I går gjorde jag ett försök att ta mig an boken Religionens offentlighet (Artos 2013). Svenska kyrkans forskningssekretariat ordnade år 2011 en konferens om religionens offentlighet - alltså religionens plats i samhället och bidragen har bearbetats och redigerats. Utgångspunkten är religionens nya offentlighet eller återkomst. "Berättelsen om den svenska medborgerliga offentligheten, befriad från religiösa värderingar och andligt temperament, tycks vara vid sitt slut." (Marie Demker, aa s 124). Kyrkor och religiösa organisationer lyfter in frågor om fattigdom, alienation, migration och marginalisering i det politiska samtalet. Kanske det - men återstår inte ett antal politiska frågor då ?
Jag har nog tröttnat, för vad jag ser är det Karl Marx betecknade som russinskiteri. Forskarna klämmer och klämmer men det de åstadkommer är inte särskilt mycket. Inte ett ord om produktivkrafter eller klass. Inte ett ord om ideologiproduktion i en ekonomisk ordning där allt fast förflyktigas och alla blir lönearbetare. Inte heller någon slags grundläggande diskussion om hur kristen tro ser på människan som skapad till Guds avbild, vilket skulle kunna dyrka upp sammanhangen. Jag menar, om människan verkligen och på riktigt är skapad till Guds avbild, avslöjas sambandet också när det förnekas och hamnat i skugga. Vore det inte värt att fundera över hur samtidens texter - inklusive populärkulturens texter och reklam - skulle kunna uppfattas ha en religiös klangbotten och ha det för att kunna locka människors intresse? "Trust the basic design", utbrister Teologen i Rasbo då och då. Finns i de spontana mänskliga yttringarna bortom men också i offentligheten något viktigt att lägga märke till? För att nu inte tala om den offentlighet Svenska kyrkan utgör. Är den så självklar att den inte syns?
Biskopsbrevet i en folkets livsfråga handlade om sexualitet. Det kom inom en 10.-årsperiod efter det att riksdag och kyrkomöte gemensamt deklarerat att den svenska linjen är den kristna linjen. Visade inte biskopsbrevet och den så kallade receptionsprocessen att det i verkligheten inte riktigt förhåll sig så? Och i vilken tid kan vi tänka oss att biskopars uttalande om sexuallivet skulle bli normerande - har den tiden någonsin funnits? Eller vad sa Svenska kyrkan om abortlagstiftningen på början på 1970-talet - och skulle biskoparna eller kyrkomötet kunna göra ett abortkritiskt uttalande med goda kristna argument mot bakgrund att Sverige har de högsta aborttalen i Europa och få genomslag? Blir inte de konkreta frågorna intressanta?
UI boken finns de inte. Jag läste och tänkte: "Snart dyker Rawls upp - och Habermas" - alldeles så blev det. När Posners bok om påven också hanterades som källa för att förstå Benedikt XVI bleknade jag och menade nog att här ägande sig professor Gerle åt farlig förenkling men det kan man om kretsarna där man verkar blir för små. I små kretsar av religions- och statsvetare kan också små russin vinna uppmärksamhet.
Jag har under årens lopp läst något om och av teologer i Tyskland på 1930-talet. De agerar i sin tid och det står väldigt tydligt fram. Det de skrev skulle ha, som det heter, "relevans" och det blev därefter i den tiden. De speglar sin tid. Det gör teologer ofta. Att gränsen ska dras mot högerkrafter, kan man alltså förstå. Att den politiska ateismen inte håller samma klass som den teologiska ateismen kan jag också fatta men det var väl någonstans här frågorna om ideologiproduktion och produktionskrafter skulle ha ställts? Och hur kommer det sig att Richard Dawkins och Christer Sturmark får större utrymme i det offentliga med sin religionskritik än t ex Alistair och Joanna McGrath, som analyserar Dawkins? Handlar det om media och vad styr i så fall medias intresse? (I boken kallas McGraths för "makar" (aa s 289) - men är de inte far och dotter, om jag minns rätt).
Det blev en volym på 350 sidor. Lite uppgiven undrar jag om inte teologi kan bedrivas lite mer utmanande än så. Friskare, uppkäftigare, mer ifrågasättande, mer samhälls- och samtidskritiskt.
Vilka av alla dessa gubbar du nämner tar flanellskjortan på?
SvaraRaderaNågon?
LG
Alister och Joanna McGrath är makar. Joanna är psykolog.
SvaraRaderaLyssnade just till Ekots lördagsintervjun. Insåg f.f.g. Antjelagen i dess prydno: "Vi missar poängen om vi reducerar [jungfrufödelsen] till en biologisk fråga."
SvaraRaderaIn alteris verbis torde detta betyda att vi måste mytologisera den historiske Jesus. Vilket är käpprakt mot Entmythologisierung, som proponerades av det förra årets tyska teologer.
G.A. Flanell
Jag lyssnade också och slogs framför allt av hur glad hon verkade vara att få bli ärkebiskop, något hon definierar som kyrkans ledare./Gustaf Björck
RaderaJag håller med. Inte verkade hon vara en Martinus av Tours, eller för den delen Ambrosius, som för allt i livet inte ville bli en servus servorum. Men det gäller nog de andra kandidaterna också. Hon ansåg ju sig också kunna erbjuda "ledarskap".
RaderaVilket får mig att tänka på en martialisk liknelse. När jag var en ung och vacker (nu är jag bara vacker) jägarbefälsaspirant brukade våra utbildare påpeka att skillnaden mellan en svensk och en israelisk officer var att svensken pekade med hela handen och skrek "Spring dit!"
Medan israelen sprang i förväg och ropade "Följ efter!"
G.A. Flanell
G A Flanell noterar något viktigt. Äb electa bekymrar sig för vissa åskådningar inom SD samtidugt som hon gläder sig över att kunna erbjuda ledarskap. Det torde finnas åtskilliga fler bekymmer utöver dessa att kasta på Herren.
RaderaIbland slinter fingrarna för snabbt över tangentbordet. Jag menade förstås "det förra århundradets" och ej "det förra årets".
RaderaPå tal om ingenting annat såg jag en vacker bild idag: http://www.mymodernmet.com/profiles/blogs/surreal-door-to-nowhere-found-in-the-alps
En välsignad Trettonde dag jul till alla (och Kristi födelses fest till våra orthodoxa vänner)!
G.A. Flanell
Äb electa var mycket vältalig i ämnet "kyrkan kan inte vara opolitisk, men ska stå utanför partipolitiken", för att sedan gå till ett öppet angrepp mot ett namngivet pari i riksdagen, SD. Detta gör hon ett år då svenska folket går till val både till riksdagen och EU-parlamentet. Om detta är att stå utanför partipolitiken, då kan man fråga sig vad fortsättningen blir.
RaderaElecta var också noga med att understryka den omfattande kompetens hon hade att tillföra uppdraget som ärkebiskop. Gott så, men mot den bakgrunden blir det lite märkligt hur hon motiverar "bannbullan" mot SD. När hon blir tillfrågad om vad det är i SD:s program som inte är förenligt med en kristen människosyn, hänvisar hon till mail, tweets, kommentarer på internet, från avsändare som förmodas stå SD nära. Den bevisföringen duger inte, när det gäller en så allvarlig sak. Självklart skulle det ha hänvisats till partiprogram, lagda motioner i riksdagen, uttalanden från ledande företrädare för partiet. Mindre än så duger inte, om man vill göra SvK till en politisk aktör i de stundande valen. Det hade också rimmat bättre med anspråken på hög kompetens.
Märkligt är också den idylliserade bilden av islam och relationen kyrka-islam. Var och en med de mest ytliga kunskaper i historia inkl. samtidshistoria vet att relationen för att uttrycka sig milt är komplicerad. Men att påtala den saken liksom de omfattande förföljelser som i detta nu drabbar medkristna i islams namn är väl att ge uttryck för ett hat som inte är förenligt med en "kristen människosyn", kan man tänka sig.
Det ifrågasattes också om en präst i SvK skulle kunna tillhöra SD. Det var tveksamt om detta var förenligt med den trohet mot kyrkans bekännelse som en präst har förpliktat sig till. Alltså: tänk på kragen, lille vän!
Ställ mot detta relativiseringen av Jesus som Herre och Frälsare och den fortsatta polemiken i frågan om jungfrufödelsen och talet om bekännelsetrohet kommer i ett märkligt perspektiv.
Om det nu inte är förenligt med kyrkans bekännelser att vara medlem i SD, hur mycket MER är det oförenligt med bekännelseskrifterna att hävda att jungfrufödelsen inte är biologisk?
RaderaDet är ju faktiskt bekännelsen till den uppståndne Kristus som är central i bekännelseskrifterna, inte rådande politiska korrekthet.
Det kan ju ödmjukt påpekas att bekännelseskrifterna antogs av SvK 1593, ungefär 325 år FÖRE åsikten om kvinnlig rösträtt blev politiskt korrekt. Så SvK kanske ska hålla sig lite längre från det partipolitiska än vad som är fallet för stunden.