onsdag 9 juli 2014

Med snopp. Del ett.

Jag har påpekat förhållandet tidigare. I vanliga fall börjar en diskussion med grovt tillyxade argument och slipas sedan av när argument sakgranskas. I frågan om ämbetet och om kvinnor som präster har det motsatta inträffat. Argumenten var i omgångar bättre tänkta än det som nu gäller - frågan om prästens snopp. "Det hänger på det som hänger"-argumentet i än enklare form. Och det är begripligt. För en komplicerad fråga kan inte längre hanteras som komplex och - dessvärre - inte heller som en.
Det är minst tre frågor.

Lydia Wahlström tog över efter Viktor Rydberg och det är hon som aktualiserar frågan om kvinnor som präster. Att hon var lesbisk, har vi inte riktigt tyckt oss behöva markera. men hon gick fram som en skördetröska i de unga studentskornas bingar och frågan om kön och ämbete kanske vi skulle tagit tag i långt tidigare. Men somliga av oss är hemfallna åt pryderi, inser jag. Vi låter det privata vara privat. Det var det kanske inte riktigt.

Men viktigare är att Lydia nog egentligen inte var ett endaste dugg intresserade av det sacerdotala ämbetet, det där med präster som håller på med mässfirande och liturgi. För henne var prästen läraren. Klädd i svart kappa höll prästen en predikan som föregicks av lite psalmer och annan sång samt några läsningar och som avslutades med bön och psalm. Den liberala teologin behövde inte mycket mer än så - och med detta program skulle visas hur förnuftig den kristna tron faktiskt var. Denna liberala teologi var religiös liberalism, som ni vet.

Lydia har en del behjärtansvärda i sitt följe. De omfattar alltså en tanke på prästen som lärare mer än som mässfirande präst. Håll distinktionen i minne. Det mer handfasta i Skriften som jungfrufödelse och uppståndelse kunde man glida över med lätt hand. I det utgående 1800-talet visste man förstås bättre. I det ingående 1900-talet likaså. Här kan alltså läroverksadjunkter och folkskollärare fylkas. De är anställda i ett kyrkligt styrt utbildningsväsende men det finns omtolkningsmöjligheter. Den kristna tron visar sig vara elastisk. Om man inte tror för mycket kan man tro en del i alla fall. Och själva tanken är fin. Den definierades då som "kärlekstanken" och inte som nu när det är "tanken på alla männioskors lika värde" som sammanfattar vad tron går ut på.

Den första insikten är alltså den att de som i kyrkliga miljöer först talade för kvinnliga präster egentligen inte hade något till övers för präster i mer pregnant mening - sakramentsförvaltare och förvaltare av heliga hemligheter.

Nu blev det inget beslut om kvinnor som präster på 1920-talet. Frågan hade ställts som en fråga om behörighet till statlig tjänst. Och där är nästa fråga - behörighet, jämställdhet.

I Sverige drivs frågan om kvinnor som präster i grunden som en fråga om behörighet till en statlig tjänst. Staten aktualiserar frågan. Svenska kyrkan vill inte egentligen ta i den. Men statens utredning måste ju likväl ägna sig åt de teologiska frågorna. Det är här biskop Bohlin och riksdagsman Hallén lägger allting till rätta genom att välja bort alla de bibelvetare som kan antas komma med fel forskning och så satsar man på lektor Sjögren. Jag behöver inte dra detaljerna. Valet av bibelvetare avgjorde resultatet och Bohlin/Hallén gjorde sitt bästa för att förhindra att något annat skulle sägas. Ni ser det i SOU 1950:48.

Det lilla tricket fullbordades när regeringen lät kyrkofullmäktige bli remissinstanser, inte som vanligt kyrkoråden. Vilket var tricket? Fullmäktige var den politiska instansen. I kyrkoråden fanns risk att de kyrkligt aktiva dvaldes. På ett antal ställen ändrade fullmäktige kyrkorådets avstyrkan. Så i Växjö, där domprosten Hylander kördes över. Sedan tog det lång tid innan regeringen la fram ett förslag inför kyrkomötet 1957, så lång tid att frågor ställdes i riksdagen. Några måste ha förstått att frågan var mer komplex än man låtsades om.

Likställighet/jämställdhet var vad saken för en majoritet gällde.
Frågan vad Gud kunde mena med Kyrkans ämbete var inte deras. Hur kom det sig att frågans två "fält" inte fick vara den verkliga komplikationen?
Kanske en del av svaret är att 1950-talet är det årtionde när folk lurades i fråga efter fråga: Nedskjutningen av DC-3:an, Catalinaaffären, Enbomsaffären, neutraliteten, Sveriges roll i USA:s ekonomiska krigföring mot Sovjetunionen. det militära samarbetet med Nato och upplåtandet av svenskt luftrum för rätlinjiga inflygningsbanor för amerikanskt spion- och bombflyg. Något av mörkläggningen har jag kanske glömt...
Det var mycket som svenska folket inte skulle känna till. Och då kan väl kyrkofrågan förenklas till en fråga om jämställdhet och behörighet till statlig tjänst? Det räcker bra så.
Att opinionsundersökningar visar att Svenska kyrkans präster var emot ämbetsreformen kunde man gå förbi. Det behövde folk inte få veta. Inte deras argument heller.

För dem som (biskopar, präster och lekmän) som uppfattade att ett beslut om kvinnor som präster stred mot Guds vilja så som den var känd genom Den Heliga Skrift och den reformatoriska bekännelsen var inte situationen enkel. Det handlade verkligen om att Svenska kyrkan skulle överge den fasta grund hon stod på - men hur driva den tanken inför människor som tänkte helt annorlunda om frågans karaktär? De kunde kanske besvärja sig till att vara för kvinnors fri- och rättigheter men skulle utmålas som sexister. Det hade de inte väntat. Deras kvinnoprästmotstånd - och så ville de sällan själva beskrivas - blev enkelt kvinnomotstånd. Kvinnohatarna ställde upp. Och så var den debatten över.
Varför sa de som var för ordningen med kvinnor som präster och menade sig ha teologiska skäl för saken inte ifrån? Varför fick frågan om ämbetet inte vara seriöst teologisk? Jag fattar inte det. Varför teg de när deras medkristna målades ut som något de i all sin mänskliga svaghet inte var?

Några prästfamiljer har berättat om hur det var för deras döttrar som mötte de rådande stämningarna.

Erland Olson berättar hur han blev ledsen när dottern Eva kom hem och grät. "När vi då frågade varför hon var ledsen berättade hon att en tant i affären frågade om hon och systrarna fick mycket stryk hemma. Eva förstod inte ens vad det var fråga om. Men tanten hade fortsatt: 'Det får ni säkert eftersom er pappa är kvinnohatare.'" (Erland Olsson, Led, milda ljus, Gotlands kyrkohistoriska sällskaps skriftserie nr 1, 2011 s 55)

Britt Lindblad beskriver drevet. Hennes man Mårten hade ställt upp i samarbetsrådet för Kyrklig Samling. "Det var ingen behaglig tid. Man vågade knappast öppna tidningen. Särskilt tonårsdöttrarna tog illa vid sig. En av dem skulle börja en pryoplats på ett dagis och gick runt och presenterade sig. Kokerskan vägrade ta henne i hand, eftersom hon var sin fars dotter. Det kallar jag mobbning." (Britt Lindblad i Kerstin Kyhlberg Engvall, red, Prästfruminnen, Verbum, Stockholm  1998 s 119)

Och ännu har jag inte kommit fram till vad de bespottade gruppen sa och hur Svenska kyrkan hanterade själva frågan om ämbetet.
Det ska tydligen komma fler delar.

Det finns nämligen skäl att avslöja hur det gick till. I går kväll såg jag den kvinnliga kyrkoherden i Midsomer Murder. Hon var inte rolig. Intrigant och självupptagen var hon. Ska det uppfattas vara någon form av besked? Svänger det nu? Börjar folk fatta? Invändningen att den andre prästen var mördaren kanske fördunklar insikten. I media framställs en kvinnlig präst som otrevlig. Så var det inte förr. Något har hänt. To be continued.

10 kommentarer:

  1. Iakttagelser under ett långt liv har har bland annat lärt mig något om prästerliga så kallade kvinnoprästmotståndare - (benämningen är ju vedertagen, om än mindre korrekt.) När somliga av dessa ändrar sina familjekonstellationer följer påfallande ofta att de i den så kallade ämbetsfrågan (också en olycklig ehuru vedertagen benämning) ändrar uppfattning. När sådana prästmän därefter råkar träffa en kollega som inte ändrat uppfattning, bemöter man denne mycket svalt, oaktat tidigare vänskap - vad den nu kan ha varit värd./Bartholomeus.

    SvaraRadera
  2. Rubriken för tankarna till den serie böcker som Svenska MAD gav ut någon gång under förra seklet: "Avsnoppande svar på dumma frågor". Roliga titlar för en tonårsgrabb att bokstavstolka.

    Vem vet, med tillräckligt många dumma frågor så kanske könet slutar vara en stötesten?

    SvaraRadera
  3. Visst är det skillnad på manliga och kvinnliga präster men det är inte den de predikar med, eller?

    SvaraRadera
  4. Gick Lydia Wahlström, som jag inte kände till, fram som en skördetröska i studentskornas sängar? Hur många sängar betyder det?

    Fast det inte är viktigt så måste det skrivas tydligen. Eftersom hon var lesbisk. Och kvinna. (Nå, det hade varit konstigt om hon var lesbisk men inte kvinna.)
    Och igen så har vi inte fått veta något om de manliga biskoparnas eller prästers sängvanor, även jag har grava misstankar om att de kanske inte var rena jungfrur allihopa de heller. En del verkar till och med gifta sig och skilja sig i en aldrig sinande ström, vilket i det här fallet betyder tre.

    Men det behöver inte sägas när det handlar om en heterosexuell man, har jag förstått rätt?

    SvaraRadera
  5. I dag är kvinnoprästfrågan körd. Nu gäller om det skall vara en seriös,
    kristen kyrka eller en underhållande gemenskapsgrej. Dock är det en
    klen gemenskap - nästan utan deltagare. Hög- eller lågkyrklig må vi
    också bortse ifrån och bara eftersträva GEDIGEN KRISTENDOM.
    Undrar om det ändå inte var en miss, att man inte lät kyrkan delas år
    1958, för då fastslogs att kyrkans lära, byggd på Guds ord inte längre
    duger såsom argument i kyrkomötet. Hade vi kunnat behålla en mindre
    sekulär kyrka? Kanske med större livaktighet och omfattning.

    SvaraRadera
  6. Att den för utredningen utvalde lektorn hette Sjöberg är en petitess i sammanhanget, till skillnad från att det sällan nämnda faktum som ligger i att Lunds domkapitel 1921 (biskop Billing, domprost Pfannenstill, professorerna Lehmann, Herner, Aurelius, Holmqvist, Aulén och Holmström) inte såg några principiella hinder för prästvigning av kvinnor, enbart praktiska problem och menade att initiativet behövde växa fram inifrån kyrkan.

    SvaraRadera
  7. Luther gifte sig med en nunna! Det var hans sätt att protestera.
    Han blev bannlyst av Påven för sitt brott. /anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anna, i bibelns texter hittar jag stöd till det. För vad jag som vanlig troende förstår grundade Luther sig på Guds ord, bibeln. Och protesterande han mot felsteg i kyrkans lära om förlåtelse genom avlat och botgöring. Som inte har stöd i skriften. Står det inte i skriften att en presbyter ska vara en kvinnans man eller första kvinnans man.
      Även om paulus ansåg att det var bäst att vara ogift så ansåg han även att just en äldste skulle vara gift. Så gjorde Luther inte då så som ordet lärde?

      Radera
    2. Anna! Ska det där vara ett teologiskt argument i den här diskussionen får du nog komma upp med något bättre!
      F Pierre

      Radera
  8. Kyrkoherden i Midsomer St Claire påminner i sitt beteende mycket om kyrkoherden i Norra Ölands pastorat.

    SvaraRadera