måndag 16 december 2013

Adventsnyfikenhet

Adventsnyfikenheten drabbar lite till mans och kvinns, kan man hoppas. Jag ska strax återkomma till de kyrkopolitiska minnena men mest nyfikenheten är jag på det som kommer ur predikanternas munnar i denna tid. Min underliggande misstanke är ju att vi så väl tränats att paketera evangeliet i lämpligt omslag, att vi numera mest säljer omslaget. Som när det i predikan Tredje söndagen i advent hävdades att det viktigaste med julen var att umgås med familj och vänner. Det är ett gott evangelium i ett land med många ensamhushåll men det är ett gott evangelium bara på det klassiska viset att det är ett annat evangelium. (Gal 1:8) Att Johannes Döparen talar om omvändelse men inte Jesus, fick församlingen också veta. De minnesgoda kunde kanske fundera över om detta var sant - för de hade söndagen innan (om de var i kyrkan då) hört att Guds rike var nära och att de skulle omvända sig och tro evangelium. (Mk 1:14).

Blir ni inte som jag adventsnyfikna? Vad ska komma ur predikanternas munnar när det lackar mot jul? Och vart tog Guds rike vägen i allt detta kyrkliga som förkunnas i en tid där kännetecknet är att allt fast förflyktigas, som Karl Marx och Friedrich Engels påpekade.

Jag kom till kyrkan  i går och vid rätt tid. Pastorn noterade att han sett fler människor i kyrkan. Nu var det moderniserad gudstjänstordning för församlingen har en ny provanställd komminister så ett Sanctus med ord om "välsignad är han som kommer" var borta och agendans syndabekännelse var den där med "hela mig så blir jag hel, rena mig så blir jag ren, drag mig så blir jag dragen". Men jag såg kyrkobetjäningen (fem pers, kyrkvärdarna inkluderade) och när högmässan började var vi två för att efter en stund mönstra ytterligare två. Nio inalles. Innan jag sett hur klent besatt det var, såg jag kyrkvärdens blick när hon gav mig psalmbok. Hon var inte glad.
Ska man vara adventsnyfiken bör man nog kolla hur det är med gudstjänstfriandet den 5 jan 2014. Det blir på många ställen en söndag berövad gudstjänst men kanske ett tillfälle till konsert? Sekularisering är först och sist ett kyrkligt fenomen, som ni minns.

Adventsnyfiken kan man vara på det sätt som biskop Fjärstedt är. Han och Bengt Olof Dike vill veta mer om hur det var i den kyrkopolitiska maktapparaten under tiden 1986-1998. Generalsekreteraren Sören Ekströms göranden och låtanden är av särskilt intresse, tycks det. Men jag gjorde ett enda nedslag i en händelse som inte var särskilt present i mitt tänkande, därtill motiverad av det lilla tal Levi Bergström höll. Resten tänker jag inte bränna bort som ett blogginlägg, när det kan bli ett omfattande kapitel i mina memoarer. De kommer inte i år, dock så herrarna får ge sig till tåls och vara försiktiga på övergångsställen och i halka så att ni verkligen får läsa. Gör adventsnyfikenheten till livhållning - det finns något som ska komma. I den texten finns det nog plats både för Bengt Olof, Biörn och Sören samt en hel del andra. Bengt Olofs närmast monomana misstanke mot personer i Kyrkans Hus, som definitionsmässigt måste vara skurkar, +Biörns insats i Biskopsmötet 1993 och Sörens försök att räta upp den kyrkliga vardagen ska med. Jag frågade en gång Sören hur många av de problem generalsekreteraren ska lösa som vår egen organisation åstadkommit. "Alla", svarade han.
En organisation som är självförsörjande på resurskrävande problem, det är något för de adventsnyfikna att fundera över.

14 kommentarer:

  1. Tills vidare nöjer jag mig förstås med löftet att det skall bli en utvärdering av det styre som ledde Svenska kyrkan i samma utförslöpa som den svenska skolan. Med intresse skall jag också läsa om biskopsmötet-93, där jag trodde att jag accepterade den kompromiss en samtalsgrupp på hög nivå just lagt fram, den med två hedervära uppfattningar. Jag är beredd på att ha fel.Ta med Löfgren också, eller vad hon hette, som slugt fick kyrkomötet i session att vända det biskopliga uttalandet till något annat och fick biskop Jan-Arvid att från bakbänkarna, där vi då fick sitta, ropa "konstitutionell kris". Taktiken att vända det mycket noga avväga till något annat användes ju också om Teologiska kommitténs ställningstagande i frågan om samsexrelationer.

    SvaraRadera
  2. Ser man på, den efterlysta informationen om generalsekreterarens agerande besvaras med anklagelsen om min "monomana misstanke" mot dem som satt i Kyrkans Hus. Påståendet är intressant i bemärkelsen att det är svepande, generaliserande, icke-konkret och därmed - naturligtvis - i sakfrågorna utan värde. Förhoppningsvis kommer den gode utslungaren av detsamma att så småningom (det ges ju en antydan om detta) berätta mer, ge oss åtminstone några fakta.

    I den mån min ytterst ringa person kommer med i en fotnot, tvingas författaren då exemplifiera min påstådda monomani; det blir nog mindre skojigt. Historien visar nämligen, ärade bloggläsare, att det som jag - under ofta stort besvär och brett motstånd (Dags också) försökte gå till botten med var behäftat med mycket mörker, dolda siffror, utnämningar efter politiska kriterier, etc. Och jag förhäver mig ingalunda med påståendet att de misstankar som jag hade bekräftades - i varje enskild fråga, antingen det gällde penningrullningen till Ansgarsliden, det fula försöket att eliminera en chef vid sidan om Kyrkans Hus, utnämningar på politiska grunder - eller tvärtom: avskiljandet från uppdrag på samma grunder. Och mycket, mycket mer.

    Säg mig ett enda exempel, Genosse Dag, där jag excellerade i monomani utan att ha något på fötterna - och jag skall säga Dig sanningen i Kyrkans Hus bakom densamma! Där mygel florerar, skymning råder, konspirationer smids och maktbegär härskar, behövs ljus, frisk luft, vädring och högre takhöjd!
    Det trodde jag vi var överens om, Genosse!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag räknar med att BOD skriver egna memoarer.

      En samläsning med de Sandahlska kan bli nog så avslöjande och roande?

      Biskop Biörns liv har varit nog så initierat och borde därför bestås ett memoarskrivande, om inte rent av en biografi.

      Tyvärr ändrar inga memoarskrivanden, att denna tid var den, då SvK gick i vasken.

      KJ

      Radera
  3. Är inte kyrkvärden glad äver att dela ut psalmböcker?
    Kyrkvärdens fråmsta uppgift är ju att gudstjänstDELTAGARNA ska känna sig välkomna till gudstjänsten där psalmboken bara är en del.
    Själv hade jag nog aldrig blivit en regelbunden gudstjänstdeltagare om inte en kyrkvärd sett mig och samtalat mig in i gemenskapen.

    Det är gement av en kyrkvärd att inte älskvärt bjuda in till gemenskapen.

    SvaraRadera
  4. Personalen inför folktom gudstjänst:

    -Jag låtsas som om det regnar, om du låtsas som om det regnar.
    Vi får åtminstone lön.

    De två eller fyra oavlönade i församlingen bör nog inte tillfrågas om sina kommentarer...

    Tant Svart

    SvaraRadera
  5. Nej, nyfiken blir jag inte. Jag vet alltför väl vilken smörja som kommer ur alltför många prästers munnar. Enda trösten är att Gud genom hela historien använt sig av människor med stora fel och brister. Mose var en dråpare, Petrus förnekade osv. (Det är också en tröst, att tänka på när man känner sig missmodig för egen del: Gud valde inte några perfekta människor.)

    Detta är ingen ursäkt för slöa och/eller icke-kristna präster men något att förtrösta på. Gud kan.

    SvaraRadera
  6. Vad skall man med Kyrkans Tidning till? Det är ju på Dagblogg och kommentarerna avslöjandena kommer. Tack Dag, Tack Bengt Olov och Tack +Björn./Sven-Åke Nilsson

    SvaraRadera
  7. Vad hände egentligen vid KM 1993? Det låter så kryptiskt. Togs där något avgörande beslut för Svenska kyrkans framtid? Eller hur man ska uttrycka det.

    SvaraRadera
  8. Så ska det åter analyseras hur det kunde bli så illa. Slår det aldrig någon annan än mig att det ur de kyrkliga makthavarnas synvinkel kanske utvecklingen gått åt rätt håll?

    Det är ett lika vanligt som farligt misstag att tro att ens motståndare egentligen vill samma sak som en själv, att konflikten bara handlar om medel och inte om mål. Min erfarenheten är tvärtom att de allra flesta konflikter är intressekonflikter. I kyrkokampen har några kämpat Guds rikes utbredning men de som kämpat för nåt annat tog hem spelet under 1900-talet. Konstigare är det inte.

    /Populisten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smart kommentar, som vanligt! Träffsäker. Vill bara lägga till en aspekt: när intressekonflikten döljs kan det bero på att det är medvetet, den skall inte visas, eller att det i grunden inte finns någon grundfråga alls, möjligen också att den är gemensam bakom de olika ståndpunkterna. Det där krångliga St Paulus kallade "kött" som naturligtvis inte finns i den svenska högkyrkligheten. Eftersom jag, detta bedrövliga ord, med detta vill ge dig en komplimang undertecknar jag med / Magnus Olsson utan almenacka.

      Radera
    2. Tänk om Maktens mål är sekularisering och undergång för Kyrkan, liksom en gång för Arthur Engberg?

      Seglororna, Brunne, Klein och många andra .


      --- tro't!

      KJ

      Radera
  9. De som kom ut till Johannes fick höra ganska vassa kommentarer: Huggormsyngel osv. Bär sådan frukt som hör till omvändelsen: folket, kronofogdarna, soldaterna.
    Malakiboken, som första årgången anknyter till, talar om guldet och silvret som ska renas så att gudstjänstfirarna kan fira i rättfärdighet.
    Allvarligast är väl att det Adventsfirande som en del faktiskt får till, allför ofta slutar på julafton. Att förbereda församlingen för en jul i som inte leder fram till en faktisk krubba - julmässan - så ser det ut i smärtsamt många församlingar.

    SvaraRadera
  10. Hotellet i Dresden, där hustrun och jag varit, erbjöd inte (märkligt nog i dessa dagar) WiFi, så min kommentar till evangelisk adventspredikan kommer först nu. I söndags gick vi till den berömda, återuppbyggda (evangeliska) Frauenkirche. Där var vi med om något som kan beskrivas som en konsert (delar av Gattis Skapelsemässa) med liturgiska inslag. Det förkom något som kallades Predigt, men som närmast var Tankar i Advent. Akustiken var inte den bästa (för tal), så jag kan ha missat en del (den gamla skoltyskan sitter annars ganska bra), men jag uppfattade budskapet som följande: I Advent är risken stor att bli utbränd, medan vi i stället uppmanas att vara brinnande. Därför bör vi sätta av tio minuter om dagen för stillhet och eftertanke. Men, som hustrun konstaterade, prästen hade snäll röst.

    SvaraRadera
  11. Det eskatologi och botförkunnelse som borde beledsaga texterna i Advent och förbereda för julen är folkkyrkans vänner inte det minsta nyfikna på. Horisonten sträcker sig som mest till nästa val och boten är lika flyktig som ångan i den alkoholfria glöggen som man pytsar ut desto generösare! När ska det börja firas advent på riktigt??!!
    F Pierre

    SvaraRadera