torsdag 3 april 2014

Nu var det 1978 - och 1945

Forskningsrapport Nr 142 (maj 1978) från  Religionssociologiska Institutet bokstavligen hoppade ur bokhyllan. Den handlar om Förväntningar på församlingen. En studie i Skara stift och är gjord av Lennart Tegborg. Det är nöjsam läsning. Tegborg jämför kyrkoherdarnas bedömningar med övriga prästers och finner att de övriga prästerna bedömer församlingarna ligga på en lägre andlig nivå än vad kyrkoherdarna gör.

Hur ska detta förklaras? Tegborg pekar på att kyrkoherdarna är äldre. Alla präster upp till 39 års ålder är mindre positiva. Betänk nu att vi talar om förhållanden en generation tillbaka! Det kan jag gott tänka mig. Och i detta fall ska man inte tro att ålder och klokskap hör ihop. Det handlar hellre om äldre hundars behov av att ligga och sova, antar jag.

De övriga prästerna har också mindre möjligheter att påverka församlingen, tror Tegborg. Därmed känner de sig inte ha så stort ansvar. Det tror jag inte ett ögonblick dock. Tegborg för in begreppet selektiv perception, man ser vad man vill se - och åsyftar övriga präster. Men är det rimligare att tro att kyrkoherdarna ser vad de vill se, det de är ansvariga för och delvis själva åstadkommit. Så kan, menar Tegborg, en förklaring vara att kyrkoherdarna har till uppgift att uppmuntra de andra vilket gör dem benägna till fagert tal, förstår jag.

Lennart Tegborg ser att gruppen "övriga präster" ser på församlingen som andra grupper (heltidsanställda, söndagsskollärare, juniorledare, syföreningskassörer, kyrkobrödraordförande och kyrkorådsordförande) gör. Kyrkoherdarna avviker. Till sist måste han  dra slutsatsen att komministern, kyrkoadjunkten eller pastorsadjunkten ser med mera realistisk blick på församlingen än vad deras kyrkoherde gör. Tegborgs lösning på detta problem blir att prästerna måste prata mer med varandra.

Nu, en generation senare, kan man förstås undra vad det betyder för oss att cheferna dåförtiden gjorde orealistiska analyser av läget och fundera över hur det är idag. Vart ledde de orealistiska analyserna oss? Görs också i dag systematiska felanalyser av läget i församlingarna från chefernas sida? Och är förklaringen att så måste det nödvändigtvis vara om cheferna inte har redskap för att ta itu med de verkliga problemen? När cheferna inte vet vad de ska göra, gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel....

Till andra fynd i veckan hör Ivar Hylanders kartläggning av prästrekrytering och prästerlig befordringsgång från år 1945. Framtidsutsikterna på den prästerliga banan. Jag läser särtrycket men uppsatsen återfinns i Ny Kyrklig Tidskrift, häfte 2, 1945.

Bakgrunden var de yngre prästernas oro för framtiden - fanns det utrymme och möjligheter om man blev präst?. I det trygga statskyrkosystemet vägrade Kungl. Maj:t att utreda den saken, som fick ordnas på privat väg. Så skedde alltså och Ivar Hylander knepade och knåpade på lediga stunder för att försöka se hur framtiden skulle gestaltas.

Vad kom domprosten Hylander fram till? Han räknade prästernas tjänstgöringstid. Emeritilön kunde de få vid 70 års ålder och så försökte han beräkna dödligheten. Den var 0.7% bland prästerna, emeritiprästerna borträknade. När allt räknats, blev resultatet att tillgången på präster nätt och jämt täcker efterfrågan fram till 1954, men därefter kunde kanske prästbrist befaras. Staten ville inte ta fram underlaget. Jag ska inte tjata om detta förhållande som ger en ögonblicksbild av hur det egentligen var - och varför skulle staten vilja främja et alert kyrkosystem?

Jag ser att Växjö stift hade ett, som det heter, formellt överskott på präster. 310 präster. Lunds stift hade 400. Göteborgs stift 305 och Stockholms stift 178. Vi vet nu hur folkomflyttningarna gick efter kriget och det är enkelt att se hur stabil Svenska kyrkan var i små församlingar på landsbygd och hur svagt rustad hon stod i tillväxtområdena Stockholm och Göteborg. Kanske Malmö också om många av prästtjänsterna i Lunds stift fanns på landsbygden. Undersökningen ger inte besked och omflyttningsfaktorerna - folkvandringstiden - var okänd när Hylander utredde år 1944-45. Det var de fåtaliga prästerna i mammutförsamlingar i Stockholm som skulle hantera folkbokföring och församlingsbyggande under statens välvilliga vård och vakt.

Det var i den vevan ärkebiskop Yngve Brilioth skrev boken Vården om kyrkan. Där sägs rent ut att statens omsorg om Svenska kyrkan var en ärkebiskopens sorg. Staten tog helt enkelt inte vård om Svenska kyrkan utan ville styra henne utifrån andra värderingar än Kyrkans. Ja, det var ett elände, om jag läser ärkebiskopen rätt. Och ärkebiskopen hade nog rätt. Sug på den också, statskyrkokramare! Felanalyser 1978 och statlig vedervilja 1945 skapade framtid. Men lite roligt är det att inse att de fina borde lyssnat på oss, vi som var de obefordrade och insiktsfulla prästerna. Den insikten lyser upp pensionärstillvaron.

På tal om statens välvilja: Thomas av Becket dog väl egentligen när han oförsiktigt snubblade i Canterbury Cathedral och inget annat?

14 kommentarer:

  1. "… gör de ingenting för då kan det i vart fall aldrig bli fel"?

    Jag är väl inte ensam om att ha uppskattat Hornblowerböckerna, när det begav sig. När han var osäker på vilka order som gällde, handlade han alltid. Han ville hellre bli anklagad för något han gjort, än för något han underlåtit att göra.

    Det skulle nog ha behövts mer av Hornbloweranda i vår kyrka – och skulle förmodligen behövas mer nu också.

    SvaraRadera
  2. Socialdemokratin, liberalismen och majoriteten av dem som gjort klassresan var efter kriget motståndare till kyrkan. Att direkt söka konfrontation var ännu inget alternativ. Den optionen skulle komma i sinom tid, det visste man. Sovjetstatens och hitlerismens felslagna religionspolitik var avskräckande.Folkligt motstånd mot det moderna projektet borde inte underskattas. Nej nu gällde det att handla klokt. Halvkvädda visor. Dolda agendor. Styrda informationsflöden. Inga dramatiska förändringar. Religion som privatsak och folkuppfostrare i skolan. Koka grodan lite långsamt. Dra gaddarna ur motståndaren; klippa hans klor och göra kastrerad tamkatt av lejonet. Bida sin tid. Precis som man gjorde med monarkin f ö.

    Och i våra dagar? Målet närmar sig. Den dag SvK inte får hjälp med uppbörd av kyrkoavgiften får vi snart se resten av SvK som en av flera mer eller mindre märkliga sekter i samhället. Islam kommer att vara den i särklass största religionen och samlar mycket snart fler gudstjänstdeltagare än alla kristna samfund tillsammans. Så lär redan vara fallet i statskyrkans Danmark. Kloka politiker inser vartåt vinden blåser.

    Körs förresten inte beprövad hysch-hyschande koka-grodan-långsamt-taktik fortfarande? Migration? Välfärdsstatens nedmontering? Eutanasi?

    På andra områden har vi klang och jubeltid för det modernistiska projektet: abort, familjens destruktion, könets dekonstruktion.

    Jag uppmuntrade f ö just en ung människa att söka sig en framtid i ett sammanhang där ännu inte modernister och socialister klättrat ned från träden. Troligen ett gott råd...

    M Gunnessson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Prognosen att islam inom överskådlig framtid skulle bli "den i särklass största religionen" tror jag inte ett ögonblick på.

      Radera
    2. +Göran: Det bor snart 600.000 muslimer i Sverige och om två generationer kan de vara så många som 15% av befolkningen. Om vi antar att 1/3 är "strikt praktiserande" att 1/3 är "moderat praktiserande" och 1/3 "kulturella muslimer/sekulariserade" så kan det visst bli så att Islam är den mest aktiva religionen i landet, i alla fall om Svkys praktiserande kristna fortsätter att sjunka från redan mycket låga nivåer.
      /Antony

      Radera
    3. Jag misstror antalet 600 000! Hur har man f.ö. fått fram detta antal i ett land, där religiös tillhörighet inte registreras?

      Radera
    4. Nativitet och religiös nit går oerhört fort mot medelsvenssons nivå när andra och tredje generationens invandrare blir integrerade i samhället. Hotet om Islams snara seger i Sverige är alltså starkt överdrivet.

      Det finns olika sätt att svika Kristi Kyrka. Att istället för att mana till bot och bättring samt bön och fasta för kyrkans utbredande sprida uppgivenhetens anti-evangelium är inte mycket bättre än att aktivt montera ner kristendomen. Nu är istället tid att likt forna tiders fanjunkare samla de stridande under korsfanan och gjuta nytt mod i dem till fortsatt kamp. Segern är redan vunnen sedan 2000 år! Också i dess hemtrakter där martyriet åter blivit vanligt sprids evangeliet nu som en gräsbrand.

      Radera
    5. Vi kan lära en hel del av islam, menar jag. Man är och behöver inom islam ingen producentreligion. Inga horder av anställda eller chefer. Knappast någon personaladministration. Få och knappast dyra lokaler. Vid behov kan f ö gärna övertaliga kyrkor övertas. Man har en utbudsekonomi med koncentration på kärnverksamheten: andlighet, sedlighet, anständighet, självdisciplin. Det kostar inte så mycket rent ekonomiskt att vara muslim (om allmosorna inte räknas). Man får inte så mycket för den dyra kyrkoavgiften, tycker allt fler nominalkristna. Här har vi en del att lära av islam!

      Själva religionen är enkel. Muhammed var en människa, om än profet, liksom den muslimske Jesus. Gud och moral och (oftast) mindre allmänt tjafs än inom kristendomen. Konverterar man, blir man accepterad som religiös på ett naturligt sätt av svennarna. Att försöka gå i kyrkan och bli accepterad som svenskkyrklig i produktiv ålder, är ofta en föga roande upplevelse. Att en muslim ber, anses naturligt.

      Jag hittade en notis i DN från början av 90-talet, där antalet svenska muslimer uppskattades till ca 350.000. Där ser man! Då har alltså de senaste 20 årens invandring knappast lett till någon ökning. Återutvandrar man? Konverterar man till kristendom eller till ateism? Någon som vet?

      KJ

      Radera
    6. Islam har numera svåra problem med sin "public image".
      För några decennier sedan så det ut som om oljestaternas mljarder skulle bädda för en global promenadseger för islam, men det har har hänt andra saker: Al Qaida, händelserna under den sk arabiska våren och Syrienkriget. Mördandet och fanatismen har blivit synliga . Islam har inte längre informationmonopl i sina hemländer, vilket blivit mycket besvärande. Och de typiska reaktionerna finns där, i form av ännu aggresivare fanatism och slutenhet. Det går inte bra för Islam. fm

      Radera
    7. Till KJ: Alla beräkningar av antalet muslimer i Sverige är osäkra, dels pga av brist på statistik, dels pga att "muslim" kan definieras olika. År 1998 beräknades antalet till c:a 250 000, av vilka c:a 90 000 beräknades vara praktiserande muslimer. (Islam, Europe´s Second Religion. Ed. Shireen T. Hunter, Praeger 2002, s. 121.) Företrädare för muslimska organisationer angav dock högre siffror, men eftersom statsbidrag till trossamfund påverkas av antalet medlemmar bör nog samfundens uppgifter tas med en nypa salt.

      Många muslimer i Sverige är vad man brukar kalla "kulturella muslimer"; man besöker sällan moskéer och ber inte regelbundet, men man firar kanske någon muslimsk högtid. Man är alltså muslim på ungefär samma sätt som många av Svenska kyrkans medlemmar är kristna: man kan sätta värde på vissa religiösa traditioner, men detta behöver inte betyda att man är troende eller utövar sin religion. Och många invandrare från muslimska länder tar helt avstånd från islam, detta gäller t.ex. många från Iran.

      Livet i det svenska samhället kan också ha en sekulariserande effekt, och det gäller inte bara för muslimer utan också kristna invandrare. Men det finns ju också invandrare med muslimsk bakgrund som i Sverige konverterar till kristendomen.
      EMH

      Radera
    8. +Göran. Du frågar hur man fått ihop antalet muslimer till 600000. Se här: http://www.d-intl.com/2013/04/04/sverige-narmar-sig-600-000-muslimer/?lang=sv
      Sedan undersökningen gjordes har ytterligare långt över 100000 personer invandrat, varav majoriteten från Mellersta Östern, Nordafrika. Dessutom tillkommer alla invandrare som uppehåller sig illegalt i landet, varför det verkliga antalet muslimer idag torde vara högre än 600000.

      Radera
    9. Tack för intressanta klargöranden, EMH och Stefan Aake!

      KJ

      Radera
  3. Man kan frestas att tro att det nu kanske kan bli bättre. Nu när det blivit färre kyrkoherdar. Men jag tvivlar

    Lars Ekblad

    SvaraRadera
  4. Handlar det verkligen om antalet kyrkoherdar? Handlar det inte allra mest om den andliga profilen på dem som tillåts bli kyrkoherdar?

    SvaraRadera
  5. Varför heter det ens KYRKOherdar?
    Kunde det inte ha räckt med HERDAR?
    PASTOR var en fin titel i vår gamla kära kyrka, tills frikyrkorna ville bli "fina", varför inte "återerövra" denna benämning ?
    Tre frågetecken må åtföljas av ETT utropstecken: Åter till bekännelsen!

    Anna B.

    SvaraRadera