söndag 30 november 2014

Gott Nytt Kyrkoår!

Inte heller den första dagen på det nya kyrkoåret tänkte Bloggardag återkomma - men Gott Nytt Kyrkoår i alla fall.

torsdag 27 november 2014

Kristen tro, folkreligion och civilreligion samt noteringar i tiden

Minns nu att jag i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha. Så enklast kanske är att ni inte läser fortsättningen?

Kamrat ordföranden ringde för ett par dagar sedan och påminde om Bo Giertz. Biskopen hade på sin tid talat om kristen tro, som knyter an till folkreligion men håller gränsen klar mot civilreligionen. Han sa det kanske annorlunda, biskopen, men i sak var det en fråga om anknytning till människor och avgränsning mot Makten. Man kunde komma dragande med Karl Barth också för hans markering av vad som är religion - människan vänd mot Gud - och kristen tro - Gud vänd mot människan, är alltid användbar. Det finns en poäng - eller som det heter på hunden Lovis nya scarf: Jesus is the Reason for the Season. Något hände som förändrar verkligheten till Verklighet. Det blir plötsligt där vid stallet klart hur det verkligen är: allt kommer i rörelse för själva döden ska upplösas. Så blir det och så är det. Alla utom de kristna är religiösa. De kristna är Verklighetens folk.

Så talade jag med den beundrade teologen i Rasbo. Jag väntar med stigande spänning på hans dogmatik. Kommer den i början av 2015 och i hur många band? Han påminde om hur Kyrkans tro förmedlats till både kronprins och piga - och här tänkte jag återge en teologisk text, sprungen ur bön, meditation, läsning och reflektion med en läsare i sikte. Att läsaren också är det egna hjärtat är ett slags teologiskt äkthetssigill.
Läs nu långsamt, eftersinnande - för här är alls ingen religionsvetenskap. Här är ren teologi. Den som författade texten uppfattades på sin tid som inte tillräckligt lojal med systemet. Men noga besett är detta väl god allmänkyrklig teologi - i singularis. Pröva själva och fråga närmast till hands finnandes romerska-katolik var texten far vilse:

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ. ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse. Dessutom försörjer han mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hos och hem och med allt det som jag behöver till livets uppehälle, samt skyddar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och allt detta av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förtjänst eller värdighet; för allt detta bör jag tacka och lova, lyda och tjäna honom. Det är visst och sant.

Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av fadern i evighet och även sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån död och djävulens våld, inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död, för att jag skall vara hans egen och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.

Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro; såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro. I denna kristenhet förlåter han dagligen och rikligen mig och alla trogna alla synder och skall på den yttersta dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla trogna i Kristus ett evigt liv. Det är visserligen sant.

Den som tror och tänker så är kristen men därmed knappast religiös. Och detta var den tro som svenska folket var bekant med. Tron som skolbarnen kunde - och Lina i Katthult också. Genom denna katekes och idogt gudstjänstfirande i sockenkyrkan bevarades den kristna tron i Sverige. Inte genom Vatikanens göranden och låtanden, alltså.

Efter denna långsamma läsning kan ni få något snabbare.
Vår vän Paul Trossö (S) tog i kyrkomötet 2007 upp frågan om avgångsvederlag (KM-motion 2007:64). Det är alltså sju år sedan - men han var inte först på plan. Trossö ville komma till rätta med utköpen. Det tyckte utskottet var angeläget men onödigt och drog en vers om hur smärtsamt det hela var, för att avsluta med ännu en vers om angelägenheten att framhålla att det inte finns fler arbetsplatskonflikter i Svenska kyrkan än i andra organisationer. "Allt står väl till"-modellen är användbar och kompletteras med modellen "någon annan har ansvar". I utskottets överläggningar deltog - Antje Jackelén.

Sju år sedan. jag säger bara det. Har jag med denna upplysning om Jackelén varit illojal? Betyder det att jag därvidlag skämt ut ärkebiskopen? Nu får nog ett och annat klaras ut.

Åren 2006, 2007 och 2008 ställde jag i kyrkomötet enkla frågor om utköpen. Första året ville styrelsen helt avfärda frågan, sedan tog det sig något, så att styrelsen upprepade att saken gällde enskilda förhållanden på lokalplanet, inget strukturellt (som jag menade).

Jag föreslog i debatten att det då kunde räcka med tre apor i Kyrkostyrelsen, en som höll för munnen, en som höll för ögonen och en som höll för för öronen. Jag utvidgade efterhand till fyra: en som satt med bakbundna händer också.
Åtta år senare ska vi låtsas häpna - eller? Samtiden framstår som onödig och förklaringsmodellerna mest som bortförklaringar.
Frågor debatterades bara mellan frågaren och den i Kyrkostyrelsen som svarade, så ingen skugga faller. Men kanske lite ljus över Frimodig kyrka?

Jag har bestämt mig.
Bloggardag återkommer inte. Inte detta kyrkoår.

onsdag 26 november 2014

Ich erkläre mich, im Sinne der Anklage, nicht schuldig

Ja, det är den enkla sanningen. Jag anklagas för att vara illojal, när Överklagandenämnden fastställer Växjö domkapitels dom mot mig. Det är alldeles korrekt uppfattat. Jag har aldrig lovat att vara lojal mot kyrkosystemet. Jag är en Kyrkans präst, vigd därtill. Jag tänkte som den fria människa jag är att vara solidarisk, stå kvar hos Frälsaren som ställde sig hos mig för att jag skulle gå fri.
Domen kan ni läsa här - och lägg då märke till att den kritik som riktas mot domkapitlet likväl sopas undan som lappri. Men något var det vajsing med, som ni kan förstå.
http://kyrkligdokumentation.nu/overklagandenamndenbeslut1114.pdf

Behöver jag gå igenom skillnaden mellan att vara lojal respektive att vara solidarisk? I detta begåvade forum knappast. Jan Myrdal gjorde saken klar, se hans Skriftställning 3, PAN original,Stockholm 1971. Smålandspostens journalist, som just ringde, snappade också saken - liksom, tror jag, att yttranderätten för präster genom utslaget rätt kraftigt beskärs.

Jag funderade på att i morgon sluta blogga. Problemet är väl närmast att också om jag gör det, så kan någon enkelt hitta förgripliga meningar uttryckta här före och efter bloggarna under den vecka som anmäldes. Jag har, hoppas jag, varit illojal mot biskopstillsättningssystemet (smaka på det ordet!) i Växjö stift. Vi har fått fram två män som jag alltmer förlorar min aktning för.

Ni undrar varför? Det beror på att ni inte läst lokaltidningen Alvesta, sid 4. Biskopsaspiranten Modéus är glad: "Jag är glad över de beslut som svenska kyrkan har tagit, att vi lever i en kyrka där både män och kvinnor är präster och att vi är en kyrka som öppnat upp för samkönad vigsel, det är jag också glad för." Bra - men med detta är jag alls inte lojal. Biskopsaspiranten Petersson deklarerar: "Jag känner på många sätt att jag har mer gemensamt med till exempel en troende muslim än med en ateist. Vi värnar båda om gud (sic! DS) och gudstron och då kan vi mötas där."

Med Jan Myrdal skulle jag illojalt intellektuellt europeiskt kunna säga: Skit flyter. Och då är det väl bäst att som en renhållningsuppgift fortsätta blogga och sedan får man med rätta sätta dit mig för att jag inte är lojal och aldrig tänker bli.

Synd bara om biskop Johansson, som så enkelt förlorade en vän.
Själv håller jag mig, om ni fortfarande undrar, hellre till ateister än till de religiösa. Men jag inser att vår framtidsdag är mörk och kort. Det jag nu ser, leder mig till slutsatsen att det håller inte. Var det inte vad jag skrev i Inget för någon - ? Anmäl boken till Växjö domkapitel!

Överklagandenämndens ordförande Johan har en kusin som är släkten Muncks huvudman. Sten var överstelöjtnant i Kustartilleriet och gällde för somliga för att vara "Kustartilleriets djävligaste officer". Jag uppfattade honom som rätt trevlig, vad nu det säger om oss båda. Vi var stridsdomare i samma övning, kan jag påpeka.
Annars upprepar jag mig bara:
Ich erkläre mich, im Sinne der Anklage, nicht schuldig.
Hur då?
Jag har inte kopplat valet av ärkebiskop till nazismen. Bara till utövande av makt.
Det räckte tydligen.

Gårdagens Nyheter

Utköpsnyheten var väl inte riktigt ny. Jag har frågat i kyrkomötet ett par gånger om. Första gången svarades att detta inte var en fråga för Kyrkostyrelsen utan för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation. Hur det var så svarades något året efter - för jag frågade en gång till. Frågan var enkel. Hur många var utköpen? - och det var i vart fall i lika mån en strukturfråga som en arbetsgivarfråga.

Frågan om 115 miljoner är alltså en delfråga. Vilka belopp talar vi om sedan år 2000?
Själv framstår jag som rättfärdig. Jag ville inte ha prästerna lokalanställda utan anställda av stiftet.
Jag vill inte heller ha de processer som i flera fall tycks gälla kyrkopolitik, dvs behovet att ha ett havligt prästerskap och inga bråkiga typer som kommer dragande med sådant vi inte vill ha på den fina kormattan i det välvårdade kyrkorummet.

Det finns i vart fall kyrkopolitiska aspekter att ha med i sammanhanget. Det missade DN, kanske därför att detta kyrkopolitiskt sett inte går att skriva om. Då finns den uppenbara risken att "kvinnoprästmotståndarna" kommer att plocka poäng. Därför, sägs det, vill tidningarna inte heller ta upp boken Inget för någon. Det blir för svårt med andra perspektiv än de inövade.

Betydande summor har alltså slösats bort i en utköpskarusell och ett antal uppseendeväckande fall av utköp kompletterat med ny anställning, dvs dubbla löner, har redovisats.
Biskop Koskinen vet i DN att berätta att det är stora summor som tas från församlingarnas sociala arbete. Den hycklaren! Då kan man väl lika väl konstatera att biskopslönerna tas från det sociala arbetet - eller kostnaderna för kyrkofullmäktige, kyrkoråd, stiftsstyrelser, stiftsfullmäktige, kyrkostyrelse och kyrkomöte samt alla kanslier tas därifrån? Konstigt att en man som uppburit så hög lön kan bli så - billig!
Men han kunde väl inte säga att usel rekrytering och smutsig kyrkopolitik samt dålig personalvård och undermålig resursanvändning av personer skapat den situation vi befinner oss i. Och han kunde väl inte säga att några högkyrkliga varnade för den utveckling som skulle bli konsekvensen av lokalanställningen.
Med stiftsanställda präster och diakoner hade många personalproblem kunnat hanteras och de mest hialösa prästlönerna kunnat hållas på mer måttliga - och trovärdiga - nivåer.

Vill någon kolla en artikel som ännu inte är tio år gammal, går det också. Helt inaktuell är den nog inte.
http://kalin.nu/vessige.htm
Det går konsekvent illa och detta går inte. "I längden" sa jag. "Längre" kunde jag säga nu.
Det finns de som inte vill se det. Vi lever i ett på papperet fritt land. Valet är deras. Och det är verkligen ett fritt val att ställa nonsensfrågor i stället för de frågor som bryter upp sammanhangen, förklarar orsakssamband och gör det i syfte att att förändra.

Annars piggade jag i går eftermiddag upp mig med Jan Myrdal på franska.
Par luimême!
http://www.unicaen.fr/recherche/mrsh/forge/3065
En mix av introspection et explication, skulle jag vilja säga.
Missa inte här mitt franska uttal även om det just här är text.

tisdag 25 november 2014

Jag tänkte fel

Nej, det var inte fel tänkt att jag borde skriva om de bokskrivande - Björck, Tronêt och Willny - men detta är ju en webblog så i denna dagboksvärld får man ta det som tränger sig före. Och det är ett grundläggande tankefel, byggt på någon slags fördom, som nu ställer sig främst i mitt medvetande och bråkar med mig..

Så här tänkte jag:
Vi har blivit väldigt duktiga i vårt arbete att hitta anknytningspunkter, ibland självklara, andra gånger överraskande, till samtiden. Vi vill ju visa att Kyrkans frågor också är människors frågor och att Kyrkans svar ger oss de där viktiga infallsvinklarna på våra liv och på - Verkligheten. Vi är tränade att undvika Kanaans tungomål och vi leker inte semiter för 2000 år sedan heller i vår förkunnelse. Det lilla problemet är att  vi i allt detta tappat fokus på Kyrkans svar, inte ens kan tala Kanaans tungomål och alls inte vet hur man leker semiter. Vi har - med Horkheimer och Adorno - blivit duktigare men dummare.
Återstår alltså att fokusera lite bättre, så blir det bra för alla. Lite kyrklig samling, helt enkelt. För det där arbetet med att knyta an är själva arbetsuppgiften för en förkunnare som vill vara något litet av missionär - alltså en utsänd - och apostolisk kristendom är just utsänd kristendom, på väg till nya folk och nya människor.

Det här sättet att tänka kunde uppfattas ha förtjänster - men jag tänkte fel, såg inte vad som hänt och händer. Jag upptäckte inte att de andra orden stod för ett annat innehåll. Inte Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga, utan den slags ideologiska överbyggnad som rätteligen ska identifieras som civilreligion. Det handlade mer om anpassning än om evangeliets anknytning. Jag menar inte att kristendom alls inte kan relatera till civilreligionen och "den moderna människan av idag" (moderna människor av i går fanns också och består världen får vi se moderna människor av i morgon också). Det vi ser är dock något annat. Vi ser civilreligionen som ersättning för Kyrkans tro.

Det är alls inte konstigt och kanske därför i förstone inte så lätt att upptäcka. Människan är i grunden religiös och pyntar sig gärna religiöst. Efterföljelse och kors är alls inte lika attraktivt och Jesus utmanar just till detta icke-attraktiva. Hellre då lite Gud, dygd och odödlighet i lagom dos - och så kan väl Rousseau sammanfattas.

Det finns något vi kan kalla "Gud" och vi ska leva dygdigt (miljö och fred och några allmänt filantropiska hållningar) och vi kommer till himlen hela bunten för utan oss blir det ingen himmel. Det är dock bäst att allt sker i lagom dos. Extremism ska undvikas. Det är ungefär som när man byggt om församlingshemmet i Blädinge och någon av de förtroendevalda konstaterade att allt gått bra. Det gör det nämligen "när man inte blandar in religion i det hela." Vi förstår hur han tänkte och förfaller inte till definitionshysteri. Men sekulariseringen får sina konsekvenser för verklighetsuppfattningen, kan man säga.

Att Svenska kyrkan blir civilreligionens arena är inte heller konstigt. "Folkkyrkor kan inte stå emot", konstaterade Jürgen Moltmann. De kan bara, till nöds, tänker jag, stå emot om de har en medveten kärna, en kader av präster . diakoner och lekfolk som vet vilket ärendet är och vad firman tillverkar samt är beredda att stå för det. Utan detta medvetna gudsfolk är folkkyrkan bara en plats för religiösa intressen, dvs samtidsideologi i religiöst format. Det samhälliga pyntat och därmed bekräftat, om ni så vill.

Vad har alltså hänt?
På en nivå står Svenska kyrkan fast vid sitt reformkatolska arv. Det kan man se i Confessio Augustana, i de traditionella kyrkliga ordningarna, i liturgin. Man kan mestadels, men inte helt och fullt, förstå det när man examinerar Kyrkoordningen.
Detta är en sak.

På den andra nivån har Svenska kyrkan skiftat gestalt. Nu kan utan omsvep sådant läras av prästerskapet som väldigt, väldigt få präster sa när jag läste teologi och prästvigdes. Så få var de då, att de uppmärksammades. Några av de reformsinnade liberalteologerna förde fram sina meningar så akademabelt att det knappast störde någon. Bortsett förstås från Ingmar Ström, som kunde förse svenska folket med sådant som svenska folket ville höra. Det blev något annat och mera då. Andra läror och andra ordningar slog utan nämnvärd teologisk uppmärksamhet igenom, med konsekvens att de gamla ordningarna skulle bort. Och vi hålls med ett religionsvetenskapligt utbildat prästerskap, inte med teologer!

Det betyder, på sitt sätt konsekvent, att distriktschefen bokar av den som skulle komma och tala om ett helgon med den klockrena motiveringen att "några i arbetslagen kunde bli kränkta om det kommer en föredragshållare som inte kan viga samkönade par."
Må vara att läran är en annan men lärotukten består och detta i skärpt form.
Men skulle föredragshållaren inte tala om helgon?
Jo, men saken handlade nu inte om föredraget utan om föredragshållarens inställning. Om teologi? Självfallet inte.

I fredags skrev Erik Helmerson i DN att det är dags att censurera censorerna. Nu har de nämligen gett sig på björnen Paddington som tydligen ger sexuella antydningar och därför kan vara olämplig för barn under åtta år. Jag är inte mycket för censur - jag skulle i Svenska kyrkans sammanhang nöja mig med att civilreligionens preferenser bara blottlades och att kristen tro kunde fungera som kritisk instans. Också detta att man medgav att det finns två slags trossystem sammanhållna i Svenska kyrkan, skulle vara rätt befriande. Tankestrukturen "vi och dom" avslöjad och de två tankestrukturerna hederligt definierade.
Jag hör nämligen till dem som inte bara tror på Gud. Jag tror hedningar om intellektuell hederlighet också. De närmast nyfnoskiga religionsutövarna i Svenska kyrkan sätter jag däremot ingen tro till. Varför gör ni?
Finns det inga hederliga hedningar som nu kan komma de kyrkokristna till hjälp?!

måndag 24 november 2014

Biskopsvalet i Växjö på djupet, del fyra

Jag övertygades inte av biskopsaspiranternas texter på djupet. Det var inte så djupt när allt kom omkring. Och ändå var kanske inte det floskulösa det allvarligaste. De predikar nog så här, kan jag förmoda, och då ska stiftet utsättas för sådant påståeligt episkopalt prat under många, många år. Det kan man uthärda genom att sätta ljus från ljusbärarlådan i öronen (efter exempel från systrarna i Vadstena på 1500-talet). Värre är kanske detta att aspiranterna gick i fällan genom att skriva texter där de skulle sälja in sig. Varför svarade de inte att de delade teologisk grundhållning med Svenska kyrkan, som de prästvigts i och tjänstgör i? Varför skulle de precisera något som borde varit klart. Inte konstigt att det blir oklart då!

Varför vågade ingen av dem säga:
"Jag har nominerats till biskop och ställt upp. Jag vill inte på något sätt göra det lätt för valmanskåren att välja mig för någon annan saks skull än att de som väljer ser att Gud vill ha mig. Jag kan bara bli biskop om jag förstår tjänsten som Guds kallelse.

Det jag ska göra är ett riktigt skitjobb.
När det blir kriser ska jag ta i det.
Konflikter ska jag tvingas hantera.
Papper ska strömma in på mitt bord.
Prognoserna berättar om problem som ställer sig i kö.
I detta ska jag (försöka) vara from och oförfärad.
Det tror jag egentligen inte går.
Jag kommer att få fatta beslut som gör människor ledsna och jag skulle vilja vara med och göra dem glada. Misstagen som fört oss dit där vi är, är produkter av en mängd illusioner, felanalyser och felbeslut under 1900-talet, lever i en sekularisering grundad på 1700-talet och präglas av en nihlilism från 1800-talet.
Jag vet inte hur jag ska balansera kravet att få tid till eftertanke med kraven att jag ska vara ute i stiftet och inviga och uppmuntra eller bara synas.
Jag fattar att jag inte hinner bli frommare som biskop än vad jag är nu och det kan skrämma mig. Jag själv kan skrämma mig - för en biskop omges av vänliga människor men är till sist ensam och kan jag hantera den situationen?

Tidigare biskopar i Växjö har klarat sig - utom Thidevall. Wejryd blev ärkebiskop efter att ha normaliserat stiftet. Johansson har klarat sig genom att inte ställa till med något. Så kanske stiftet behövde ha det i 5-6 år, men det kan visa sig att det var år då nyansatserna skulle ha gjorts och att friden i stiftet långsiktigt betingar ett mycket högt pris. Under mina första biskopsår kommer vi att få besked om den saken.

Ni ska inte tro att jag uppfattar att ni kommer med något som är en favör, när ni röstar om jag ska vara er biskop. Det gör ni inte. Ni kommer med en uppgift och ett kors som jag ska ta på mig därför att lärjungaskap innebär sådant. Biskop 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Låt inte lura er av guldet. Det gör inte jag. Det är och förblir ett kors. Välj hellre den andre. Han verkar mer biskopskåt än jag."

Så svarade ingen.

Jag ska inte rösta. Jag är glad för det. Hade jag röstat, hade jag skrivit "Jag kräver ett nytt biskopsval" på valsedeln (men jag hade röstat!) och hoppats att 20-25% av de röstande gjort den markeringen. För stiftet spelar det ingen roll vem av aspiranterna som blir vald. Det tycks mig vara samma brist på innehåll - eller uttryck för samma religion. Om någon står för den religionen i Växjö stift med ett mer charmerande uppträdande är det snarast en nackdel. Hade jag röstat, hade jag inte velat vara delaktig - det är det hela.

Jag hade inte heller velat rösta på någon om vilken jag vet, att han av kyrkopolitiska skäl aldrig skulle prästvigt mig om jag varit prästkandidat. Varför skulle jag förnedra mig till det?

En mängd frågor har inte ställts. Frågan om vad aspiranterna egentligen uträttat så här långt hade förtjänat att ställas. Och kanske någon skulle undersökt om biskopsaspiranterna i prästerligt nit söndagligen äntrar predikstolen eller om de varit så upptagna i veckans mångahanda att de inte får tid över. Jag undrar för, jag läser ju Smålandsposten. Där finns en hel sida kyrkoattraktioner varje fredag men rätt lite av domprost. Det hela ter sig lite annorlunda än på Danells tid. Inte så mycket nuförtiden, liksom. Inte så många heller, har jag fått för mig. Hur är det i Lund? Inte vet jag. Jag behöver kanske inte veta heller. Jag ska inte rösta - men många som ska, kanske ska pröva varianten: "Jag kräver ett nytt biskopsval".

söndag 23 november 2014

Domssöndagen 2014

Jag kan väl inte bara i långa drapor ägna mig åt Växjö stifts biskopsaspiranter. Jag nödgades av bloggkommentatorn Gunnels inlägg se gårdagens helgsmålsbön från prosten Åkerlunds köksbord i Rättvik. Jag hade hellre nöjt mig med att se köksbordet än att höra Åkerlund. Han lärde läran om alltings återställelse och påstod att den tanken stöds av många bibelord. Han nämnde inga. Han nämnde inte Jesus heller. Och inte ett ord om Kristi återkomst. Var det någon bön över huvud taget så gick den mig över huvudet. Min stilla reflektion blev den att vad Svenska kyrkan lär lämnas besked om i lärodokumenten, oförändrade, men vad som lärs ut, skiftar allt efter lärarna. Och var och en lär som han eller hon vill.  Ska jag få höra att det inte blir en himmel om inte alla är med också i dagens högmässa? Kyrkoherde G kanske är mer på, mer på G, liksom.

Jag såg en liten citatblaffa i kyrkoattraktionsannonsen, helsidan, i Smålandsposten. Där hette det "Döm inte allt du ser!" Vad betyder det? Så gammal är jag och så lite begriper jag. Begriper ni?

Biskopsvalet i Växjö på djupet, del tre

Biskopsaspirant Petersson tar upp frågan om andligt ledarskap. De minnesgoda vet förstås att just begreppet "andligt ledarskap" var ett sätt att markera att dekanerna i Svenska Kyrkans Fria Synod inte utmanade biskopen som stiftschef. Följden av denna modesta hållning blev att alla biskopar plötsligt skulle vara andliga ledare. Så har det i Kyrkans historia inte fungerat, för där har kloka fromma kvinnor kunnat vara väl så andliga ledare som mången biskop - eller en kaplan i sin stuga. Vi firar Sellergren detta år!

Har inte biskopsaspiranterna framträtt som andliga ledare tidigare, talar inget för att de blir sådana när de får en mitra på huvudet. Jag värderar inte om detta är bra eller dåligt. Petersson gör ett försök att definiera andligt ledarskap. Det blir "att ständigt uppmuntra till bön". Det behöver ingen vara biskop för att göra. Och tanken att biskopen blir en andlig ledare genom sitt uppdrag, avvisar jag. Nys! Fromsint nys! Prosit!

Nu är andligt ledarskap att pröva präst- och diakonkandidater, markerar Petersson. Då borde han kunna svara på frågan om han godtar Kyrkoordningens stadgande att han som biskop inte fritt inför Gud får pröva kandidater utan måste uppställa krav att 1958 års riksdagsbeslut obetingat ska tros. Godtar Petersson inskränkningen av det andliga ledarskapet - och varför?

Biskopen är en symbol för enheten i kyrkan, skriver Petersson. Det ska han få ihop med talet om demokrati. Jag undrar om det fungerar. Biskopen sitter i domkapitlet - där har Petersson blivit förvunnen till ansvar för grovt rättegångsfel. Symbol för enheten? Det vill kanske till att så fort som möjligt glömma valresultatet för nog blir bilden då en bild av - splittring? Om man inte tänker "skit samma" om utfallet, förstås. Men hur det än blir, rätt jämnt ter sig det förväntade valresultatet.

Petersson beskriver Växjö stift som ett landsbygdsstift. Lite glesbygd finns det också, vet han att berätta. Norra Öland. Han har kommit fram till att strukturerna är olika men att det finns kyrkobyggnader överallt. Det behövs dialog om de många kyrkorna. Här tangerar biskopsaspiranten ett problem som kommer att vara det överskuggande. Hittills har Petersson löst problemet med att dra ner på gudstjänstlivet i landsbygdskyrkorna. Hur blir det framöver?

Biskopen måste engagera sig i stiftets ungdomsarbete, skriver Petersson, men arbetet med barn och familjer är stort och bra. Finns för biskopsaspiranten inga kristecken? Eller kan man i ett dokument till dem som ska välja inte gå så på djupet, för då kan någon bli sur och då är den rösten borta?

Ödmjukhet är Thomas Peterssons förhållningssätt och de kristnas signum. "Jag vill att alla som kommer till våra kyrkor ska bli sedda." Det låter något. Om det är färre än 20 i 84% av Svenska kyrkans gudstjänster kan väl den saken inte vara så komplicerad. Men riktigt hur detta tittande/gluttande/seende på människor hör samman med biskopens uppgift, fattar jag inte riktigt.

Till sist kommer det. "Religion är på riktigt." Det tror jag - men jag som inte är religiös tror att denna riktighet inte är den riktiga. Verkligheten själv är Kristus. Därför är jag inte religiös utan realist. en kyrkokristen realist. Men Petersson tjatar religion. Kyrkans framtidsväg är" när vi är närvarande och får beröra" - men var det inte detta Jesus skulle göra, inte vi? Och varför är det så mycket i allt skrivande jag inte förstår?
Petersson är rädd: "Jag är rädd att vi uppfyller mycket snack och lite verkstad. Vi måste gräva där vi står." Det låter som predikofloskler, sådana som kan susa mig förbi när jag sitter på plats men i skrift blir det rätt besynnerligt. Jag borde ju kunna förstå hur en hardcore high-church gammal kvinnoprästmotståndare resonerar. Jag begriper inte ens talet om att vi "uppfyller mycket snack". Jag går över till biskopsaspiranten Modéus.

Riktigt vad biskopsaspiranten menar med talet om ett rörligt stiftskansli förstår jag inte. Är det så att somliga medarbetare ska se sig om efter nytt jobb? Vi kanske får se. Fredrik Modéus vill i vart fall en mänskligare värld och betonar att diakonerna, "för att orka med sin uppgift behöver .. församlingsledningens liksom biskopens och stiftsledningens ovillkorliga stöd." Jag ringde syster Kerstin, diakonissa av det gamla slaget, och sporde henne vilket ovillkorligt stöd hon behövde. Hon svarade: "Jesus". När jag gav henne det rätta svaret, började hon stamma "fast, fast, fast ..."

"Sedan lång tid ha mitt hjärta brunnit för människors delaktighet", förkunnar Modéus och han ser svaghet som en gåva i församlingsarbetet. Därför är det en uppgift "att skapa utrymme för alla att vara med i arbetet." Kvinnoprästmotståndare och homofober också?

Detta sagt får jag veta att kyrkan riskerar att dö utan unga människor. Det är med de unga vi kan "förenas i kampen för det som ytterst är viktigast: en mänskligare värld." Detta är, hur man än vänder och vrider på resonemanget, rätt fantastiskt. Sagt i höstmörkret när Kyrkans gudstjänster talar om hur denna gamla värld ska gå under och allt skapas nytt. Det som ytterst är viktigast då beskrivs sub speciae eternitatis (ur evighetens synvinkel) på ett annat sätt: Frälsning. Joh 3:16, t ex.

Blir biskopsaspirant Modéus vald, ska han börja med att träffa så många människor som möjligt. Sådant tal har vi hört förut. Sedan tar verkligheten över. Vad tänker han göra i dessa möten. Samtala öga mot öga! Han kan börja med de som röstat. Samtala med 700 personer och låta samtalet vara ett timslångt samtal skulle innebära 4 månaders totala tjänstetid till att börja med. Men vi är många fler och han räknar upp kategorierna. Han ska ställa sina nyfikna frågor för att få svar. Har biskopsaspiranten några som helst realistiska tankar om biskopsämbetet, undrar jag. Eller går han på något medel?

När han samtalat - "mot bakgrund av det du och andra berättar" - "skulle jag försöka urskilja en gemensam riktning." Fattar ni - "jag" och så "gemensam", inte vi och det gemensamma. Herre, hjälp min otro! Biskopsaspiranten tycker att det vore tråkigt om alla tänkte som han - men tråkigare är det väl med en biskop som inte - tänker? Ser vi här ordens makt över tanken - eller vad ser vi?

Fredrik Modéus, tidigare biskopskandidat i Lunds stift men utslagen, markerar nu det speciella med Växjö stift: hemvändarperspektivet. Han räknar upp Jönköping, Tallnäs, Kastlösa och Kronoberg som viktiga platsmarkörer (stiftet ingafflat) och levererar ett ultimat argument. Hans fru är från Lenhovda! Han nämner att hans studier de senaste åren finansierats av stiftet. Att detta belöper sig kring 2.8 miljoner tar han inte specifikt upp, inte heller att denna omständighet kan visa sig besvärande när nu valmännen delar ryktet att han för dessa pengar skulle stå till stiftets förfogande till 20% (blev det så?) och t ex hålla hålla föredrag. Det har han gjort - men, säger valmännen - tagit betalt för dessa föredrag, som tydligen inte uppfattats ha hållits i tjänsten utan debiterats. 8000:- är siffran som valmännen idisslar.
"Kommer detta ut, är Modéus körd", sas det. Den svåra frågan blir varför det inte skulle komma ut.

Om det är sant så ska väljarna veta.
Om det är lögn ska Modéus inte kletas ner. Jag bryr mig inte om vilket, men noterar bara underligheten. Dock skulle jag i så fall gärna vilja veta i vems intresse uppgifterna sprids. Stiftsstyrelse och domkapitel röstade inte på Modéus - vad betyder det i sammanhanget?
Det kan vara sant att Modéus fick arvode för föredrag, för Modéus presenterar sig sympatiskt nog som en människa med brister och svagheter. Men det kan alltså också vara lögn. Modéus kan verkligen ha fullgjort alla sina skyldigheter för de 2.8 miljonerna.

Biskopsaspiranten Modéus välkomnar "dig att ta kontakt med mig om du undrar över något". Det fick inte biskopsaspiranten Petersson med i sin framställning. Både e-postadress och telefonnummer anges. Ska någon i valmanskåren ringa och fråga om pengarna?

Det ska bli en bloggpost till om biskopsaspiranterna och om biskopsvalet, tror jag. Till dess kan samtalet fortsätta i bloggkommentarerna. "Det är berikande att vara i dialog med varandra", som det heter. (Modéus)

lördag 22 november 2014

Biskopsvalet i Växjö på djupet, del två

Biskopsaspirant Petersson beskriver så GUDM, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Jag läser på. Tre T-ord för gudstjänstlivet för han fram: Trovärdighet, tillgänglighet och tydlighet. "Trovärdig i vårt handlande gentemot evangeliet", heter det lätt kryptiskt. Tillgänglig också för den som inte kan 'kyrkans språk' och "inte vill anpassa sig i givna mönster" - det kunde betyda att Petersson ger plats för kvinnoprästmotståndarna på nytt - eller? Hur tänker han sig med prästvigningar av sådana? Tydlighet betyder att vi "måste" visa på evangeliet som omvandlar hela vår värld. Vackert sagt - men vad betyder det konkret. Petersson tror också att vi "måste" finna former för gudstjänster på andra tider. Här är det typiskt. Andra tider än vilka? Petersson har ett ärende som han inte riktigt får fram - för ärendet finns mellan orden, i det outsagda. "Finns det en kyrka ska det också firas gudstjänster." Och det säger han som dragit ner på gudstjänstfirandet i flera kyrkor kring Växjö. Vad detta tal än är så trovärdigt är det inte. Puddingen bevisas genom ätandet!

Undervisning? För Petersson blir teologi en teori vid universitet och högskolor och praktik, han kallar saken "praktisk teologi", som det enkla samtalet om tro mellan två kristna. Den stilla reflektionen leder till slutsatsen att Petersson nog inte riktigt tänkt efter vad teologi egentligen är.

I avsnittet om diakoni återkommer ordet "ska". Vi ska finnas med i människors liv till stöd och hjälp - och bättre än så kan väl inte det som Paulo Freire kritiserade som "hjälpism" uttryckas. Det finns ett rätt tydligt uttryckt egenintresse i den diakonala ansatsen: "Vår målsättning är att människor ska betrakta det som naturligt och en självklarhet att kyrkan finns med." Vi är ett stycke ifrån kyrkofadern Tertullianus, han som talade om att "vi" är överallt. När Kyrkan var detta vi överallt var det stor missionstid.

Mission blir att vi får "föra en dialog med varandra om livserfarenheter och tro". Inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Däremot om Lönnebo, som skrev boken Kristendomens återkomst, men senare kom att driva talet om religionens återkomst. Lönnebo hade fel i sina förutsägelser om kristendomen för en dryg generation sedan. I alla ord går det faktiskt inte att urskilja vad biskopsaspirant Petersson menar att vi nu ska göra.

Biskopsaspirant Modéus skriver: "Det är spännande och ansvarsfullt att få vara med och bygga framtidens kyrka." Centrum är den gemensamt firade gudstjänsten och uppgiften är ytterst "att bära evangeliet om Jesus Kristus vidare". Där satt den! Modéus "tror på framtidens kyrka", vilket dock blir egendomligt så här vid kyrkoårets slut och i advent. 1. Vi tror Kyrkan, vi tror inte den, hör jag när vi läser den gemensamma trosbekännelsen och 2. när framtiden blir en ny himmel och en ny jord är kyrkan något helt annat. Därtill 3. Det finns inga löften om att kyrkan kommer att leva - inte i det område där det fanns församlingar som fick brev (Uppenbarelseboken) eller i det blomstrande Nordafrika. Där återstår inget. Gud kan flytta ljusstaken också från Sverige. Det kan bli för hurtigt och för lite allvar när biskopsaspiranter trycker ut sig. Vart tog ordet om att "tiden är kort" vägen?

Modéus vill vidare. Det finns sådant som gått förlorat. Vi ska erkänna sorgen över det "för att sedan varsamt släppa taget och låta det som inte längre finns sjunka undan i tacksamhet och glömska." Varför glömska? Lever inte Kyrkan sitt kollektiva minne? Och vad menar Modéus alldeles konkret?

Till gudstjänsten får jag komma som jag är. Kvinnoprästmotståndarna också. Här andas hos båda aspiranterna en ny hållning just till kvinnoprästmotståndare, De ska uppenbarligen känna sig välkomnade. Modéus ser att förändring är möjlig och påminner iom att han haft förmånen att de senaste 15 åren besöka många församlingar. Så sa han inte vid hearingen. Då poängterade han att han varit från stiftet i 20 år.

Som biskop skulle han "påminna om att också anställda och förtroendevalda behöver förstå sig själva som gudstjänstfirare". Det är ett ansvar. "Samtidigt är det begripligt att inte ens anställda och förtroendevalda firar gudstjänst på sina håll." Vilka håll då? "Skälet är att gudstjänsten inte berör så på djupet som den skulle kunna göra." Där fick prästerna besked - och inte ett ord om den medvetna sekulariseringsprocessen i landet. Lösningen är ett "lokalt utvecklingsarbete". Det kan man tänka. Men om det är lokalt - hur kommer just biskopen in då? Det går förstås inte.

Så här långt förnimmer jag hos båda biskoparna många ord men blir det inte mer ytlig förståelse än djup, givet att det nu skulle gås på djupet?


fredag 21 november 2014

Biskopsvalet i Växjö på djupet, del ett

Jag läste biskopsaspiranternas egna djuppresentationer. Visst måste något göras i mellanvalstiden men egendomligt blir det när aspiranterna ska skriva något som bara måste uppfattas vara "a job application". Väljarna hade haft mer nytta av en psykologs intervju med de återstående aspiranterna som därefter publicerat en analys av vars och ens starka och svaga sidor. Jag läste djupsinnigheterna och avser att kommentera och som alla fattar tänker jag vara grundlig. Källhänvisning:
http://svenskakyrkan.se/vaxjostift/pa-djupet-med-biskopskandidaterna

Jag anar att aspiranterna fått några frågor och tydligen ett utrymme mellan 1500 och 2000 ord.
Först handlar det om grundsynen.

Thomas Petersson är grundlig och börjar med Treenigheten för en teologisk grundsyn "bör alltid börja med Gud". Hans slutsats blir att det bara är "i relationen mellan mig och Gud som det kan behöva beskriva vem Gud är" - vad nu detta betyder - men slutsatsen blir en möjlighet för varje människa att själv "berätta sin erfarenhet eller upplevelse av vem Gud är." Vi är långt ifrån Kyrkans anförtrodda tro och djupt nere i borgarens själsliv.

"Tron på Jesus är en relation". Men inte bara väl? Den är väl också försanthållande - eller har jag missat något?

Anden driver oss närmare Gud, heter det. Men är inte Anden Gud hos oss, nära som luften vi andas?

Nå, "Bibeln är Guds ord tolkat genom människor berättelser och erfarenheter i möten med det heliga. Bibeln är varje kristens ursprungskälla", får vi veta. Här möter en egendomlig biblicism för just Bibeln är ett sentida påfund att varje kristen t ex ska äga. De flesta som kommer till himlen har aldrig ägt en bibel. De har hört Ordet och uppfattat Skriften som Guds tilltal och hopsatt just så som Gud ville ha den hopsatt för att vi skulle bli frälsta. "Bibeln är Guds ord tolkat" anger en annan bibelsyn än Kyrkans.

Beskrivningen av Kyrkan är också lätt överraskande: "De som söker, tvivlar och famlar, de är kyrkan." Jag tror en sådan syn på Kyrkan inte rätt uttrycker Kyrkans mysterium. Och de vackra orden övermannar biskopsaspiranten när han ska precisera sitt kyrkobegrepp: "Vi tror på människolivets okränkbarhet. Vi tror på individens frihet. Vi tror på människans lika värde. Vi tror på jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi tror på solidaritet med svaga och utsatta."
Strunta i behandlingen av svenska språket - men så här står det och detta sägs vara vad Kyrkan tror. Vi lämnar här Petersson.

Aspiranten Modéus anlägger en personlig ton. "Det känns spännande att få skriva till dig." Han kommer i sin korta trosbekännelse fram till att Gud är vårt ursprung och vårt mål och är övertygad om att "en människas liv är meningsfullt." Riktigt vad det betyder, kan vara svårt att förstå för mycket är väl rakt upp och ner meningslöst. Vi är skapade med mening - jo. Men meningsfullt? Livet är också ett mysterium: "För mig som biskop skulle det betyda en grundläggande respekt för varje människas livstolkning. Jag vill närma mig din tro med respekt, hur den än ser ut." Här kan man med katekesens ord fråga: vad betyder det? Är inte biskopen den som försvarar den kristna tron och vill utbreda den i övertygelse att här är svaret på alla människors djupa längtan? Är inte biskopen en tiggare som visar andra tiggare var det finns bröd?

"Nästan dagligen" ställer sig biskopsaspiranten frågan "vad skulle Jesus ha gjort?". Det låter fint men slirar lite på det där "nästan" - frågar han inte så dagligen och om inte - vilka dagar och under vilka omständigheter frågan han inte så? Det vill man helst veta. I New York lärde jag mig fråga: WWJD? - What Would Jesus Drink? Så ofrom är jag dock att jag nästan aldrig frågar så.

Vi går vidare. "Genom min biskopsgärning skulle jag försöka predika evangeliet som svar på frågor som rör sig på djupet av vår existens". Det låter något och konkretiseringen är individinriktad: Du är förlåten, helad, upprättad. Det hade varit av värde att förstå hur just biskopsgärningen har detta fokus - och inte stiftet och Svenska kyrkan. Jag kan för egen del inte komma på någon biskopsgärning som tidigare haft detta fokus - och varför skulle det? Upprättelsen sker väl sakramentalt i lokalförsamlingen?

Vi kommer över till Anden - den gudomliga närvaron går i dagen på både ett osynligt och ett synligt sätt. Det kan jag förstå, men utöver mina fattningsgåvor går påståendet att Gud synligt möter i tystnad.

Jag orkar för stunden inte mer. Predikotönan hörs i ordsvallet och mest redovisas teologiskt osmält tankegods, halva tankar, vackra ord som döljer ett eventuellt innehåll och det djupaste i framställningen är insikten om två som gärna vill bli biskopar. Växjö stifts framtidsdag ter sig ljus och framförallt lång.

Denna morgon, stärkt av de många orden, kanske jag skulle fråga: WWJD?

torsdag 20 november 2014

Nönna tankar efter kyrkomötet

Det var någon av professorerna i Lund som uppsöktes av någon som skulle hålla föredrag. Här behövdes lite idéer. Professorn talade utförligt och länge och hade på stående fot levererat föredraget för den häpne lyssnaren. Professorn avslutade med att säga: "Ja, detta var bara nönna tankar." Uttrycket användes gärna av prosten Pehr Edwall, när han utlagt något och alla fattade att det han just sagt var väl hopkommet.

Nönna tankar efter kyrkomötet handlar förstås om Läronämnden och ämbetsmagin. Fast egentligen kanske det handlar om den pågående maktkampen i Kyrkans Hus - om det pågår någon. Med allsköns argument skulle alltså professorn Car-Axel Aurelius hållas utanför. Det argument som slutligast levererades av Ragnar Persenius skulle inte, fast det lämnades i debatten, ha bäring på förslaget, men saken gällde att Aurelius är biskopsvigd. Här möter en sakramentsmagi. Konsekvensen borde bli att den en gång biskopsvigde inte kan uppträda någonstans för överallt är han, hon eller hen biskop. Också i radhusföreningen.
Nu gäller kanske saken till syvende og sidst att Aurelius kunde tänkas utmana konformiteten i Läronämnden. Hur eller hur så är det valen till Läronämnden som avslöjar den bräckliga konstruktionen. Som allra bäst är Läronämnden en ideologisk politbyrå. Det är bra att det demonstreras varje gång det ska väljas ledamöter.

Kyrkoherde Björndahl bad förresten. Han meddelade Den heliga Treenigheten att kyrkomötet skulle fatta viktiga beslut och behövde assistans. Jag sporde bänkgrannen prosten Isacsson vilka beslut som kunde uppfattas vara viktiga men prostens besked var att det inte fanns några sådana på listan. Jag tror att det var sant. Så vad med bönen? Men vad hade hänt om kyrkoherden i stället bett: "Gode Gud, ge oss för en gångs skull ärenden i kyrkomötet som är viktiga." Då hade han fått på moppo av de kyrkomötesledamöter som fått en föreställningsvärld krossad. Tanken att han skulle be annorlunda kanske är orimlig. Björndahl lever kanske i föreställningsvärlden att det kyrkomötet uträttar verkligen betyder något? Han kanske blir arg om detta viktiga arbete ifrågasätts? Eller skulle han kunna bli så där ledsen som en kyrkokristen kan bli och upptäcka att den sorgen var efter Guds sinne och "a blessing in disguise"?

Prosten Isacsson påpekade för mig att vi inte fått sjunga Som sådden förnimmer men inte heller Var dag är en sällsam gåva under kyrkomötesdagarna. Ett löftestecken om något eller ett rent förbiseende? Fråga mig inte. Jag vet inte.

Efter kyrkomötet

Jag skulle kunna citera mig själv. Ett kyrkomöte behöver ett ÄRENDE, som kyrkostyrelsen lägger fram och som kan debatteras. De många motionerna räcker inte riktigt. Det blir spretigt och i värsta fall lite oförutsägbart.

Ett kyrkomöte behöver också slå vakt om sin identitet - annars blir formerna de från vilken partipolitisk kongress som helst. Några av ledamöterna är vana vid den miljön, dvs med utspel, upprop och uttalanden. Men Svenska kyrkan skulle behöva det andra, det som knyter samman nivåerna och det som ger utrymme för klartexter om det faktiska läget.

Vi är inte där. Vi är i reciternas förlovade land, där en handläggare under sommaren gjort sitt bästa för att få ihop en inledning i anledning av en motion. Ofta, alltför ofta, ett stycke nonsens. Och så kommer Läronämnden till, en läronämnd vars kompetens sjunker efterhand. Där finns i egentlig mening ingenting. Sedan fullbordas allt av ett utskott vars första ansvar är att få bort motionen, begrava den med eller utan krans.

Kyrkomötet minskades i tid. Jag hör till dem som menar att det är orimligt att börja en kyrkomötesdag kl 9 och sluta den kl 23.30. Jag har varit med om värre, gånger när vi slutat 01.20 eller så. Men det rimliga vore att sätta stopp efter en 12-timmarsdag för att ge lite kvällsutrymme för samtal i den form som sker när bryggerinäringen och EU-bönderna får handfast stöd.

Jag lär mig en del. Något av detta är sådant jag verkligen vill veta. Annat sådant jag helst skulle vilja slippa att ha fattat. En pensionerad kyrkoherde, som följde med efter freden i Roskilde 1658, kunde uttrycka att han vid något tillfälle höll med mig, något som han inte brukade. Det är en idiotisk kommentar, kunde man tänka. Vi läser samma trosbekännelse och de som gör det, kunde tänkas vara grundläggande överens om väldigt mycket. Men låt gå. Småsint är jag inte. Han förklarade att instiftelseorden var evangelieläsning. Så ser inte den stora traditionen saken. Så kan man se saken i Danmark och Luther avvisar hållningen. Konsekrationsorden är Guds Ord som skapar, kommer till elementet och gör sakramentet (Augustinus). Vi tog inte debatten - men skillnaderna blir betydande. Konsekvensen blir väl att den fd kyrkoherden inte i någon rimlig mening kan sägas vara för ordningen med kvinnor som präster - för han omfattar över huvud taget inte en ordning med präster. Han behöver någon som läser en evangelietext vid ett särskilt tillfälle och det ska för ordningens skull, jag fattar, vara någon men kön är en irrelevant faktor. Jag begriper efterhand att de flesta inte är för kvinnliga präster. De är som bäst inte emot. Det är rätt förfärligt men konsekvent i en kyrka som inte ägnar sig åt sakramental teologi eller teologi om prästämbetet. Jag skriver teologi, en lära. Jag skriver inte tillfälliga eller godtyckliga tolkningar, privata meningar.

Tillbaka till kyrkomötet. Några biskopar twittrade om kyrkomötet. Så fick en häpen allmoge veta att de inte förmådde uppskatta det de var med om. Saken är ingen nyhet. Det nya är att det kommit ut. Synodens kritik kanske inte var så fel? Annars la vi märke till en omständighet: biskoparna var uppe i debatter om politiska frågor och tysta när det kom till teologi.

Jag har inte räknat samman vilka grupperingar som debatterade. Den (S)tora gruppen var inte väldigt flitig i talarstolen. BA-gruppen inte heller - även om jag underhölls av reservaten när utskottet sagt ja till flyktingmotionen och Expressen ringt upp BA-kvinnan, som väl då närmast fått en chock. Den var välförtjänt. Nu stod Borgerlig Allians samman med Sverigedemokraterna och det gällde att distansera sig från både det sällskapet och den egna reservationen. ÖKA-insatserna var mer än vanligt egendomliga och Miljöpartiet drev sin egen politiska agenda också i kyrkomötet. Det blev ett rätt klent bidrag till kyrkolivet. Frimodig kyrka praktiserade som vanligt sitt gruppnamn och ledamöterna var frimodiga.

I det personliga:
Jag möter i kyrkomötet människor jag lär känna som vänliga och engagerade människor. Några är inte så värst svenskkyrkligt engagerade. Varifrån majoriteten av SD-folk hämtas vet jag inte, men de flesta kommer inte ur kyrkbänksmyllan. Det ska inte förvilla att några argumenterar teologiskt och vet vad Kyrkan tror. En uppsättning kyrkomötesledamöter är förvaltare. Få är förnyare. Alltför få inser Svenska kyrkans faktiska läge. Själv uppfattar jag mitt vanliga främlingskap för religion och detta främlingskap tilltar i ett så religiöst sammanhang som ett s k kyrkomöte. Det är då en kyrkokristen blir något vilse. Och så ska det vara. En kyrkokristen umgås hellre med goda hedningar än med de religiösa och säga vad man vill om civilreligionens folk - men religiösa är de.

onsdag 19 november 2014

Stmoatier

Nå, om det blir lättare att använda ett annat ord så kan jag skriva sympatier - jag är som gamle lektorn helt inne på att vara tydlig och talar därför om ett ihåligt rör. Invändningen att "lektorn, är inte alla rör ihåliga" avfärdar jag just som lektorn: "I denne klassen kan en inte va tydlig nog." Annars är det inte så enkelt att med en ipad formulera sig i tidig gryning för uppkopplingen har inte varit helt optimal.


Annars kan jag nyskapa ordet stmoatier som en synonym för idiotier. Det valdes läronämnd och valberedningen fick igenom sitt förslag. Biskopen em och professorn Car-Axel Aurelius fick 80 röster. Nog är det rätt belysande. Nomenklaturan, oklart vilken, ville inte ha in en pensionerad biskop - av oklara eller uppenbara skäl. Det sas att biskoparna motsatt sig ett inval, som valberedningen för 14 månader sedan föreslagit. Nu hade nog inte biskoparna riktigt sagt detta, ingen ville stå för saken i varje fall. Men detta styrde. Mig bekymrar inte invalet av docenten Grantén bortsett från den lilla presentationslögnen att hon forskat om Luther, dvs precis det Aurelius gjort. Håkan Möller, som valdes in, presenterades ö h t inte alls. Men helt konstruktionen med Läronämnd är just - konstruktion och inte ett tjänligt instrument för att slå vakt om läran, själva uppenbarelsen - den Kyrkan anförtrodda.


När en kvinnlig präst säger det som inte hör till den moderna teologin, uppstår stor oreda under himlen. Annars är det kyrkolivsdebatter på längden och tvären som det ska vara - men tidspressen är bedrövlig. Det måste på ett kyrkomöte finnas tid för skvaller och småprat, inte bara för ärenden. Finns inte det utrymmet, blir det bara stmoatier av det hela, i ordets senare betydelse. Men är inte ordet underskönt vackert och användbart? Smaka på det: stmoatier. Sprid det!

Allt blir väldigt komprimerat. Om man ska orka göra en insats för den svenska bryggerinäringen blir nat kort och morgonen måste bli tidig. En del reflektioner får anstå. Men jag kunde inte riktigt hantera den vänliga upplysningen att folk skaffade fram mägder med gudstjänstmaterial. Det heter så när de har en massa idéer, Jaha. Kan det vara så arbetstid används för att undvika egentligt arbete? Kan det vara så, att det är enklare att sitta med liturgiska plocklådor och bygga gudstjänster av allsköns slag för det är så mycket som i god ordning kan undvikas. Möten med människor, t ex.

Jag har, på fråga, röstat för friare församlingstillhörighet vid tidigare möten men vi röstar på texter och en illa skriven motion ska inte ha stöd. Debatten i år var bara dålig - och det påp två håll. Det som påstods vara folkkyrklighet var närmast perverterad kristen närvaro genom en territoriell organisation som skulle upprätthållas genom principiellt gudstjänsttvång i det lokala. Kyrkoherdar är inte alltid utvecklingens krona, fick jag för mig när jag hörde den debatten.

Hur det går med det uttalande till stöd för romer som burits runt, vet jag inte. Det har lämnats till gruppledarna, som i går kväll, eller natt, möttes till samtal. Tar kyrkomötet uttalandet är det alltså ett informellt utskott som hanterat ärendet. Jag hör till dem som menar att uttalanden är en för kyrkomötet olämplig form som riskerar att ytterligare förta den auktoritet ett kyrkomöte borde ha,

Biskoparna har förresten varit uppe i ett antal debatter. Intrycket är att de agerat mer i allmänna frågor än i de teologiska. Som vanligt tycks biskoparna inte riktigt bekväma med kyrkomöten.

tisdag 18 november 2014

I nattens hetta

Hur det än är - ett kyrkomöte som ska tala viktiga frågor efter 14 timmar är bisarrt. Kl 23.14 eller så skulle församlingsbegreppet debatteras. Jag fattar att S tycjer att Frimodig kyrka, som gärna diskuterar, är en smärtförnimmelse i rectus, men jag tillstår att det är egendomligt att lägga märke till hur sällan S-ledamöterna vill delta i debatten. Jag förstår nog inte riktigt varför.

Jag kom på att jag inte är religiös. Kristen är jag, Knappast kristlig. Och alls inte religiös. Därvid skuljer jag mig (fördelaktigt?) från andra. I kyrkomötet finns det ett stort religiöst intresse, noterar jag.

Biskoparna? I frågorna om löner var de flitigt uppe. Annars var frågor av annat mer teologisk karaktär inte riktigt det de ville satsa på, anade jag.

Antje Jackelén talade om den store Nathan Söderblom - men är han numera stor annat än i betydelsen årets jubilar? Jag vet inte. Vem läste om Söderblom eller vem läste hans texter för två år sedan? Är inte det förblivande, att ingen egentligen på allvar minns honom? Bortsett från när det ska jubileras och hållas festtal, alltså.

Det talades en del om Svenska kyrkan och jag tänkte: "Det är 100 år sedan Söderblom oich ungefär 50 år sedan pastor Jansson. Det här är en kyrka på väg bort från folklivet. Och så läste jag om Antonio Gramsci i stället. Det lugnade nerverna för jag ogillar när analys och reflektion i det kyrkliga ersätts av förnimmelser - och ingen har hittills lyckats förnim ma den våldsamma kyrkoreträtten i vårt land och skiftet till nihilsm som tanke och livshållning. Fredrik Sidenvall fann anledning att markera mot flinandet när jungfrufödelsen kom på tal och Hanson erhöll flabbiga stmoatier när han införde begreppet "kloning" när det blev tal om jungfrufödelsen.

S gick upp i debatten om fri församlingstillhörtighet och det gjorde Bo Hanson, ÖKA, också. Jag anar att Hansons talande minskade sympatierna för ÖKA. Han såg talet om att utreda former för friare församlingstillhörighet som ett utslag av marknadstänkande. Här är den fråga där partiet S slår vakt om systemet med argumentet Ordnung muss sein. Lite kul ska det bli att se hur omröstningen denna morgon utfaller. Men i denna fråga vandrar många in i fablernas värld. Församlingen var en familj och familj väljer man inte. Nej. Men det är uppenbart att völdigt många i familjen i så fall inte går på det lokala släktmötet söndag förmiddag. Lagstifta om kyrkoplikt i lokalförsamlingen?

Jag medger att jag inte alls tror att detta kyrkomöte betyder ett enda dugg för Svenska kyrkan om man tänker kyrkomöte som en tillgång för kyrkolivet. I dag blir det en ny debattomgång sedan vi röstat om gårdagens betänkanden och mot aftonen blir det buffé. Frimodig kyrka erbjöd sig att bidra till kyrkomötesglädjen, men erbjudandet avvisades, vänligt. Vi dricker vatten och lättöl, alltså. Det motsvarar kyrkomötets bild av begreppet "fest". Fast, om man så säger, inte i Kafarnaum.


måndag 17 november 2014

Kyrkomöteslunch

Kyckling och vatten, det starkast var kolsyrat vatten. Vi ska nämligen, som det heter "jobba". Det är en underlig definition av arbete att man jobbar när man sitter på en stolt och som mest masar sig till en talarstol. Vad hade Marx sagt? Eller Gramsci?


I plenisalen hade vi gruppertas om och satt i romformat. Ormen slingreade sig från första bänkkvarterets högra hörn ner och fortsatte sedan i nästa kvarters hörn för att slinga sig uppåt, varför Växjö stift satt bakom Lunds stift och så slingrade sig ormen i högervarv för att sluta längst ner med Stockholms stift. Vem idiot som kommit på denna ormens väg genom den stora salen, vet jag inte.
Först var det budgetdebatt. Jag gick inte upp i den för att påpeka att pengar finns men idéer saknas och i brist på idéer får man anställa folk. Det blir så i en folkkyrka utan folk. I Svenska Dagbladet hade tydligen Antje talat om att Svenska kyrkan skulle kunna starta flyktingförläggningar. Tja. Varför? Finns det någon särskild kyrklig kompetens för detta?


I talarstolen stod plötsligt kontraktsprosten Alsterlind iförd kortärmad svart pikétröja. I det gamla kyrkomötet hade en sådan utstyrsel betraktats som ett etikettsbrott. Somliga veteraner ser det fortfarande vara just detta. O tempora, o mores!


Boken  Minne och möjlighet /red Claesson och Neuhaus, Makadam 2014) hann jag läsa. Det handlar om historieskrivning men jag saknade en genomgång av Yngve Brilioth och Herbert Butterfield för där är en slags teologisk historiesyn att fundera vidare över. Kan dessa herrar ha hunnit försvinna under forskningshorisonten?


Den nördiga Hanna Stenström skulle dra igenom ämbetsfrågan 1957-58. Det var sannerligen en svag insats, på gränsen till svagsint insats. Jag tror inte på metoden att läsa texter och selektivt försöka förstå deras sammanhang. Broheds kyrkohistoriska beskrivning av skeendet återgavs - ni minns att han bygger sin framställning på min bok Kyrklig splittring som nämns och avfärdas som en "polemisk framställning". Tja - men alltså inte mer polemisk än att den duger när framställningen bärs Broheds namn. Och inte mer polemisk än att manuskriptet bedömes som vetenskapligt av sådan klass att jag kunde bli docent. Jag har inget emot nördar, Gud har skapat dem också. Men de kanske ska få hålla sig till arbetsområden där deras specialbegåvning kommer till sin rätt?


Detta sagt får väl kyrkomötet tugga vidare. Vi klarade av några Israel-Palestina-frågor och jag äntrade willingly-nillingly talarstolen en gång. Frimodig kyrka ska inte uppfattas som att vara de tystaste, inte heller de som talar innehållslöst. Evelina, Fredrik, Leif och jag kastade våra pärlor.

Kyrkomötesdag

Denna måndag kan nog kolla kyrkomötet på webben. Givet att tekniken fungerar förstås. Men de kritiskt anlagda kan förstås undra vad det är för kyrkomöte som samlas på ett sätt som innebär att någon gudstjänst inte kunde firas på Söndagen före Domssöndagen. Jag undrar om vi är tillräckligt många missnöjda för att kunna få en förändring till nästa år. Men egentligen skäms jag över hur vi fått denna ordning som är en oordning. Förändringen - resa på lördagen med övernattning.  Det ska kosssta en extrra hotellnatt. Men därtill ska vi väl utvärdera det komprimerade kyrkomötet. Är det klokt att inte ge ordentlkigt med tid till debatter - var ska då debatter föras?

Vad gjorde Frimodig kyrkas ledamöter i går kväll? Hade genomgångar med avbrott för skrattsalvor. FK må vara en liten och illa sedd grupp - vi har i alla fall roligast.

Denna dag tröskar kyrkomötet på. Mina motioner hamnde mestadels i Kyrkolivsutskottet vilket betyder sen måndagskväll eller tisdag. Jag får väl säga något trots allt. Jag menar att motioner ska avslås för idéerna är planterade likväl men då menar jag också att utskotten måste visa att de fattat vad motionen går ut på. Blir det för tramsigt, måste motionären säga ifrån. Så något får jag väl säga.

Vad jag drömmer om?
Ett kyrkomöte där ledamöterna utan sidoblickar till politiskt taktiserande fattar beslut för Svernska kyrkan - och ett kyrkomöte berett att ta hoten mot kyrkolivet på allvar. Det är väldigt mycket förvaltning i beslutsfattandet och väldigt lite förnyelse.

Hur har Överklagandenämnden avgjort sina frågor  när det var sammantröde i fredags? Jag vet inte. Jag vet inte ens när beslut kommer. I Uppsala är stalltipset att Olle F går fri. Det blir en flcäk på domkapitlets banér. Annars har jag inte gjort det några måste göra, läsa utredningen om den nya indelningen i Göteborg. Med nio pastorat blir det en hård uppdelning mellan fattiga och rika, säger min vän som förfärad läst materialet.

Nu blir det frukost och kyrkomöte. Kanske blir det några skvallerbloggar eller ingenting alls. Just nu är det svårt att veta.

söndag 16 november 2014

Samvetslöst i Kronobergs län och annorstädes

Kådisarna i Kronobergs län fick med sig sina allianskompisar - FP la ner sin röst - och en utredning om samvetsklausul i vården skulle tillsättas. Saken väckte uppståndelse av det slag som den uppståndelse är, som tar död på ett förslag. Kamraterna sprang ifrån och där står kådisarna ensamma kvar inför landstingsfullmäktige. Stalltips: det blir ingen utredning.

Saken om en samvetsklausul gällde i själva verket hela abortfrågan, fick vi veta. Och så uppstod i riksdagen, på ledarsidor och i insändare en abortdebatt. Argumentet mot en samvetsklausul var att det inte är någon mänsklig rättighet att få arbeta i vården. Det är ett klent argument. Saken gällde väl närmast om några barnmorskor skulle kunna ägna sig förlossningar medan andra ägnar sig åt sysslorna på gyn. Om detta går till och med i Norge, kunde det kanske gå i Sverige? Men saken får inte utredas. Det är uppenbarligen känsligt - och jag kan förstå det, för när nuvarande abortlagstiftning antogs, gavs just utrymme för samvetsbetänkligheter. Påminn aldrig om det som gavs som förutsättningar när beslut fattades, för det kan ofta bara bli pinsamt

Lustiga journalister skrev. Om du tar ett arbete ska det utföras, läste jag. Journalisten glömde att han har just ett sådant undantag i jobbet. Han behöver inte skriva om sådant som står hans övertygelse emot.
Från en ledare sparar jag två citat: "Varken kyrka eller stat har i kvinnans liv eller underliv att göra." Samt det där att det är "viktigt att inte anställa folk som är för gudsnådeliga för att göra ett professionellt och medmänskligt arbete."
Där satt den. Den godsinta nihilismen har sitt underhållningsvärde.

Det för tillfället mest intressanta är kanske hur begreppet samvete uppfattas.
Vårdförbundets ordförande tänkte tydligen att saken handlade om att var och en fick göra som han eller hon ville. Men sam-vete betyder något tillsammans, en vetskap tillsammans, förmodar jag. I den stora tradition som byggt västerlandet har det handlat om ett samvete upplyst av Guds ord. Och då fattar jag:
I vår typ av samhälle kan över huvud taget inga samvetsfrågor ställas.
Det finns inte längre en gemensam värdegrund för att ställa den sortens frågor. Alltså blir vi utlämnade åt den nihilism som innebär majoritetsdiktatur - och majoriteten styrs av en fåtalsdiktatur, det fåtal som har hand om megafonerna.

Alla sprang i vild panik ifrån förslaget om utredning när det började blåsa. Alla hade varsitt argument för reträtten. Det är lika oordnat som reträtterna under 30-åriga krigets första decennier. Då blir mitt intresse stort. De är uppenbarligen rädda. Vem vill ha politiker som räddhågset springer sin väg? Inte jag. Jag vill ha politiker som reder ut komplicerade sammanhang och visar sig kunna hantera komplikationer också kontra de högröstade. Och jag vill se sakliga politiker, de som diskuterar det som diskuteras och inte allsköns påhittade hotbilder.

Så skulle jag nog också vilja möta begåvade människor med förmåga att förstå att någon kanske med glädje vill vara just barnmorska i livets tjänst och just därför inte vill ägna sig åt aborter för hur det än är med aborter så avslutas ett liv.
Ska det inte vara möjligt att vidgå att verksamheterna med vettiga skäl skulle kunna uppfattas som konträra? Eller är det något jag missförstått? Skulle det kunna visa sig att många i sjukvården om det blev fritt fram att tacka nej till att medverka vid aborter, skulle ta chansen? Då finns det en större fråga att diskutera.

Just nu tror jag det räcker för mig att konstatera att samvetet i vår typ av samhälle är en ohanterlig storhet. Det borde skrämma. Lever vi i en totalitär demokrati, där det demokratiska förvandlats till en kundrelation och kunden får, bortsett från opinionsundersökningar, säga sitt i val vart fjärde år.
All offentlig makt utgår från folket - men vart tog den vägen?
Som vi brukar undra.

Själv ska jag denna morgon sätta mig på tåget för att komma till kyrkomötet. Ingen högmässa för mig på Söndagen före Domssöndagen, en dag jag gillar så skarpt. Det säger en hel del om hur just ett kyrkomöte planeras, ett möte utan kyrka och i vart fall utan kyrkogång. Ni får väl bära med mig när ni unnar er den lyx som en väl firad högmässa är. Lyckostar!

Till Uppsala alltså.
Där sitter en präst häktad för våldtäkt. Jag ser på nätet prästen uthängd med bild och allt - rätt förfärligt. Han tycks vara av en annan sexuell läggning än jag, vilket man kan fundera över om man läst sin Andrew Greeley och hans analyser av en sexualiserad kultur som påverkar oss alla. Jag läser Cornwell och i hans senaste roman Den hedniske krigaren om Uthreds våldsamma färder i England i skiftet kring 8- och 900-tal. sparar jag hedningen Uthreds replik: "Vilka dårar vi är."

Minns detta "vi". Besinna dårskapen.
Ingen syndare dömer andra syndare - men funderar över faktum.
Vilka dårar vi är - och var det en särskild dåraktighet att släppa loss något och pryda det med vackra ord som aposteln avvisar just som  dårskap, Rom 1? Får det följder? I så fall bär inte bara den som blir förövare ansvar utan alla de som i demokratisk ordning berett rum för dårskapen.
Tänker jag. Och upprepar:
Vilka dårar vi är.
Minns Uthreds ord och läs Cornwells böcker, sju just nu. Bazar förlag. De första fem (sex?) finns som pocket.

lördag 15 november 2014

Enormt stöd för kyrkoherde Ekman

Det är märkligt med tidningsurklipp. En annan värld stiger fram.
Så skulle alltså Eva Brunne predika i Kalmar domkyrka. Där räknades 1960 personer in. 2000 stod det i Östra Småland.
Besked gavs: "Eva drog fler än mästarna!" (Öster var i ishallen men drog bara 1300), hette det i Barometern, där kyrkopolitikern Morén utlovade en kvinnlig präst nästa gång en tjänst skulle vara ledig.
Östra Småland konstaterade: "MANSBORGEN HAR FALLIT 2.000 på högmässan"
Det var helsidor eller mer i de båda lokaltidningarna...
Löpsedlar, förstås.

Kyrkoherde Olle Ekman kommenterade det härliga engagemanget i gudstjänsten: "Det visar att det i botten finns en positiv inställning till kyrkan, förväntning, lojalitet och samhörighet." (Bar 18 jan 1982). På bild kramar prästkollegan Hans Grimhammar med fru Gunilla, diakonissa, om Eva. De kom åkande från Karlskrona.
Gunnar Olofsson var där och om honom rapporteras i Barometern att han "inte brukar besöka kyrkan mer än sporadiskt."
Tidningen konstaterade också: "Ingen av dem som Barometern talade med var negativ till det kvinnliga intåget i Kalmar domkyrka. Men det kan helt enkelt bero på att de som är motståndare till kvinnliga präster inte besökte domkyrkan på söndagen utan sökte sig till någon annan kyrka." Barometern kollade därför (?) upp hur det var i källarkapellet, Två Systrars kapell. Där var det 99 personer. Journalisten noterade "en varm och innerlig gudstjänst" och prästen hade dop som utfördes "personligt och kärleksfullt". Fullsatt i källaren, alltså.

Östra Smålands reporter Birgitta Danielsson hade i domkyrkan ropat ut en fråga om några av mina konfirmander var där. Mette och Tina kom på bild och texten förklarade: "En egen protest stod flera av konfirmanderna i Norrliden för. De protesterade mot sin konfirmationspräst Dag Sandahl, motståndare till kvinnliga präster." (ÖS 18 jan 1982)
Konfirmandargumentet löd: "Man kan inte försvara sig med det som hände för 2.000 år sedan." Nähä. Som väl var kom tjejerna också till completoriet på söndagskvällen och berättade att de intervjuats men att de inte gått till Domkyrkan som protest utan därför att de var nyfikna. Kyrkoherdens aktion kunde rätt effektivt sabbat konfirmandarbetet, om det velat sig.
Birgitta Danielsson redovisade också de 99 i Två Systrars och tillfogade att lokalen rymmer 60. Det var, skriver hon "Som vanligt, ungefär."

Dagens Nyheter rapporterar att Ekmans "motståndare bävade över initiativet, som var ett djärvt avsteg från en traditionellt slingrande hållning." (DN 18 jan 1982). Lite synd att Rune B Axelsson på DN inte tog upp det där med Olle Ekmans tidigare engagemang i Kyrklig Samling. Det hade kunnat bli intressant.

Kvällsposten har sänkt besökssiffran till 1850 men kan å andra sidan meddela att motståndarprästerna  i församlingen "ringde före gudstjänsten och meddelade att de inte tänkte vara där." Det var ett besked i rubriken också: "Här predikar Eva - första kvinnan på 305 år MEN MOTSTÅNDARNA STANNADE HEMMA"

På kvällen hade Brunne en kvällsmässa och assisterades då av Olle Ekman och Torsten Mårtensson, de gamla kvinnoprästmotståndarna. Då kom 100 och 78 gick till nattvarden.

Barometern rapporterade (21 jan) om rekordkollekten, som inte gick "till något särskilt ändamål, utan var så kallad rikskollekt". 8.180:- kom in. Imponerande om nästan 2000 pröjsat?

Vilken var den kyrkopolitiska ram inom vilken det nu agerades? 1982 års kyrkomöte skulle ta bort samvetsklausulen och den propositionen förelåg. Det verkar som om Ekman och hans tillskyndare kom att förstärka något som var i rörelse. Karl Radek skulle kallat dem "nyttiga idioter". Men det var Karl Radek, det.

Veckan efter var det biskopsmöte och dekanatsfrågan kom upp. Det var då jag frågade om dekanaten inte var mycket mer öppna än frimureriet - och så drog den debatten igång. Nya fronter, alltså. Eller de gamla - uppföljningsartiklarna ger inte mycket nytt.
Lars Christiansson fick ihop 1½ sida i Svenska Dagbladet (31 jan 1982) om Det nya Kalmarkriget. När kan en i Svenska kyrkan anställd informatör ordna en sådan uppställning i pressen nuförtiden? Och då är de ändå anställda och betalda för att informera. Jag sa det för länge sedan: "Ni klagar över den negativa uppmärksamhet Svenska kyrkan får. Det kommer en tid när ni kommer att längta tillbaka till det - för vid den tiden kommer ingen journalist att ens bry sig om Svenska kyrkan." Där hade jag kanske lite fel - för den negativa uppmärksamheten kring missförhållanden tycks bestå ett tag till. Men inte ens Brunne tycks dra ihop 1800 eller 2000 personer längre. Om det var så många.

"Ni fick bära mängder med lösa stolar och var fanns de?" som någon sporde kyrkvärdarna. De hade inte burit särskilt mycket, blev svaret. Så en domkyrka som tar kanske 1200 kanske fick in 1400 eller så.

Nu undrar någon hur det var i Kalmar domkyrka söndagen efter och hur det blev med Ekmans fortsatta verksamhet i Kalmar - en kyrklig framgångssaga eller? Fråga inte mig. Jag vet mest att Torsten Mårtensson år 1989 blev hans efterträdare - och det valet engagerade. Jag tror inte att det var 2000 röstande dock men de kom resande från Vissefjärda och Öland för att få rösta, de köade länge tills det stod klart att de inte hade rösträtt och de fick lomma därifrån. Jag borde leta upp den pärmen också. Eller inte.

Får jag till sist bara notera vad vi inte gjorde när Ekman städslat Brunne att predika och allt var så upphetsat.
Domkyrkovaktmästaren brukade öppna dörren till predikstolen, en lång och rätt brant trappa ledde dit, vid predikstolspsalmen. Ingen var där uppe innan. Vi hade alltså enkelt kunnat låsa dörren inifrån på lördagskvällen, för prästerna hade nycklar till Domkyrkan, och klättra ner från den höga predikstolen via en stege. Det fanns en sådan lång stege på hjul i ett hörn
Det hade varit festligt om den för tillfället städslade kvinnliga prästen faktiskt inte kunnat komma upp i predikstolen och den saken upptäckts alltmedan orgelverket malt på med psalm. Tanken beredde nöje men stannade som tanke.
 Det var nog lika bra. Alla förstår inte ett gott skämt och när de inte förstår, blir de hiskligt arga. Men det hade gått att göra. Jag ville bara att ni skulle få veta det.


fredag 14 november 2014

Födelsedagsfirande

I går kom den första födelsedagsartikeln om Caroline Krook. Dn kommer att gå runt i fler tidningar, tro mig. Hon fyller 70 år den 18 november och TT-artikeln inför födelsedagen inflöt i går i Smålandsposten. Artikeln bar rubriken Krook lyssnar och inger hopp. Man undrar varifrån journalister får allt.

Jag får om denna Krook veta att "hennes starka integritet kan förväxlas med kärvhet." Nu vet ju alla vi som tror på själavandringsläran att Carro i ett tidigare liv på 1920-30-talet var rektor för en flickskola. Nu är hon publikt hyllad - så ingen tar upp den där misslyckade etikkommissionen efter Estonia eller överkörningen av domprosten Långström eller hennes påhopp på ärkebiskop Werkström.

Hon ångrar i stora drag ingenting. När jag läste det, nödgades jag tänka över hur 70-årsdagen borde firas. Föremålet självt firar i Turkiet så vad gör vi, som inte får vara med? Läser om domprosten Långströms memoarer, kanske. Den hör till den litterära genre som rätteligen ska kallas "fromma mord" och skulle av litteraturvetare betecknas som ett lustmord på biskop Krook.

Boken Ljusår och mörkrum (GAudete) kom 2008 men, pigg som jag är, ringde jag förlagschefen och sporde om det fanns några ex kvar som kunde säljas till läsare, som på så vis ville fira Krooks födelsedag.
Förlagschefen lovade på stående fot att boken får köpas för 25:- + porto. Det är ett klipp. 042-37 48 10 för den som vill tala med en telefonsvarare och gaforlaget@malmberg.org för den som vill skicka beställningen.
Nu är boken inte bara centrerad kring födelsedagsbarnet utan i största allmänhet trivsam läsning. Köp den. Ge bort den och fråga mottagarna, barnbarnen t ex - om vad de ser efter att ha läst i varje fall bokens avsnitt om födelsedagsfiraren och jämfört med TT-artikeln. Fråga vilken skildring som tycks mest trovärdig - och varför. Diskutera ty debatt är demokratins livsluft och särskilt barnbarn behöver lära sig något om hur företeelser ter sig i en tidning och hur de ter sig utanför tidningsvärlden. Ställ den hagiografiskt intressanta frågan hur den som är svårartad likväl kan bli ett helgon. Jag tänker självfallet nu på Den heliga Birgitta.

I går kom en bloggkommentar till en bloggpost den 24 september, kommentar nr 43 noga taget. Den kunde kanske också fungera som födelsedagshälsning till Caroline? Jag återger den delvis och bearbetad - men den är något att bita i:

Till Eder alla för begrundande:

Ihågkommer mycket klart mitt möte med Margit Sahlin vid Docenten Mereth Lindgrens begravning i S:t Jacobs kyrka innan Margit själv avled 2003. (Mereth dog väl hösten 2000, tror jag DS) och hennes skarpa ord till de då samlade journalisterna från Kyrkans Tidning, DN samt SR. Hon frågades om den till bristningsgränsen fyllda kyrkan om just Mereth L. och dennas högkyrklighet med tanke på att Margit S. var den första svenska kvinnliga prästen.
Margit Sahlin blev vass på rösten och stadig i blicken och sade med skarp emfas följande:
"Om jag då hade vetat hur förföljelsen mot manliga präster av idag skulle bli, så skulle jag ALDRIG någonsin låtit mig prästvigas, ALDRIG"
Margit återupprepade, varpå samtliga journalister såg häpna ut.

DN:s reporter sade till sin fotograf "näe vi tar inga fler bilder hörrö, vi kan inte använda detta" (varpå dom började plocka ihop sina saker för att gå.
Sveriges Radio journalisten stängde av sin "mikrofon" och stoppade ned den.
Den närvarande från Kyrkans Tidning gick bara sin väg...

Margit Sahlin var riktigt arg. Hon tittade på mig och ursäktade sig med och sade: "Du får ursäkta mig men nu är det nog". "

"Jag håller helt med dig" sade jag och vi tog varandra i hand och gick in till begravningskaffet, dit jag hade kört henne i min bil.

Så långt kommentaren här - men det finns mer att läsa om ni vill gå tillbaka och det är nog viktigt för cineaster - och mest för cineaster som är biskopsföraktare.

Reflektionerna göra sig själva - men låt dem bli gjorda på olika teman: kyrkopolitik i Svenska kyrkan, ämnet kvinnor i prästämbetet och självfallet ämnet journalistik. En förförståelse hindrade därvarande murvlar att uppfatta ett scoop! Ni får det här i stället. Några år senare.

Om ni ändå beställer Långström kanske ni också skulle beställa min bok Inget för någon. Jag upprepar mig, jag vet, men den har kommit i sin andra upplaga. Det är uppseendeväckande för såvitt jag kan se är den bara recenserad/anmäld i tidningen Östra Småland.

Ska jag gå vidare i pärmarna och se hur det var när Eva Brunne predikade i Kalmar domkyrka för att ha något att berätta i morgon, kanske? Och ska jag avslöja vad vi inte gjorde då, fast det rätt enkelt kunnat göras?

torsdag 13 november 2014

Läste

Jag läste förre kyrkoherden Mårtenssons (han skrev sig "kyrkoherde emeritus" men någon emeritilön uppbär han inte!) kria om en i Kalmar avdöd. Den döde hade varit frimurare, fadder till Mårtensson, som till sist fick komma med i det illuminerade sällskapet. Vid processioner i frimurarklubben ringde den döde, fast då fortfarande i livet, i en av honom själv donerad klocka. Upplysningen fyllde oss med rörelse - om i hjärtat eller mungiporna osagt.

Den döde mindes för en särskild insats. Han hade tagit initiativ till ett uttalande till stöd för kyrkoherde Olle Ekman och för kvinnliga präster vid en tidpunkt då detta behövdes. In bland pärmarna igen! För lite förunderligt och märkligt är det förstås att kyrkofullmäktige görs till ett organ för allmänna opinionsyttringar (vilket inte var dess uppgift), en märklighet som endast överträffas av fd Mårtenssons insats att särskilt minnas den döde för en insats som går utöver lag och författning. Saken kan definieras som en utomparlamentarisk aktion i parlamentarisk form. Tribun, alltså.

Kalmardekanatet hade bildats. Vi har föreningsfrihet i landet. Året var 1981 - hör ni Hans Villius från just Kalmar säga det?  I pärm nr 22 skildras upptakten. Kyrkoherde Olle Ekman slog till mot dekanatet genom att inbjuda Eva Brunne att predika i Kalmar domkyrka. Det gillade inte prosten Pehr Edwall, företrädaren, ser jag i ett klipp. Olle valde ju att demonstrera. Lite löjligt var det - inte minst som han själv var gammal "kvinnoprästmotståndare" och lika illa var det i den frågan med nu fd Torsten Mårtensson. De hörde båda till den tidigare hårda kärnan av motståndsmän - och det när jag var för (om än inte ens konfirmerad). Nu skulle jag medialt ställas mot biskopen och kyrkoherden. Det var alltså den biskop som några år - och en doktorsexamen - senare skulle kreera mig till kontraktsprost och den kyrkoherde som många år senare konstaterade, att jag var den ende från Kalmartiden som han fortfarande hade kontakt med.

Går jag nu till Östra Småland den 5 dec 1981 möts jag av den moderate kyrkofullmäktigeordföranden Ruben Ennart. Han hade ett att säga:
"Fanatiska småpojkar som i stället borde sköta sitt arbete".
Anklagelsen var att vi intrigerade mot vår chef.  Socialdemokraten Bertil Morén hoppades att Dag Sandahl "kan hitta en annan församling som kan passa honom bättre". Det var Morén som stolt tillbringade söndagarna på golfbanan, ett förhållande som han gärna trumpetade om. Det var bättre än ett kyrkobesök. Få minns honom nu i det kyrkliga Kalmar.

Nå, Eva Brunne skulle predika. I Kvällsposten den 5 december påstås hon sägs med pratminus och allt: "Jag är inte rädd, men de här prästerna, precis som likasinnade i övriga landet, borde själva inse att de inte har i svenska kyrkan att göra."
Eva Brunne gjorde, som det heter, en vacker karriär.

Men hur var det med uttalandet. Pärm 23!
Där har jag för tio år sedan vid en genomgång gjort några noteringar, bl a om Ekman: "vi jobbade ju bra tillsammans så mycket ter sig också i efterhand som fabricerat för en okunnig allmänhet som skulle hållas okunnig".
Det blev ett uttalande.
"Aldrig har väl Ruben Ennart, ordförande i kyrkofullmäktige i Kalmar, slagit klubban så, hårt i bordet som i går kväll på slottet. Han drämde till så att skaftet höll på att gå av."
Olle Ekman var glad över stödet. 23 - 3 blev det, de begåvade avhöll sig. Kyrkofullmäktige har andra arbetsuppgifter. De som insåg detta var alla partipolitiskt obundna. Politikerna från v till m stod samlade

Uttalandet löd:
"Med anledning av att kyrkoherde Olle Ekman låtit meddela, att han kallat en kvinnlig präst (inte namnet, det är könet de är ute efter, DS) att predika i Kalmar domkyrka den 17 januari 1982, stöder kyrkofullmäktige i Kalmar församling helhjärtat detta initiativ.
Kyrkofullmäktige vill samtidigt framhålla, att det nyligen bildade dekanatet enligt vår mening ej kommer att främja kyrkans sak, varför vi tar avstånd från dess bildande. (vad nu kyrkofullmäktige just i Kalmar har med denna sak att skaffa! Det är numera bara den åldrade Mårtensson som tror det, antar jag. DS)
Kyrkofullmäktige avser vidare att med all kraft stödja Olle Ekman i hans ämbetsutövning."
Vackert, Stickan. Kan det betyda ett kyrkofullmäktiges ledamöter söndagligen möter upp i Herrens hus för att fira Herens dag? Vad det än kunde betyda, detta betydde det dock inte!

Biskop Sven Lindegård var på plats, men inte beredd att kommentera uttalandet eller säga något om dagens aktualiteter på kyrkofronten. Han höll ett litet föredrag.

Dessförinnan hade han dock kallat mig till samtal. Prostrummet på pastorsexpeditionen kl 18. Det finns en bild av Olle Ekman och mig, för media väntade utanför. Prick 18 steg jag in i prostrummet, som var tomt. Rummet var ett genomgångsrum och jag hörde Lindegård harkla sig utanför den andra dörren. Nog fattade jag. Jag skulle värmas upp genom att få vänta en stund.

Jag upptäckte möbleringen. Biskopen avsåg att sitta i en högre stol och jag skulle sjunka ner i soffan. Alltså flyttade jag fram en likadan stol, ställde den framför soffan och mig framför stolen. Biskopen kom in, hälsade (utan att ta i hand, tror jag) och sa: "Var så god och sitt." Jag satte mig. "I soffan", sa han uppenbart överraskad. "Jag föredrar stolen", sa jag. "Ryggen." Därefter kände jag övertaget och såg till att dra ut på samtalet eftersom biskopen, inte jag, hade bråttom till kyrkofullmäktige. Jag kan när jag vill. Vid tillfälle berättade jag händelsen för biskop Bertil Gärtner. Han utbrast: "Kör han verkligen med så billiga trick?"

1982 var året då jag av stiftets prästerskap valts till mitt andra kyrkomöte.

Vad tyckte Svenska kyrkans personalförbund om Ruben Ennarts uttalande i Östra Småland? Det dokumenteras också i pärmen. Förbundet via Lennart Hauschildt ville "bestämt reagera mot att kränkande uttalanden görs mot präster, som inte begått någon annan försyndelse än att de handlat i enlighet med sina samveten."
Någon dag i närtid ska jag hedra Lennarts minne med att dricka hans favoritvin, Geisweiler Grand Vin.

Ska jag läsa mer i pärmarna?

onsdag 12 november 2014

In bland pärmarna

Jag tog mig samman och letade upp pärm nr 40 med klipp från september till december 1989. Jag måste ha någon pärm som särskilt handlade om kyrkoherdeval och kontraktsprostutnämning för pärm nr 40 ska rätteligen handla om frågan om kvinnor i prästämbetet. Och där fanns en hel del.

T ex att Forum för kvinnliga präster skrivit brev till ärkebiskop Bertil Werkström och menat att han främjar motståndet mot kvinnliga präster genom att göra motståndet möjligt. Ärkebiskopen svarade och skrev om motståndarna: "Många av dessa präster hör till de mest kunniga och hängivna i Svenska kyrkan. De representerar ofta en tradition, som tillfört Svenska kyrkan förnyelse av gudstjänsten, själavården och det teologiska tänkandet." Detta erkännande hade jag totalt glömt men noterade tacksamt min anteckning den 10 nov att Ragnar Persenius skrivit ungefär 2/3 av ärkebiskopens svar. Ragnar finns kvar och menar väl fortfarande vad han totade ihop åt ärkebiskopen för 25 år sedan. Dagen liksom Svenska Dagbladet uppmärksammade saken den 31 oktober också.

I detta stämningsläge blev jag kontraktsprost i Norra Möre. Då hade 38 präster och blivande präster krävt Sven Lindegårds avgång som ordförande för Pastoralinstitutet i Lund. Vari bestod hans förbrytelse? Han hade försvarat att några handledare för närpraktiken (den ute i församlingarna) kunde vara av en så kallat "avvikande" åskådning. Sven Lindegård reserverade sig mot beslutet om konformitet i styrelsen för Pastoralinstitutet, som togs med en rösts övervikt. De tre handledarna fick alltså gå. Kravet ställdes enkelt att åsiktskonformitet skulle gälla. Det ville inte Sven Lindegård. Jag tror det skulle vara skoj att så här 25 år senare ta fram skrivelsen och läsa namnen på undertecknarna. De har säkert gjort glansfulla karriärer. Och det var alltså Sven Lindegård som utnämnde mig.

Jag får luta mig mot Berndt Lindblad för han har påstått att detta var tredje gången jag vann ett prostval i kontraktet. Jag tror han har rätt. Men i oktober var jag tjänstledig för att skriva bok så när biskopens sekreterare ringde för att kalla mig till Växjö var jag ohågad att fara. En månads tjänstledighet för att få ihop boken Sann myt (Norstedts 1990) var väl inte särskilt mycket skrivtid. Saken, oklart vilken, kunde inte anstå till november så jag fick fara till Växjö. Där fick jag veta att biskopen övervägde att utnämna mig och jag frågade då om jag fått rösterna. Om den saken skulle jag inte få veta något, fick jag veta, varpå jag reste på mig för att gå, för utan röststöd ville jag inte åta mig sysslan. Jag fick omedelbart beskedet att jag fått rösterna och kunde jag åta mig uppgiften att vara kontraktsprost.

Artikeln i Barometern den 7 nov 1989 får över artikeln till rubriken "Bäddat för konflikt?" och kyrkoherde Birgitta Friberg fann det "egendomligt" att Sven Lindegård utsett mig. Jag uttalade mig inte, för jag var i Uppsala på något uppdrag i det rikskyrkliga och biskopen var i Israel. Han lät stormen rasa sig förutan. Och då minns ni att 1989 var mobiltelefonen inte kommunikationsmedel.

Kyrkopolitikern Thorsten Björneke från Öland intervjuades och kunde berätta att biskopen följt ett klart valutslag men Barometerns reporter började ringa runt för att kolla hur några röstat för var verkligen valresultatet så klart? 50% av rösterna var tidningens slutsats. 16 präster. Sju är klart högkyrkliga och för två-tre sätts frågetecken. Vilken tidning skulle bry sig om en  prostutnämning nuförtiden?

Biskopen kom åter från sin resa till Israel i mitten av november. Då svarade han två socialdemokrater i Kalmar län, partiombudsmannen Sune Tidlund och Torgny Nilsson (som väl var metodist...). De två herrarna hade krävt biskopens avgång - och min också för den delen. "Jag tror jag gör dessa herrar största tjänsten genom att inte kommentera deras uttalanden", sa Lindegård. Sune Tidlund karaktäriserade mig som en av Sveriges farligaste präster.

I prostarkivet hittade jag förresten ett och annat som berörde mig men som jag inte sett innan jag fick arkivet om hand. Kanske återkommer jag till detta. En av anklagelsepunkterna var att några präster debatterade kyrkliga frågor på insändarplats i stället för från predikstolen. Jaja.

Det fanns mer i min pärm förstås. Ett brev till ärkebiskop Bertil Werkström från 16 kvinnliga präster i Lunds stift som uttryckte sin "förvåning över ditt försvar av våra motståndares hemortsrätt i Svenska kyrkan." Brevet stämplades in den 22 november 1989. De kvinnliga prästerna menade att deras hemortsrätt ifrågasätts när Werkström menar att diskussionen om prästämbetet inte är slutförd (vilket den väl aldrig kan eller ska vara, DS), "dels av vissa av våra kollegor" (vilket verkar tveksamt eftersom vi i kyrkomötet röstat för att trygga de kvinnliga prästernas försteg framför motståndarna, DS) Sedan kommer det:
 "Varje värnande om kvinnoprästmotståndare blir automatiskt ett slag i ansiktet på oss." Kravet var tydligt - och skulle fyra år senare villfaras: "sluta prästviga dem som inte godtar kvinnor i prästämbetet." Det är, menade undertecknarna, enda lösningen och biskoparna har makten att få slut på tveksamheten.

Sexton undertecknare. Bland dem en Antje Jackelén.
Hon var alltså förvånad över att en sådan som jag har hemortsrätt i Svenska kyrkan och att ärkebiskopen försvarade den saken.

tisdag 11 november 2014

Debatt

Jag har varit noga med att låta alla komma till tals också med meningar jag inte omfattar på denna bloggsida. Som bekant läser jag kommentarerna med viss entusiasm. Mödan att skaffa lokal och fara hit eller dit för att debattera måste ock motiveras väl. Det måste med andra ord finnas skäl att tänka att debatten leder till ökad insikt eller nya insikter och att den förs mellan seriösa aktörer. Sådana aktörer är de som korrekt kan återge vad motparten menar och just därför bemöta det med sakargument. Om någon bara harvar de egna åsikterna är det förspilld nådatid att sitta i en sådan debatt. Detta noterat i största allmänhet.

Nå ut

I novembermörkret uppsöker jag min postlåda som i den arla morgonen är en tidningslåda som tidningsbudet laddat. Smålandspostens uppföljning om Östers debacle och frågan om arenan där kommunen gått in med stora åtaganden men som nu är i ett par nummer för stor kostym, kunde vi följa denna morgon. Men det var sidan A12 som var värd att spara. Rubriken löd Hur ska kyrkan nå ut till fler? Reportaget var från Vislanda och Blädinge församlingar, där 83% är medlemmar ... Frågan skulle möjligtvis ställas annorlunda: Hur ska kyrkan nå in till fler?

Frågorna tidningen får fram är: "Hur kan bilden av kyrkan förändras så att den upplevs som angelägen? Hur ska kyrkan nå ut till fler församlingsbor?" Artikeln illustreras av en bild på tio församlingsanställda, några i jackor med Svenska kyrkans logga. Kyrkoherden har en sådan jacka. Och så får vi veta att någon timarvoderats för att sköta hemsida och annan information men nu ska det bli en tjänst. Facebook finns församlingen också på. "Vi märker att arbetet ger en väldig respons och det blir resultat. Fler vet vad som är på gång. Vi tror att bilden av kyrkan förändras när man märker att mycket är på gång i församlingarna. Folk kanske inte kommer, men de vet att vi gör mycket."

Tänk om ICA Grytan i Moheda skulle tänka så. Vi annonserar och skriver "träffas och trivs" i butiken (vilket man skriver!!), folk kanske inte kommer men vet att det finns en ICA-hall i samhället.

Bilden på de anställda säger mer än ord,  men bildtexten säger likväl rätt mycket: "Församlingsanställda vill ha mer kontakt med församlingsborna."
Och hur värderar man kyrkoherdens berömmande ord om att "våra förtroendevalda har varit förstående" för satsningen på information? Vad är subjekt, vad är objekt och var är egentligen församlingen?

I Vislanda ligger kyrkobyggnaden ett par kilometer utanför stationssamhället. Det har diskuterats att skaffa lokal i "centrala" Vislanda. Nu tycks de planerna skrinlagda. Taxi och hjälp med transporter samt hästskjuts kan församlingen erbjuda. Dessutom erbjuds enskilda samtal på Björkliden, som är äldreboendet, dvs ålderdomshemmet, får vi veta. "Med vår linje i dialog flyttar vi centrum till kyrkan", utbrister kyrkoherden. Han är uppenbarligen av jovialisk typ. Inför frågan "Finns det hinder för att nå ut med det kristna budskapet?" (som journalisten sammanfattar som "kyrkans kärnbudskap kärlek, barmhärtighet och hopp") svarar kyrkoherden: "Nej, det finns en landningsbana hos alla människor. Vi måste tro på att det finns en längtan hos varje människa. Hindret för att föra fram ett budskap beror på hur man gör det."

Det var en rolig bild, den där med landningsbana. Det finns en sådan i Öjaby. Ibland är den oanvändbar på grund av dimma eller oväder. Men den finns där. Det går bara inte att landa på den. Kan en kultur svepa in landningsbanorna så effektivt att evangeliet verkligen inte kan landa? Det kan man fundera över. Fast inte i Vislanda. Där finns det hästskjuts till kyrkan och centrum flyttas till kyrkan.
Riktigt hur det är med Blädinge, framgår inte.

Men hur eller hur - vi har fått en bild av läget i Svenska kyrkan.
Min förtroendevalde vän, som är C-märkt, menar att det är bra i Vislanda.
De anställda på Vida Timber är säkert glada över erbjudandet om enskilda samtal. De behöver bara kvista iväg till äldreboendet. Och den slogan som finns på en del trycksaker - "Öppenhet, dialog och handling"-  inspirerar säkert. Kan man träffas och trivas på ICA Grytan i Moheda så ...

Medge nu att det är lite spännande. Somliga uppfattar dagens reportage från Vislanda som lyckosamt medan andra ser det vara en patetisk katastrof. Med en linje i dialog kanske det skulle vara värt att fundera över de skilda bilderna.

måndag 10 november 2014

Läsning inför kyrkomötet

Ni trodde förstås att jag nu syftar på läsning av handlingar inför kyrkomötet men, si, det var fel. Det finns en pärm med sådana handlingar. Jag har gått igenom pappersbibban. Men inför kyrkomötet kan man med fördel läsa böcker. Det skrivs sådana. I går slogs jag av insikten att Frimodig kyrkas folk skriver. Strunta i den bok jag skrev i våras just nu - men läs den och säg emot genom att förklara var jag har fel. Det är två andra författare jag tänker på.

Berth Löndahl skrev boken Mysteriet (Artos 2013). Kan man beskriva den som liturgisk teologi fast på annat s'ätt - för boken är ett möte med människans grundläggande frågor och en vägvisning in i mässan, som är svar på vår längtan. Berth har läst och kan ge referenser till skönlitteraturen. I allt arbetet med gudstjänstförnyelse är det livsviktigt att ha klart för sig vad vi gör när vi firar mässa och hur detta har med allt vår mänskliga att göra eftersom det är gudomligt.

Berth sitter i kyrkomötets gudstjänstutskott. Där blir det, trots allt, ett begränsat utrymme för sammanhängande tankar. Det blir mest repliker på framlagt material, skrivelser och motioner. I boken hänger tankarna samman och blir till både undervisning och själavård. Han är som sagt påläst och delar med sig av vad andra tänkt och anförtrott honom i sina böcker. Som det Georg Klein har klart för sig: "Men precis som bonden kan känna igen en ko när han ser en, kan vi vetenskapsmän känna igen en sanning när vi ser den." (i boken s 105). Berth är ute efter sanningen om människan i mötet med Mysteriet eller ute efter Mysteriet i mötet med människan, hon är Mysteriet är till för.

Dan Sarkars bok Men då kom nåden springande (Gaudete 2014) är en apologetisk troslära med många överraskande och roliga konstateranden. Dan är en erfaren undervisare och vet att vårda själar. Han är alltså rolig - eller fyndig om ni hellre vill. Hans genomgång om vad en präst är (s 99 och framåt) är något som det alltför sällan talas om och det påpekar jag gärna men slås av insikten att det egentligen alltför sällan undervisas i predikningarna. Jag har svårt att definiera det som sägs, genrebestämma alltså. När Dan skriver är det lätt att definiera: en präst som bryr sig - både om att ta reda på vad tron handlar om och att ge den vidare till människor han bryr sig om.  Hans undervisning blir därefter.

Jag var i Kalmar domkyrka i går för där var en högmässa kl 11. Pastorn hälsade vänligt men inledde med ett beklagande att vi var få. 75 personer, kanske. Möjligtvis några fler om alla som gick i procession räknades in. Jag såg fyra uttjänta präster, fem med mig. Någon pensionerad musiker, några pensionerade kantorer. Hälften i församlingen var 70+ eller 80+ så jag insåg att jag hörde till den yngre hälften. Hade jag räknat bort konfirmanderna och betjäningen, hade jag hört till den yngre tredjedelen, tror jag. Inte så lite högkyrkligt stuk över det hela. Och sådant ska få ske i Gustav II Adolfs land!

Jag passerade det hus som nog numera kallas Tidningshuset i Kalmar. I skyltfönstret låg Barometern från den 7 november 1989 med förstasidans text. Kyrkoherden Birgitta Friberg undrade: "Hur ska Sandahl klara kvinnorna?" för jag hade blivit kontraktsprost. Jag ska gräva fram artikeln. 38 präster och blivande präster krävde biskop Lindegårds avgång på grund av den prostutnämningen. Anklagelsen var att Lindegård inte tillräckligt tydligt stödde de kvinnliga prästerna. Artikeln finns någonstans i gömmorna. Det här kan bli intressant.












söndag 9 november 2014

Vi tar det från början

Konstigt med begreppen. De kan efter tornbygget i Babel användas hur som helst och samma ord kan utan vidare betyda helt olika saker. Det blir förvirrande. Denna förvirring hör till villkoren i syndafallets värld. Alltså tarvas gång på gång något så trist som definitioner.

Begreppet folkkyrka avser en kyrkotyp. Det kom till för att visa hur kyrkor inte var statsfunktioner, statskyrkor, utan något större än så med egen identitet. Somliga folkkyrkliga, Einar Billing t ex, kunde uppskatta folkkyrkans förbindelse med staten men markerade också när hans såg det statsabsolutistiska i 1930-talets Tyskland. Yngve Brilioth gjorde motsvarade i sin bok Vården om kyrkan år 1956. Folkkyrkans teologiska motsats är frikyrkan som var hotet mot folkkyrkan från 1860-talet och framåt. De frikyrkliga var polemiska mot en sådan skitkyrka som folkkyrkan. Folkyrkan var en skitkyrka, alls inte kyrka i nytestamentlig mening, menade de. De frikyrkliga var de i egentlig mening kristna. Som det sas till mig vid en ekumenisk samling i Kalmar år 1972 när jag svarat "Svenska kyrkan" på frågan varifrån jag kom: "Du kan ju vara bra för det." Det var de frikyrkligas hållning. Numera är det inte så. Numera har många av de frikyrkliga flyttat in i Svenska kyrkan, inte så få med anställning och karriär därstädes.

Inom den folkkyrkliga ramen kunde olika spiritualiteter finnas. Kanske främst den spiritualitet där Sanct Byråcratius dyrkades. Folkkyrkan hade hand om folkbokföringen och prästerna la mycket tid på det rent kamerala. Prästerligt i praktiken var det mångahanda men församlingsbygge var inte spetskompetens. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse kan ses som en vattendelare. Han var högkyrklig. Han var dessutom ungkyrklig och hade växt upp i en gammalkyrklig miljö och allt detta som var hans olika spiritualiteten var spiritualiteten inom en folkkyrka. Somliga i den var utpräglat nationalkyrkliga men till dem hörde inte högkyrkligheten som talade mindre om det nationella och mer om den svenska kyrkans katolska arv.

Under alla år vill förstås makthavare ha kontroll över Kyrkan. Det är inte mycket att säga om. Utnämningar av biskopar hör dit. Men det hela blir värre när statsmakten blir alltmer absolut och har resurser att slå hårt. Intressekonflikten om prästerna från 1910-talet och framöver är belysande för hur en kyrka, nu Svenska kyrkan, används som ideologisk statsapparat. Så har det fortsatt. I frågor där ett statligt intresse uttrycks kan en folkkyrka inte stå emot, inte hävda en mening som går staten emot för detta skulle underminera statens auktoritet. Följsamhet krävs och följsam blir kyrkan, kontrollerad politiskt genom utnämningar och utbildning. Också i en från staten skild kyrka - eller med ändrade relationer - behålls den politiska kontrollen över kyrkan genom politiska partier. Saken är uppenbar. Kanske ska Centerpartiet och Socialdemokraterna liksom Sverigedemokraterna hedras eftersom de så tydligt träder fram. Lite knepigare är det med den borgerlighet som maskerar sig men nog är den politisk och uppträder politiskt. Varför skulle den inte?

Nu tänker jag inte skriva mer. Solen lyser över Öland. Jo, jag är där! Morgondimman lättar och det enda som inte var lätt denna morgon var att hitta en gudstjänst att gå i. Jag har försökt fråga hur många de regelbundna gudstjänstfirarna är, de som går i princip varje söndag. Jag hörde till dem. Hur många är de. 70 000 går till kyrkan i dag om jag uppskattar siffran. Är 10 000 av dem regelbundna? Det trodde någon. En annan sa 7 000. Vad säger ni?