tisdag 20 augusti 2013

Uppgörelsen

Jag har läst Eskil Francks nyutkomna bok Giv mig, min son, ditt hjärta, Fri Tanke. När präster gör upp med tron måste andra präster läsa, förstås. Men uppgörelsen visar sig handla om att folk fortfarande efter 2000 år dör, i frågan om kopplingen mellan apostlarnas tro och Svenska kyrkan samt i problemet symbol eller verklighet. Det är det hela. Ingenstans avfärdar Eskil talet om Jesu uppståndelse. Det mesta han avfärdar tycks mig vara KG Hammars hållningar. Uppenbarligen har inte Eskil varit i stenbrottet i Gillberga och förstått hur kort tid 2000 år är. I Gillberga på Öland kan man nämligen se årmiljonerna avlagra sig i kalkstenen. Det är en nyttig övning på temat människans pyttighet och storhet. Är det inte på sitt sätt bra att Jesus dröjt med att komma tillbaka? Om han kommit för tusen år sedan, hade jag ju inte fått vara med? Och Guds rike är trots allt på färde.

Några sakupplysningar i Eskils bok tar jag på allvar. Beskrivningen av en barndom med tre predikningar varje söndag men absolut inte fotboll eller upplysningen att tre biskopar hängt sina biskopskors på lille Eskil funderar jag över. All av gammalkyrklighet eller frikyrklighet präglad uppfostran, fann inte sitt mål därför att den missade fotbollsmålet, gjorde bisak till viktig sak. Det har ställt till det. Att biskopar löper runt och hänger sina kors på små pojkar var en överraskande upplysning. Det visste jag inte - men det kanske bara händer med prästsöner, de som är i skrået kata sarka. Det sista är rena grekiskan.

Nu har ju Eskil ställts inför frågan att stå till förfogande som biskop. Han har svarat nej med motiveringen att den inre kallelsen inte fanns där. Det är feltänkt. Den som iklätts manteln vid prästvigningen har DÅ ställs inför frågan om den inre kallelsen. Därefter gäller bara den yttre, dvs prästen ska stå till förfogande när Kyrkan kallar. Bertil Werkström visste det och försökte få Eskil att begripa. Eskil ville helt enkelt inte. Den som drar sig undan, tar på sig ett stort ansvar.

Hade Eskil Franck haft lyckan att bli högkyrklig när han kom till Lund, hade hans gammalkyrklighet nog inte bara blivit rätt evangeliserad utan Eskil hade också haft tillgång till kamrater och själavård. Jag ser att han blir utmattad och får psykologhjälp när han hamnade i en meningskris efter att ha stått på ärkebiskopsförslag och glad insett att han inte skulle bli utnämnd. Hade han en själasörjare?

En själasörjare hade möjligtvis lagt märke till ett drag, som kanske är återkommande. Eskil är med men ändå inte. Han vet att han är konflikträdd. Han kommer till Lund höstterminen 1968. På Kiliansgatan är det kravaller. Han står strax bakom och bevittnar hus polisen rider in i den sittande gruppen av demonstranter, slår med sina piskor och arresterar ett antal. Han följer efter demonstranterna, som går till polishuset i Lund för att kräva att kamraterna ska friges. Eskil står med några andra "nära mittemellan" demonstranterna och poliserna vid polishuset. Att detaljerna om demonstrationen är fullständigt fel, minnesbilden en konstruktion, säger jag inget om. Till skillnad från Eskil var jag så att säga mitt i smeten och polisen gick några dagar senare runt med ett foto av mig för att försöka få mig identifierad. Men Eskils slutsats är intressant: "Alldeles klart bidrog denna händelse till att jag gradvis lämnade lydnadens slutna kultur för att i stället ta ansvar för det jag trodde, tänkte och ville."

Jag har alltid undrat över de som blev radikala utan att vara med i de politiskt radikala studiecirklarna, utan att läsa böckerna, utan att bygga bokcaféet på S:t Petri Kyrkogata. Eskil Franck, Martin Lind, KG Hammar ... Lite mittemellan, helt enkelt - men ack så radikala.

Eskil skriver avhandling om Den Helige Ande, Parakleten. Men hur är det - leder Anden Kyrkan, denna gemenskap som går utöver vår individuella begränsning, till hela Sanningen? Och när det bränner till med frågan om ansvar i Svenska kyrkan, drar sig Eskil tillbaka. Var det inte onödigt? Mittemellanpositionen går väl att förena med att vara biskop, så vitt jag kan se.

Anden grep den församlingspräst som en eftermiddag just i Lund utsattes för Eskils översitteri. Eskil markerade att präster av det slag som inte köper nyordningen i ämbetsfrågan egentligen inte hör hemma i Svenska kyrkan. Det var storslaget att få se den utsatte svara. Hans vrede uppfattar han fortfarande vara av Den Helige Ande själv. Jag undrar om Eskil fattade det. Som rektor kunde Eskil fortsätta jaga dissidenter, dvs de som tänkte som han själv rätt nyligen tänkt. De är alltid hotfulla och Eskil hanterade dem så - till den grad att salig Hellström ville starta en alternativ pastoralteologisk utbildning för Växjö stift. Biörn Fjärstedt ville det också. Det kunde kanske enkelt motiveras när studenterna kallade rektor för Frankenstein. Konflikträdda människor kan bli förfärliga och direkt farliga när de får makt över de svagare.

För egen del finner jag det förkastligt att jaga dem som inte kan försvara sig. Och föraktligt när Karl-Gunnar Elversson skulle piruettera för att bli kvitt sin gamla övertygelse och få bli lärare på Pastoralinstitutet. Då ställde Eskil Franck upp på hans sida men utan att ställa de moraliska grundfrågorna var det är för kyrka som arbetar med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Hade Eskil ställt upp och blivit biskop i Göteborg, hade han och inte Anders Wejryd varit ärkebiskop nu. Så blev det inte. Eskil slutade fira gudstjänst och fann befrielsen i detta, manifesterad i att han avsade sig prästämbetet. Han skrev så till domkapitlet.

11 kommentarer:

  1. Jag har ännu inte sett eller läst Francks bok, men förstår att den handlar om en uppgörelse. Precis som allehanda upprop, nu senast "slöj", och deras förvandling till uppror kan uppgörelser bli till upprörelser. Snart är det 40 år sedan Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet såsom protest. Franck har uttryckligen hindrat prästkallelser i lydnad mot systemet. Med denna bok tycks han ta avstånd från det system han var lydig. Skulle han inte kunna skriva en ny bok som tar upp den andra strofen ur Ords 23:26 nämligen: och låt mina vägar behaga dina ögon?

    SvaraRadera
  2. Biörn Fjärstedt20 augusti 2013 kl. 12:18

    Jan-Arvid och jag tillhörde de av inkvisitionen vid Pastoralinstitutet misstänkta. Av Eskil försäkrades jag att Pastoralinstitutet på intet sätt ville överpröva biskopens beslut i vigningsfrågor. Ändå inkallades kandidater på rektorsexpeditionen för långa förhör i den s.k. ämbetsfrågan, enskilt utan bisittare på gängse fascistiskt sätt. Det var en kultur. Efterträdaren bjöd mig på en middag, utsedd att försöka övertala mig i ett fall. Men trots flera timmar lyckades han inte få ur sig det han ville få sagt. Fegt uppåt, hårt neråt. Under sken av att vilja höra vad jag ville få ut av pastoralinstitutens ett år långa utbildning inbjöds jag till ett möte i Uppsala. Jan-Arvid var där först och meddelade att det var rena ståndsrätten. När jag då frågade om det var jag som skulle tala eller det skulle talas till mig, medgavs att det var det senare. Då inställde jag resan till Uppsala. Upprördheten blev stor. Ärkebiskopen kontaktades - som om pastoralinstituten inte visste att han inte hade med en stiftsbiskops ämbetsutövning att göra. Nå Gunnar W gick dit för att rädda mitt skinn, som han uttryckte det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag slås av, hur den faktiska inkvistionen ser ut - alltså tvärtemot gängse uppfattning:

      Den vanliga uppfattningen är, att svartrockarna söker vrida klockan tillbaka och kontrollera vanligt folks liv och nöjen med moralkakor och tvång.

      Den reella tycks vara, att kvardröjande kristna i SvK med moralkakor och tvång jagas att upphöja det som ÄR -det normala? - till gudomlig regel.

      Tant Svart

      Radera
    2. Det ena utesluter inte det andra. Jag uppfattar att det största hindret är att man önskar vilja driva det egna projektet genom sin tjänst som den största faran, men det har jag sett på båda sidor om det teologiska svalget. Tyvärr så känner jag inte saken med prästen i Lund som Eskil "satte på plats" och därefter själv blev "satt på plats" av, men det är tydligt att båda lider av att driva sitt personliga "magnus opus" utan att tänka på att kyrkan inte söker oss att utföra våra utan Hans gärningar, som sänt oss. Att sätta varandra på plats offentligt och förtala varandra är inte alltid det bästa.

      Jag tror att både "svartrockar" och "värmeljuständare" har delar av evangeliet, men att vi måste hitta ett sätt att få alla samarbeta.
      Jag är själv "värmeljusare" men tänker fortsätta att fira med svartrockar för att slå en bro mellan oss. Givetvis i hemlighet, så att bron och föreningen i Kristus, inte mitt namn, blir det viktiga.

      /Anonyman

      Radera
  3. Det är möjligt att Eskil hade inkvisition runt ämbetsfrågan, jag var utom den risken. Däremot vet jag att han hade inkvisition över allt möjligt. Dvs han var duktig på att ställa stenhårda krav, men om man var ärlig och gjorde sitt bästa i samtalet, så var det okej och han blev ens vän och försvarare. När det gäller ämbetsfrågan vet jag flera "motståndare" som slank igenom under hans tid med hans höga respekt för dem som teologer och blivande kollegor så kanske var det så enkelt som att han önskade att man var väl genomtänkt och påläst oavsett vad det gällde. Det ska bli spännande att läsa boken tids nog.
    ----
    Däremot minns jag att det skrevs surrealistiska artiklar i SPT om PIUS i Uppsala när jag gick där, och ingen, inte ens SPTs naturliga vänner och läsare kände igen sig i de högst bizarra och pseudopsykologiska beskrivningarna. Självklart var det så att de inte förstod: författarna hade inte satt sin fot på PIUS och hade än mindre insyn i de psykologiska skeenden som fanns mellan oss kandidater för tiden.

    Psykologi runt folks kallelse och religiösa bevekelsegrunder bör man låta bli att spekulera i oavsett man är biskop, sitter i antagningsgruppen eller som vi talar om ett skeende för 20 år sen. Det är lätt att halka fel.

    Därför kan det vara spännande att läsa Eskils bok för att se om ryktena om hans "farlighet" verkar ha en inre grund enligt vad han skriver. Jag fann att Eskil Franck var oerhört stimulerande som kollega och förebild.

    /Anonyman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonyman:

      Vilka artiklar i SPT?

      Rolf Pettersson

      Radera
    2. För att inte hänga ut folk som inte är vidtalade, låter vi detta vara osagt.

      /Anonyman

      Radera
    3. Men är det inte det du redan gjort? Nämn artiklarna så kan ett sakligt samtal komma igång!

      Rolf Pettersson

      Radera
    4. Absolut! anonyman behöver inte känna rädsla för att citera någon som redan har publicerat sig i SPT. Det är inte att skvallra eller att hänga ut. Det är nog klokt att visa denna öppenhet för att undvika spekulationer.

      Radera
  4. Jag arbetade i många år i samma hus som Eskil och var granne med honom i samma hus på Sysslomansgatan. Jag glömmer aldrig när han underkände en kandidat genom ett intervjusvar i Dagens Nyheter. Anonymans erfarenheter stämmer inte med de erfarenheter jag gjorde på ganska nära avstånd. Prästkandidaterna var rädda och det är ingen bra grogrund för en framtid i någon kyrka. Sådan är min minnesbild. /Gustaf Björck

    SvaraRadera
  5. Intressant att du tar upp problemet med att göra bisak till viktig sak. Nyss var det någon som hakade upp sig på att en präst hade korsat stolan fel.

    SvaraRadera