna Ekströms motion kanske ska sorteras in under rubriken "det vettlösa". När allt kommer till allt, undergräver hon och S-partiets gruppledare m fl något som är ett kitt i alla organisationer: tillitskulturen. Ingen kan i fortsättningen lita på något som Kyrkomötet säger om motionen röstas igenom.

Man ska kunna lita på organisationen och dess utfästelser.
Nu hade de insiktsfulla genmält att den sedan länge slagits sönder, men kommentatorerna har semester, så det temat behöver vi inte ta upp nu.
Om Svenska kyrkan beslutar sig för att frångå den gamla utfästelsen, alternativt på nytt svika gjord utfästelse, nog vet vi då att tillitskulturen skadats.
Det kan man kanske göra lite smått. Fixa och trixa. Men kan man göra det som Kyrkomöte utan att den svenska staten får nya uppgifter när folk drabbas av en fullt motiverad nedstämdhet, dvs får hantera ett tillstånd när tanken på vad en präst är och ska vara kolliderar med den kyrkopolitiska verkligheten?

Hade jag varit minister med ansvar för något, hade jag varsnat att aktiviteterna i Svenska kyrkan kan resultera i höga sjukskrivningsresultat. Nedstämdhet och depression är inte att leka med - och kostsamma tillstånd. Hade jag varit statsråd kanske jag då nämnt saken för den kollega som har hälsofrågorna om hand med frågan vad partiet håller på med i det kyrkopolitiska. Vilket är det problem motionen ska lösa och vilka problem åstadkommer den? Att definiera sådant kallas politik. Det finns politik som är dum politik.

Hur blir det i fortsättningen?
Jag läser Vetlanda-Posten, där det i krönikan att Svenska kyrkan är "en institution som anger oss alla." Är det så? Hur ska jag nu tänka?

Kommer Läronämnden att nu kraftfullt träda upp mot motionskravet från Ekström et cons och hävda att löften skall hållas, pacta sunt servanda?
Vad Läronämnden har att komma med kanske är det mest intressanta att förbida. Om Läronämnden inte säger det, vad ska den då säga, och hur ska den teologiska insikten formuleras? Ska biskoparna skärpa tonen, i varje fall de som var med 2009. Jackelén, Persenius, Stiglund och Brunne - om jag minns rätt. Och vad säger de pensionerade biskopar som var med? Hukar de bara, skakar obehaget av sig och tänker på döden?

Fler kanske skulle tala, den stora vita här av präster som sinsemellan brukar säga att "detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i". Eller gäller den i andra länder och sammanhang självklara strukturen, att det känsliga talar man bara med de närmaste om?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar