torsdag 2 januari 2014

18 år

Flanellskjortans dag firar man bäst med god mat och livgivande drycker. Inte ström-ming, kanske men kanske ström - ursäkta - ska vara dröm-tårta? Eller Ström - ursäkta - ska vara Stroh-rhum? Hungrig och nykter ska nog denna minnesvärda dag inte genomlevas i den från Dressman inköpta flanellskjortan. Men någon tanke ska väl fogas till firandet.

Det slog mig vid gårdagens gudstjänstbesök att religionssociologerna påpekat att de grundvärderingar man har vid 18 års ålder, behåller man livet ut. Jag antar att det betyder att man behåller dem eller präglas av dem - också om man gör upp med dem.

Min svenskkyrklighet är en sådan grundhållning. Den är förstås en produkt av fostran OCH aktivt ställningstagande för uppfostringskristendom måste nå en sådan punkt där jag själv medvetet tar ställning - för eller emot - och gör tron och det svenskkyrkliga till något som också är mitt. Min högkyrklighet är inte ett brott mot det jag fostrats i utan en konsekvens av det.

Hur är det då för dem som vid 18 års ålder var frikyrkliga mens ean plötsligt blev präster i Svenska kyrkan. Jag hör till de misstroende. Fick de inte en pastorskallelse där de var? Och hur kan man få en prästkallelse om man  egentligen aldrig levt med i Kyrkans liv - en prästkallelse som drabbar en när man sitter på taket till ett uthus för att lägga ny papp? Eller en prästkallelse till en annan kyrka - som de där kommo från de gamla krigskamraterna Finland och Tyskland för att bli präster just i Svenska kyrkan? Varför inte i den de hörde till?

När väl den frågan ställts, måste den andra också ställas: När dessa främlingar väl blivit präster i Svenska kyrkan, vad är det för frikyrkligt eller okyrkligt bagage de släpar med sig? Är det alldeles självklart att detta deras medsläpade blir en tillgång för livet i Svenska kyrkan - eller lever de i en ständigt fortgående uppgörelse med ett arv och förläggs då denna uppgörelse till Svenska kyrkan? Hur har de kunskap - the tacit knowledge - om livet i Svenska kyrkan? Är inte svaret att detta är just vad de saknar. Och det märks. De uppträder som mötesledare i gudstjänsten, inte som präster.

18 år är uppenbarligen en viktig ålder, viktigare än jag förstod när jag var 18.
Om du skulle möta dig själv som 18-åring - hur skulle 18-åringens frågor ställas till dig nu?
Vill du verkligen veta, så fundera ett tag. 18-åringens tankar om livet och du nu - är det inte risk att 18-åringen framstår som bättre än vad du nu är? Undras. Blir det då skrämmande att 18-åringens grundvärderingar styr dig?

Nu ska vi dock inte vara dystra. Det är Flanellskjortans dag! Eller skulle just detta faktum vara skäl just för dysterhet? Mest för dem som gick på bluffen från predikstolen i Stockholms Storkyrka år 1978.
Nog har predikanten och hans gäng förstört sällsport mycket i det svenskkyrkliga.

23 kommentarer:

  1. Vilken var bluffen från predikstolen i Stockholm Sankt Nikolai år 1978? Till skillnad från varje annan söndag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte Ströms bluff rubriceras till "En reduktion av ämbetsfrågan från teologi till socialpsykologi". Denna reduktion passar som hand i handske för de inom kyrkogemenskapen som bejakar den skenande efterkrigssekulariseringen. Bluffen når till slut vägs ände då det blir uppenbart för alla. Olof Hartman såg det tidigt.

      Radera
    2. En predikan som manade till progrom i stället för försoning!!!

      Radera
  2. Jag håller till viss del med bloggaren om hur det ser ut eftersom jag sett spåren av det han kritiserar, trots att jag själv är uppvuxen i en frikyrka. Men även om det kan finnas mycken omedvetenhet om vad Sv k egentligen är, och vilja att dra bort från frikyrkan p g a den fokusering på personlig tro som finns där, eller snöda ekonomiska överväganden bakom viljan till tjänst i just Sv k, får man inte dra alla över en kam. Om det nu är så som jag uppfattar att bloggaren menar, att Svenska kyrkan är Kyrkan i Sverige och den som förmedlat tron till både de frikyrkligas och de kyrkokristnas ättlingar, vem är då bloggaren, som fått nåden att hamna rätt från början, att nedvärdera dem som senare i livet upptäckt den skatt (och då menar jag inte i pengar) som Svenska kyrkan fått ta emot av tidigare generationer? Det går knappast att med trovärdighet tala sig varm för värdet av katolicitet, CA, realpresens och biskopar med apostolisk succession, den fria predikstolen etc för Sv k räkning, samtidigt som man menar att andra ska hålla till godo med, och genom sin tjänst främja, en kongretionalistisk och reformert kyrkomodell bara för att de råkat födas av föräldrar tillhörande ett sådant samfund. Antingen blir var och en salig på sin fason och då spelar det följaktligen heller ingen roll hur kyrkan och prästämbetet är utformat, eller också finns det samfund som har mer eller mindre av sann katolicitet, och då kan man inte i konsekvensens namn raljera över människor som byter samfund till det man själv finner vara bäst, eller åtminstone mest legitimt i Sverige. Frikyrkligheten har historiskt reagerat på missförhållanden i Svenska kyrkan men endast fått med sig delar av Kyrkans skatt. Är det konstigt att ärliga sökare i frikyrkor upptäcker detta, samtidigt som de vill fortsätta leva sina liv för den Herre som de älskar och tjäna den kyrka som de funnit? Jag blir ledsen över att betraktas som andra klassens svenskkyrklig och i bloggarens ögon vara diskvalificerad från att inneha en vigningstjänst i det samfund jag tillhört i hela mitt liv p g a min uppväxt i frikyrkan. I dagens krisläge behövs alla människor som älskar Sv k och hennes Herre, oavsett om de gått i söndagsskolan i Sv k eller ett frikyrkosamfund, eller bara i livets hårda skola. Barnen till de kyrkokristna som nu lämnar Sv k för att de inte på sin ort kan finna en kristen gemenskap med Jesus i centrum, eller finner det omöjligt att stanna kvar av andra orsaker, hur ska de betraktas i framtiden enligt resonemanget ovan? Är de för alltid hänvisade till de provisoriska lösningar som deras föräldrar finner vara ett nödvändigt ont? Ska engagemanget för Sv k såsom hon borde vara bland dem som lämnar, ett engagemang som kanske blir än större eftersom de befinner sig i andlig exil, inte tas tillvara för att försöka ändra den inslagna kursen? Om detta är självklart när det gäller dem: Varför behandla ättlingarna till dem som lämnade Sv k vid den förra väckelsen annorlunda? Istället för att förfasa sig över att de som har makten i sv k idag lockar "fel" folk från frikyrkan till Sv k borde vi fundera på hur vi kan mobilisera de klassiskt troende frikyrkokristna i kampen mot politisering och inre sekularisering av Sv k. Skiljelinjen går idag snarare inom än mellan samfund. Det är en naturlig del i den frikyrkliga traditionen att omsätta kyrkokritik i praktisk handling och ideellt arbete. Denna resurs behöver tas tillvara. Frikyrkornas inre sekularisering är i högsta grad sammankopplad med Sv ks dito så hur det går för Sv k påverkar hela den svenska kristenheten. Att i ett sådant läge svepande mönstra ut människor för att de har fel samfundstillhöriget eller fel ursprung gagnar knappast saken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Gunvor. Bra replik på en intressant (hypo-)tes, ungefär som (de manliga) teologernas kapitelrepliker i Dags bok Den stora berättelsen.

      Radera
    2. Tack för ett klokt och generöst genmäls, Gunvor!

      Radera
  3. Men somliga av dem som räknas till de högkyrkliga i så hög grad att de medarbetar i Svensk Pastoraltidskrift tillhörde Missionsförbundet, Baptistsamfundet eller den frikyrkliga delen av Fosterlandsstiftelsen då de var i artonårsåldern. En av dem, och han var huvudredaktör, kom från Metodistkyrkan. De har tillfört mycket gott. Men, som DS antyder, så finns det andra. Några blev biskopar. Lo kabod.

    SvaraRadera
  4. Jag tog på mig en flanellskjorta utan att veta vilken dag det var? Ledning?

    SvaraRadera
  5. Slutsats: Tro aldrig att du kan bli präst om dina föräldrar är frikyrkliga!

    Man kan också uttrycka det så att endast en sjuåring som gör ett aktivt val att ta sig till en svenskkyrklig högmässa i stället för att följa med sina föräldrar till frikyrkan på söndagarna kan det bli något prästerligt av i framtiden.

    SvaraRadera
  6. Var det inte Ingmar Ström som sa något mycket olämpligt. Några lögner och halvsanningar som skrämde livet på biskopar och andra och som gjorde att kyrkopoltikerna valde att ta bort samvetsklauduken, vilket var ett oförlåtligt löftesbrott, som förstört mycket av enheten o enigheten i Svek.
    Kh em

    SvaraRadera
  7. 35-årsdag för Ström-avbrottet, alltså? fm

    SvaraRadera
  8. Jag har bara en fundering till:

    I den gudstjänst som du i ett tidigare inlägg förklarat vara"en manifestation i inklusivtet" så att den i sig är ett effektivt botemedel mot rasism, så är din lista på vilka du vill exkludera från gudstjänsterna ovanligt lång, måste jag säga.

    Missförstå mig inte, det förstår väl jag att du bland besökarna i kyrkbänkarna kan tolerera vem som helst, till och med Anders Weijryd, även om du främst värnar de nazistiska gudstjänstbesökarna.

    Men din lista på vilka som kan stå vid altaret är väldigt kort och kortare blir den för varje inlägg du skriver, (utom under biskopsvalet då det tillfälligtvis blev lite längre.) Hur blir det då med rekryteringsunderlaget och risker med inavel och sånt funderar jag över.

    SvaraRadera
  9. Skall, anser Anna, prästen spänna ögonen i misstänkta nazister före gudstjänsten och beordra ut dem ur rummet?

    Det berättas om någon färgstark 1800--talspräst (Vem var det?), att han inledde julottans predikan inför de spritdoftande allmogemännen med ett käckt:

    -Ve Eder I drinkare, horkarlar och helvetesmän!

    Dock sände han inte ut dem i mörkret och kylan därutanför. Menar Anna att hon är anhängare av avvisning av misstänkt, ovärdigt folk? Bör polis vara behjälplig vid trilskande? Hur hanterar man folk som envist hävdar sig inte vara nazister, fascister, rasister och annat suspekt folk? Bör kyrkan hantera en inkvisitionsmyndighet vid kyrkporten?

    Jag bara undrar.

    KJ

    SvaraRadera
    Svar
    1. @KJ: Absolut inte!

      Jag anser bara att prästen att ska spänna ögonen i Anders Weijryd, K G Hammar, kvinnor med prästkallelser, homosexuella, lågkyrkliga och frikyrkliga, muslimer (jodå, de kan påträffas i kyrkan) och Antje Jackelén samt hennes familj, släkt och vänner.

      Bara så.

      Förlåt, glömde glutenintoleranta.

      Radera
    2. I Seglora kyrka kan man väl förvänta sig något sådant, KJ, men så står den ju också på Skansen...

      I en kristen kyrka går det dock inte till på det sättet och det ska vi vara glada för. Där är alla välkomna att lyssna till både lag och evangelium.

      Radera
    3. Anna, nu börjar det här bli tradigt och tröttsamt!! Du och f Dag och flera i läsekretsen har olika åsikter. Men ska man lufta dem är det trevligt om de framförs på ett balanserat och nyanserat sätt!! Och bara för att man ev inte tycker att f Dag gör det är det ingen ursäkt för att hålla på så här!
      F Pierre

      Radera
    4. Jag kan inte hålla med dig mer, F Pierre!

      Man ska framföra sina åsikter på ett balanserat och nyanserat sätt, liksom f Dag alltid gör!

      Jag är glad att jag funnit en själsfrände i dig F Pierre!

      Varmaste, men ändock balanserade och nyanserade hälsningar från

      M Anna

      Radera
    5. F Pierre: Missade det du skrev:

      "För att man EVENTUELLT inte tycker att f Dag gör det".

      Det var mycket bra skrivet av dig, hälsar m Anna.

      Radera
    6. Eftersom F Pierre menar sig veta vad balanserat är och tillika nyanserat, liksom vad som är tradigt, så kunde den uppfostrande tonen, som väl närmast illustrerar det artiga och nyanserade? Tillämpas på flera andra krior. Sedan är det ju ett känt faktum att ironisk humor som vapen bara uppskattas om den riktad åt rätt håll klargör positioner, typ som uppfostran. Nu skall jag inte falla på eget grepp och tolka F Pierre utan endast säga att jag uppskattar Annas inlägg också när jag inte håller med henne. / Magnus Olsson

      Radera
  10. Jag visste väl att Anna hade stor satirisk talang...

    Tant Svart

    SvaraRadera
  11. Jo, man kan undra över motiven att konvertera från frikyrkligheten till Sv kyrkan. Jag har hört f d pastorer säga att de fick kallelsen att byta kyrka direkt från Gud för att sedan antas och prästvigas. Så har många gjort. Jag får uppfattningen att man i frikyrkan kan röra sig ganska fritt mellan samfunden utan problem, men är det så även i förhållande till Svenska kyrkan??! Skulle vara intressant att höra vad biskoparna säger om saken! För betyder inte vigningen och det sätt den utföres på att Sv kyrkan egentligen säger att det som förut varit lämnas bakom oss och nu gör Jesus genom kyrkan något nytt?! Förutsatt att man är beredd att verkligen lämna något bakom sig, kanske man ska tillägga. Reformert nattvardssyn, ämbetssyn och bibelsyn är väl oförenliga med SvK:s bekännelse vad jag vet....eller??!! Men varför uppför sig en del präster fortfarande som om de var frikyrkopastorer?? Och en del frikyrkopastorer som om de var präster eller rent av kontraktsprostar??! Prästskjortor, albor och stolor används numer även i frikyrkan. Varför då?? Inte tror väl frikyrkligheten på prästen som Kristusrepresentant?? Eller är det bara estetik??
    Undrar Arg kyrkomedlem

    SvaraRadera
  12. Jag har gjort tvärtemot vad f Dag kriticerar, bytt SveK mot en Jesus- och Bibeltrogen tillvaro i pingst. Det är nog det bästa jag gjort på länge. Aldrig mer behöver jag skämmas för Evangeliet, inte väja undan för obekväma Jesus-uttalanden, inte sitta och hyckla om äktenskapsbegreppet o.s.v. o.s.v. /pastor Gösta

    SvaraRadera
  13. Är det detta som på riktigt är olustig svensk nationalism, stor-svenskhet eller kalla det vad du vill: född till den "sanna" tron?

    SvaraRadera