lördag 3 januari 2015

Det går inte bra, det här. Tankar i tiden.

3 januari 2013 skrev jag, post festum liksom, om Flanellskjortans dag. Jag fick denna morgon leta lite själv bland alla värdefulla inlägg på Bloggardag. Gamla skandaler blev som nya. Det är en lust att leva. Inte minst i går, när vi manades att se framåt och detta med idel politiska argument, dvs inte med ett enda sanningsargument. Så nämndes väl inte Jesus heller, trots att vi börjat det nya året i Jesu namn. Och jag går inte på det.

För att ytterligare kolla resonemangen tog jag fram Gustaf Wingrens bok Gamla vägar framåt, Verbum, Stockholm 1986. Det är i den boken han vill ha lärosamtal om ämbetet. Jag påpekade i Kyrkligt Magasin, nu i boken Dagsedlar, s 60ff, att det kan gärna föras sådana men påminde, lite ofint kan tyckas, om när Jan Redin, Rudolf Waldén och Nils Nicklason i Svensk Kyrkotidning i en debattserie i Svensk Kyrkotidning i början av 1950-talet sopade banan med Gustaf. Det var kanske inte så svårt. Gustaf var ingen debattör. Han tänkte ut vad han skulle säga från start till mål men hanterade inte om någon slog sönder hans uttänkta utgångspunkt eller med hjälp av annan litteratur ifrågasatta vad han sagt. Det var inte så svårt att ifrågasätta, för Gustaf blev lätt bombastisk och boxades då med öppen gard. Gustaf gjorde sig bättre som föreläsare och författare och de högkyrkliga läste honom men övertygades aldrig. Han bedrev teologi ungefär som han byggde modelljärnväg, slår det mig. Och Gustaf tyckte om att bygga modelljärnväg.

Skillnaden mellan Gustaf och den politiska argumentationen  är dock slående. Gustaf vet att diskussionen om ämbetet aldrig börjat och han ser att detta är svagheten. Det finns en del andra diskussioner som också avstannat. Den om bibelsyn, t ex. Och en del andra teologiska basfrågor med den, om jag tänker efter. Det talas inte särskilt mycket teologi. Jag förstod varför när jag läste intervjun med Eva Nordung Byström i Kyrkans Tidning nr 1/2 2015. Inte det där med att hon upplever att kyrkan blivit mer relevant och viktig när den blivit mer av vardagskyrka (vilket i praktiken betyder mindre av söndagskyrka, gudstjänstkyrka) utan hennes arbete med bibelsynsfrågan, som inte var helt lätt när det kom till enkönad vigsel och Örnsköldsvik utnämnts till Sveriges homofientligaste stad. Hon fick frågan om att vara med i kommunens motkampanj, dvs kommunen reagerade just så som kampanjmakarna som utsett den mest homofientliga staden ville...
Lätt var det alltså tydligen inte:

"Men jag insåg att det var samma fråga som jag brottats med förut. Jag brottades med min prästkallelse utifrån vad Bibeln säger om kvinnor som präster, och jag har skilt mig och gift om mig. När jag insåg att jag måste brottas med hbtq-frågorna på samma sätt, föll de till slut på plats."

Det personliga styr läsningen mer än läsningen styr det personliga. Intresset ljuger inte, heter det - och det är detta som är faran. Kanske vore det lättare att säga att livet inte alltid behöver gå ihop och när det inte gör det, behöver Ordet ändå inte devalveras. För risken är ju att jag blir norm för Skriften. Och det blir till sist en närmast löjeväckande selektiv läsning där man, inte behöver stå i gemenskap med någon. Egen brottning på egen brottningsmatta - vad ger ni mig för det? Hur brottas man sjäölv - är det som skuggboxning? Eva Nordung Byströms valspråk lyder: "Nu är Guds tid!" Med nuet som norm? Är inte Gud den som var, den som är och den som skall komma och trons former just dessa tre tidsformer? Hon vigde för några år sedan två lyckliga brudar. "Det var en fantastisk upplevelse." Är det detta saken gäller för en vigselförrättare?

Jag går inte riktigt på det här. Jag ser den uttunnade lågkyrkligheten, den som inte i egentlig mening har plats för Kyrkan. Men viktigare: jag känner inte igen Svenska kyrkan i detta. Jag känner igen bönhus och bönhusmentalitet med mer upplevelser än teologisk möda och kyrkoteologi och jag ser samtiden skriva agenda och forma det som uppenbart bara är ideologi.

Ingen stor sak i detta, kanske. Men är det inte rätt befriande med Gustaf Wingren, som så tydligt teologiskt ställde sådana som mig utanför allt detta? Jag står utanför både hans svenskkyrkliga och det lågkyrkliga. Det finns dock något annat svenskkyrkligt. Det reformkatolska, som skapat den kyrkoidentitet som var lätt att känna igen i gudstjänst, bekännelser och ordningar.. Några av oss blir allt klarare över varför vi nu i denna Guds tid är dissidenter. Någon vidare respekt för kyrkopolitiker som nu yrar om vilken framtid vi ska få vara med och skapa fast de i alla år föst bort oss, har jag inte. Varför skulle jag ha det?

19 kommentarer:

  1. Dag Sandahl, nu yttrar jag mig igen som kvinna med en prästgen (i mitt arv). Jag har följt debatten sen år 1958 mot eller för kvinnliga präster. Jag har fått veta med åren att de s.k. kvinnoprästmotståndarna är de mest bibeltrogna/belästa i skrifterna.

    Varför då inte ställa denna kunskap och begåvning i tjänst och undervisa svenska folket? Varför inte erkänna hur fel systemet är med spädbarnsdop som innebär namngivning men som ger obligatorisk kyrkoskatteplikt vid 18 års ålder?

    Lägg om växeln för Guds skull om nu jordens undergång började på allvar år 1958! Sluta gräva i den kyrkliga dyngan! Var med i Oasrörelsens initiativ att läsa bibeln!

    Vänliga hälsningar
    Gunnel Bergstrand

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra idé även om några kanske varit bibelläsare också innan utmaningen och även om somliga ägnat sina liv åt kyrkotjänst och till och med undervisat samt varit med i den satsning på dopet som innefattade de dåförtiden så förhatliga dopsamtalen men som verkligen ville ta det kristna dopet på allvar.

      Radera
    2. "spädbarnsdop som innebär namngivning men som ger obligatorisk kyrkoskatteplikt"
      Är det fel med spädbarnsdop men rätt med barndop?
      Hedegårds skrift "Enhet i dopfrågan" tycker jag har en del att säga, till fördel för spädbarnsdop och påföljande skatter. Den angivna skatten är i varjefall lägre än tiondet.

      Radera
    3. Menar Dag att dopsamtal inte förekommer idag, eller har jag missförstått den långa meningen? I min församling i Lunds stift har vi alltid dopsamtal som tar dopet på allvar, och de är alltid uppskattade. Vi har dessutom en mycket hög dopfrekvens. Är det dags att vidga vyerna, att upptäcka världen utanför Växjö stift? /K

      Radera
  2. Att se framåt?

    Visst. Har man ställt till det, vill man helst att ingen utkräver ansvar. Det skall inte talas mer om saken. Bäst så.

    Undrar om det samma gäller för pedofilers återgång till prästämbete eller lärarjobb? Eller överhuvudtaget möjlighet att slippa utanförskap?

    Nähä.

    Då gäller detta med att se framåt mest dem däruppe? De som tänker ha framgång i livet alltså? Sätta sitt eget stuk på tillvaron? Och inte vill bli sänkta av något förflutet som ingen kan göra något åt?

    Jaha.

    NO REGRETS, alltså!


    P

    SvaraRadera
  3. Vi ska alls inte blicka framåt utan bakåt. I runda slängar 2000 år bakåt. Det är där framtiden finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maja säger, att hade hennes genuskursare sett Elisabeths kommentar, hade dom storknat. Man skall givetvis gå framåt, säger dom. UTVECKLINGEN och den normkritiska VERKLIGHETEN måste stödjas och reaktionära krafter elimineras.

      Rickard från Rickomberga går på Handels och har blivit libertarian. Han menar att allt löser sig med TILLVÄXT och FRIHET.

      -Det får inte bli för många som Elisabeth, varnar han. Konsumtion, efterfrågan och utbud kan minska, om sådana, gammaldags, religiösa tankar blir allmänt spridda.

      -Ibland undrar jag vem som är mest religiös, suckar Maja. Mina kursare eller Rickard. Jag börjar bli rejält trött på allihop.

      Hon är så klok så, Maja.


      Elaka Katten Måns

      Radera
    2. Åh, Måns, jag tackar för komplimangen. Kattgänget härstädes hälsar så gott!

      (Hade för övrigt en gång en katt som bytte namn från Måns till Moms för han var en mervärdeskatt. :-) )

      Radera
    3. Hade Moms oxo elegant rödmelerad, tät päls, och så förståss kattens främsta prydnad, en yvig svans?

      EKM

      Radera
    4. EKM,
      Moms hade en vackert mörkgrå päls samt en praktfull och ovanligt lång svans. Men jag är svag för röda katter. Mitt livs första kärlek var min kusins röda katt Pajas.

      Radera
    5. Här i Knohult var det poppis ett tag att
      -" om du ska gå framåt ska du gå i en cirkel "
      men det var kanske för länge sedan.(coop )
      Nisse på Åsen

      Radera
  4. Bloggardag: "Med nuet som norm? Är inte Gud den som var, den som är och den som skall komma och trons former just dessa tre tidsformer?"

    Dörren till evigheten öppnas ifrån nuet. Gud är bortom tid och rum. Gud är bortom ALLA former. DÄRFÖR är det möjligt för Honom att vara densammA i all evighet. Former kommer och går. De förändras ständigt som molnformationer på himlen. Former gör nytta i andlig bemärkelse bara om de hjälper oss att gå bortom sig själva och bortom oss själva, till evigheten, till Gud. De behöver vara olika för att vi människor som lever i formers värld är olika inte för att det skulle vara viktiga för sin egen skull. Vi bör inte försöka stöpa varandra i SAMMA FORM.

    Ett expempel på en FORM är nattvardsritualen och den tillhörande rekvisitan. Antingen blir det själva formen med alla detaljerna (den kemiska sammansättningen av brödet, prästens kön etc.) som är grejen i sig.
    Eller också fungerar formen, den fysiska ritualen, som en dörr till evigheten. Man kan också säga att formen tjänstgör som en guide till UPPLEVELSEN av den levande Jesus. Den GEMENSAMMA upplevelsen är att vi är ETT med Honom och ETT även med varandra istället för, som vi annars upplever oss, att vara separata individer med separata kroppar, separata identiteter och separata intressen. Det är ändå så i himlen, i evigheten, och därför är det bra att träna på i förväg eller åtminstone se om man trivs under sådana förhållanden.

    En anonym en

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns mycket i detta anonyma inlägg som är tänkvärt, men ändå finner jag att det skaver. Och det är betoningen på vad man upplever. Kyrkan firar nattvard, evkaristi, efter Herrens instiftelse och i former som har vuxit fram och är beprövade under långa tider. Det är något som till slut är helt oberoende av vad människor kan tänkas uppleva.

      De kyrkotrogna som söndag efter söndag, och kanske dessutom någon gång under veckan, firar nattvard upplever vanligtvis inget särskilt. Men det vet, eller åtminstone anar, vad det handlar om. De tar i tacksamhet emot de gånger då gränserna för det jordiska bryts, men behöver inte detta. De litar på kyrkans samlade erfarenhet (som är något vidare än upplevelse) av att sakramentet ger gemenskap med det heliga, med Herren Jesus. Verkligheten, den gudomilga, är långt större en en liten människas upplevelse.

      Radera
    2. Ja, +Göran, det är allt en tröst att det inte är våra upplevelser och våra känslor det kommer an på. Jag kommer osökt att tänka på vad den kloke och fromme kyrkoherde Bengtsson sa till komminister Torvik i Stengrunden, nämligen "Känner och känner! Det är hela sjukan!"

      Radera
  5. Jag växte upp i högkyrkligheten. Inte bara med dess riter. Mer med dess teologi och efterlevnad. Att en präst skulle kunna skilja sig och än värre gifta om sig var otänkbart. Stort bekymmer blev det när en präst, efter en otrohetsskandal och med ny hustru, kom till min hemmaförsamling och krävde att alla skulle tro som han. Vi var många som for illa. Inte han. Han gick till nya jaktmarker och ännu en fru. Han är förmodligen död idag. Vet ej.

    Jag har med åren blivit alltmer skeptisk till "andliga ledare". För de är oftast självutnämnda. Men också till de som sovrar i buden. Man kan inte gifta sig om och om igen och fortsätta kalla sig bibeltrogen. Man kan komma fram till att man inte kan förbli ogift. Ett nytt äktenskap är bättre än att sukta efter alla och ingen. Men har man hamnat där så hör det till god ton att ha barmhärtighet med andra syndare.

    SvaraRadera
  6. Anonym 3 januari 2015 15:56

    Citat: Men har man hamnat där så hör det till god ton att ha barmhärtighet med andra syndare." Slut citat.

    Det Du skriver är sant men ofullständigt. Det är inte bara en "plikt" för "den som har hamnat där" utan för varje kristen. Där slår Du in öppna dörrar. Att ha eller visa barmhärtighet gäller oss alla -tänk gärna på det som ofta påpekats i olika former. Gud hatar synden , inte syndaren..

    Det som skiljer vår tid från gamla tider och dess skörlevnad för att nu ta drastiskt exempel är att förvisso levde många präster i skörlevnad -framförallt måhända på den tiden när ett krav var att de skulle leva i celibat men de skulle aldrig försökt hävda att ett sådan leverne var i enlighet med Guds vilja.

    Ännu något drastiskare skulle man väl kunna säga att medan förr våra präster som de människor med fel och brister som vi alla har på olika sätt försökte dölja att de syndade "på nåden?" så försöker dagens kyrka och dess höga potentater att istället avskaffa synden genom att hävda att de olika förfarandena inte är synd. Gud är ju kärleken säger man som ett mantra och det är förvisso sant och gör att han kan älska även den mest förhärdade syndare och genom nåden låta honom eller henne slippa de yttersta konsekvenserna av sina synder. Nåden är gratis men inte billig i ordets vidare bemärkelse. (Hoppar över att försöka förklara den skenbara paradoxen)

    Att vi alla alltså med kärlek ,omtanke och barmhärtighet skall bemöta , handla och agera mot vår nästa är fullkomligt riktigt.

    Det behöver kanske påminnas om ty det är svårt och Gud skall veta att t ex jag har oerhört svårt att fördra vissa människor, deras åsikter och agerande och då allra minst bemöta dem med kärlek och omtanke.Nog försöker jag men hela mitt inre vänder mig mot detta så oftast får jag väl erkänna att jag misslyckats.

    Dock, när detta är sagt får man inte glömma att barmhärtigeheten visserligen innebär t ex att kärleksfullt bemöta även de man menar lever fel enligt vår Guds vilja, framförallt om de kallar sig kristna men det innebär aldrig att i missriktad "tolerans ,vidsynthet" underlåta att omtala att betendet strider / stred mot Guds vilja så som den uppenbarats genom den heliga skrift.
    "Tolerans" ett av dagens honnörsord bland alla liberaler, ateister eller inte tycks tyvärr bara handla om allt annat än omtanke om syndaren. Det som oftast betecknas med tolerans kunde mera sanningsenligt kallas för liknöjdhet, dvs man bryr sig inte , struntar i sin nästa och sin plikt som kristen. Ett sådant betende är allt annat än barmhärtigt och det är framförallt okristet.

    //HH

    SvaraRadera
  7. Enhet i det nödvändiga, frihet i det tveksamma och kärlek i allt får inte omvandlas till att bli: Enhet i det tveksamma, frihet i det nödvändiga och kärlek i allt det som för tillfället känns bra. Om vi tvingas till "Enhet i alla tveksamma reformer" och frihet att välja bort nödvändiga ting som trons ting (Den Heliga Treenigheten,Inkarnationens mysterium som visar på Jesus Frälsaren osv.) och kärlek i allt det som vi för tillfället känner vara bra och det som är politiskt korrekt, kan vi inte längre vara en trovärdig kyrkogemenskap.

    SvaraRadera
  8. BloggarDagm m fl:

    -Där minsann håller bloggaren delvis med: alltså Gunnel Bergstrands förslag, precis som mitt tidigare, att se framåt.
    "Bra idé" utbrister Dag sedan han dagen innan inte tycks ha haft någon sympati för min synpunkt att blicka framåt, framåt framåt i stället för att tygga det förflutna.

    Att det på köpet efter Dags delvisa omtanke blir några självrannsakans tankar från HH hälsas också med glädje: hur han brottas med svårigheten att vara tolerant, visa respekt och fördra andra åsikter än de egna.

    Jo, det har jag nog märkt av ett stort antal kommentarer här.
    Visst kan lyssnandets konst vara svår ibland. Men den är nödvändig, samtidigt som man hela tiden måste vara observant på att inte lyfta sina egna åsikter till den enda existerande sanningen. Detta gäller i kyrklig/teologisk debatt såväl som i annan.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  9. +Göran: "... Och det är betoningen på vad man upplever...."
    Just det! Jag vill betona just det här med "vad" man upplever eller "Vad" man upplever. Som olika individer har vi ju olika upplevelser. Men jag pratar inte om vanliga mänskliga känslor att frossa i. Grejen här är att alla kan uppleva exakt samma sak, någonting som inte kommer från människorna själva (från deras egon) utan som Kristus levererar. Och det finns bara EN av oss som upplever det för vi är i sanning allihopa den där enda EN. Förstår du?
    Det gäller då att närma sig detta med ett öppet och ödmjukt sinne. Till det ödmjuka sinnet hör tanken att ALLA utan undantag är inkluderade.

    "Kyrkan firar nattvard, evkaristi, efter Herrens instiftelse och i former som har vuxit fram och är beprövade under långa tider. Det är något som till slut är helt oberoende av vad människor kan tänkas uppleva."

    Det är bra att man avsätter tid och rum för att laborera på den levande Jesus rent praktiskt med tanke på att det är lättare att fokusera på det då än i den stressiga vardagen. Jag ser detta som en skyddad verkstad för nybörjare som i lugn och ro vill bekanta sig med Jesus. Men dessa ritualer får inte bli ett självändamål så att formen dominerar över innehållet.

    "Verkligheten, den gudomilga, är långt större en en liten människas upplevelse."

    Meningen är ju att den lilla människan ska en dag bli stor och helt och hållet ett med det gudomliga. Följa Jesus just dit. Men det kostar. Det kostar vår själviskhet och individuella identitet som vi ersatt det gudomliga med.

    ”Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge. " säger Jesus ju. Jag skulle lägga till "sin egen kyrka".

    "De litar på kyrkans samlade erfarenhet (som är något vidare än upplevelse)"
    Hur skiljer du på erfarenhet och upplevelse?

    En anonym en

    SvaraRadera