tisdag 7 maj 2013

Efter kyrkodagar

Jag har som fortbildning varit på de 34:e evangeliska kyrkodagarna i Tyskland, Hamburg närmare bestämt. 150 000 deltagare sas det. 2200 scouter beredda att leda gamla tanter över gatorna. Jag säger inte ett ord om tysk glädje över uniformer - Drang nach Uniformen. Till dels överraskade nivån på programmen. Ett bibelpass med en kristen och en judisk professor (den första i Gamla testamentet och den andra om rabbinsk utläggning) förvånade mig genom att hålla konfirmandnivå. Gud är ingen automat som man stoppar böner i, fick en överfylld föreläsningssal veta. Somliga programpunkter kunde man inte tränga sig in till. En del arrangemang var fabulöst välorganiserade och några föreläsningar lysande.

Margot Kässmann var kyrkodagarnas drottning, läste jag i kyrkodagstidningen. Det finns kanske ett kristligt behov att hålla sig med en KG Hammar eller en Margot Kässmann, tänkte jag. Kässmann drog det där med prästen som satte en skylt vid sitt fruktträd för att avskräcka pallare: "Gud ser dig." Några nätter senare var frukten borta och en skylt återfanns vid trädet: "Men han skvallrar inte." Detta är, som ni vet, en gammal historia men den möttes av entusiasm. Detta är kristlig humor. "Å! Margot är så fyndig." Men receptet kanske är det som äldsta barnbarnet gav när det handlade om körer: tala tydligt, le, ha utstrålning. Alltså gillar alla Margot Kässmann.

Kvällstid var det underhållning. Vi saknar Pousanenchoren i Sverige - och då menar jag saknar. Fram för blåsorkestrar. Norrmännen, tyskarna och Frälsningsarmén har. Varför inte vi?
Gospel, klezmer, jazz, gemensam sång, Bach, Britten - allt fanns. Den nyskrivna operan utifrån Dietrich Bonhoeffers liv var det inte möjligt att få biljetter till. Det anade jag på förhand. Jag gick och lyssnade på Wolf Biermann.

Jo, det var han. 45 år senare. Han lät som vanligt, ropade vokaler som tidigare och hundratals människor satt där förtjusta. Jag blev missmodig. Wolf Biermann går inte i takt med någon, knappast ens med sig själv. Jag drog mig till minnes att han nog bor i Hamburg igen - men då på 60-talet utvandrade han till DDR för astt få uppleva socialismen i praktiken. Östtyskarna ville förstås inte ha honom. Men då flyttade han väl till Västberlin? Jag spelade LP-skivorna med honom i slutet av 60-talet och framöver - men det måste ha varit mer än 10 år sedan jag sist gjorde det. Nu satt han alltså på scenen och berättade att han var "Ungläubig" - icke-troende. De kristliga skrattade - vad det nu var för roligt med det. Han berättade att han som ung trubadur av en äldre dam anklagats för att häda, han förstod nu att den äldre damen måste ha varit i 45-årsåldern. Då skrattade de kristliga och slog sig på knäna. Biermann sa egentligen inte något utan att mötas av de kristligas förtjusning. Jag tröttande och gick.

Vad är det som hänt när de gamla socialistiska visorna nu blir de kristligas "thrilling songs" eller vad de blivit? Vad är det för politisk situation som gör att de kristliga nu måste få höra sången om att inte låta sig förhärdas - och varför lyssnade de inte på de sångerna när vi andra gjorde det - för 45 år sedan? Hur kommer det sig att de kristliga applåderar när någon bekänner sig inte ha någon tro - skrattar, är glada? Jag fattar föga.

Föreläsningen som följt mig, ska jag be att få återkomma till. Efter föreläsningen var det tillfälle till frågor och folk viftade entusiastiskt efter lappar att skriva frågor på. Ibland tycks det mig mer fruktbärande att ta med sig själva föreläsningen och avhandla den i mindre grupp, formerad kring lämplig dryck. Men det är kanske också en olämplig hållning?

Tillbaka i Sverige ser jag att kommunikationschefen å tjänstetid författat ett alster (jo, det var i Hamburg jag var) till Kyrkans Tidning. Det var inte så begåvat. Jag fattade att han pläderade för eftertanke sedan han efter den 1 februari sett att folk är arga på nätet. Nu är detta inte en ny situation.

I Svenska kyrkan har det i årtionden varit så att man utan problem, ja t o m framgångsrikt, har kunnat beskriva sina medkristna som något de i all sin mänskliga svaghet dock inte är och tillskriva dem uppfattningar de inte har. Kommunikationschefen har varsnat fenomenet efter den 1 februari - detta år! Men han undviker sorgfälligt att ta upp vad dr Annika Borg beskrev på Kristen Opinion med sin serie Åttonde budet. Sådant ska man notera.
Är det inte för en kyrkokristen ett problem att det ljugs i det kyrkliga - ett kommunikationsproblem med vidare syftning än den älskade fulordsproblematiken? Skulle vi börja tala om detta problem? Kommunicera det, liksom?

14 kommentarer:

  1. Margot Kässmann kan vara glad att hon inte är i Sverige då skulle hon med största sannolikhet hamna på listan med "Sveriges värsta präster" som Aftonbladet publicerat, men hon skulle då vara i gott sällskap med två imamer samt Caroline Krook förutom pastorer och präster i Svenska Kyrkan. Det brott som en av de utpekade begått var att ha glömt att släcka en adventsljusstake. I Tyskland tycks man förlåta, glömma och skratta. I Sverige minns vi och hatar vidare, eller? Det tyska lättsinnet är säkerligen inget föredöme det påminner lite för mycket om värmländska svagheter och skötesynder. Värmlänningen älskar sanningen men söker samtidigt rätten att fortsätta med "ljugandet" dvs. det överdrivna, det "hyperboliska".

    SvaraRadera
  2. Ja tänk så mycket lättare den kyrkliga apparaten hade haft det om Jesus endast lett vackert, haft utstrålning och talat tydligt om humoristiska obetydligheter!

    Varken stötestenar eller kors hade varit av nöden. Idel lättköpt framgång?

    Tant Svart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk om. Men då hade inte Jesus varit Gud utan en vanlig människa och vi alla hade varit förlorade.

      Jesus framställs ofta - även inom SveK (eller kanske i synnerhet där) - som en hellenörad pellejöns. Det är och var han inte. Han var och är salt!

      Radera
    2. Instämmer med Elisabet. Salt! Det är väl bara på
      Nån avlägsen plats i Bohuslän som det kan hittas i dag. Eller nu var jag nog för generös, det är nog bara på antikvariat ( med reservation att jag inte är så förtrogen med norr om Slussen.) / Magnus Olsson

      Radera
  3. Som ett exempel på varför de sk kristliga skrattar åt det som inte är roligt kan sökas på youtube. Tage Danielssons parodi över hur körnkraftsolyckan i Harrisburg bortförklaras med sannolikhet. Teori som används som enbart hypotes och inte med sin betydelse av betraktelse kommer tappa SE och fokusera på TANKE. När sedan samma gris slaktats tillräckligt många gånger återstår att slakta vad som slaktas kan. Det är språkets sekularisering som avslöjar verklighetsuppfattningen. Då finns ingen objektiv sanning utan blott sannolikhet och tillsist finns med goda skäl inte heller det, då blir det en sanning. Sanningen om det som inte finns. Detta har vi högkyrkligheten och liberalteologin att tacka för. Att det är 200 år sedan en dansk föddes spelar ingen roll. Att han hade fräckheten att ifrågasätta om biskop Mynster var ett sanningsvittne var bara en av danskens fräckheter. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. K G Hammar ville mer än språkets sekularisering. Han ville "spränga språket". Brodern H B Hammar ville "spränga kyrkor". Deras tankar ter sig idag inte bara otidsenliga utan även farliga.
      Jag vill minnas att Hans Hof föreläste på sin tid Uppsala och då med hänvisning till Paul Tillich: Om människan skall räddas måste begreppen räddas.
      Kierkegaard sa ju också: subjektiviteten är sandheden. Detta under förutsättning att det råder en kristocentricitet som låter Gud vara subjekt.

      Radera
    2. Ja när Guds " varde ljus" uttalas och ordet och fenomenet sammanfaller synliggörs den Ande som dessförinnan svävar i mörker men ordet, det som Johannes beskriver i sin prolog, synliggör Anden och på så viss är hela treenigheten samstämmig i bedömningen " det var gott". Hans Hof som jag minns med stor värme och dansken hade många poänger som förlorats när språket tappat sin evidens, åskådlighet. Fascinerande att det hörda och sedda så sammanfaller, med fenomenet och kanske det kastar ljus över ex Uppenbarelsebokens tal om att ha ögon och öron. / Magnus Olsson

      Radera
    3. Eller också kan man komma att tänka på "krig och nöd det gör mig ledsen men kaffe och bullar gör mig glad".
      http://www.youtube.com/watch?v=4Xar8lZNGCk

      Radera
    4. Ps Tage Danielssons ord i den nämnda parodin " våra föräldrar sa: barn tala sanning! Men vi får säga : tala sannolikt" är samma fenomen som GA Danell uttalade med sitt mantra " så säger Herren", när han kritiserade sin samtid. Gunnar Rosendal var inne på samma spår i sin kyrkodagspredikan 1970. Högkyrkligheten lyssnade naturligtvis inte. Det blir så när tingeltangel är viktigast. / Magnus Olsson

      Radera
    5. Magnus Ohlssons anfall på högkykligheten är svåra att förstå, och jag känner inte igen det han attackerar.
      Svensk kristenhet och Svenska kyrkan hade inte mått bättre idag om den alltjämt varit klädd i svart och med fortsatt förlorad sakramentalitet.fm

      Radera
    6. Jag är varken fin i kanten så jag störs av ett h i mitt namn eller så ostött i kanten att jag behöver bli förstådd med min kritik av högkyrkligheten ( som skall ha h men inte jag) men något anfall är det då rakt inte, tvärtom. Jag försvarar mestadels högkyrkligheten men inte okritiskt. Fö är jag helt överens med anonym om att inte känna igen sig, det gör inte jag i anonyma heller. Men allt kan man inte förstå men sträva efter att försöka förstå kan man göra. Frans av Asissi har bra ord om det i sin kända bön. Han har sagt det så bra att jag nöjer mig med att hänvisa till det. / Magnus Olsson utan H.

      Radera
  4. Thorsten Schütte7 maj 2013 kl. 15:34

    Jag säger inte ett ord om tysk glädje över uniformer - Jag uppevde det tvärtom när jag kom till Sverige och första gången var med i en scoutgudstjänst. När barn och ungdomar i blåa scoutskjortor och med svenska flaggan marscherade in fick jag "flashbacks" från journalfilmer med Hitlerjugend eller Freie Deutsche Jugend...

    SvaraRadera
  5. I söndags såg jag och lyssnade till en katolsk gudstjänst, som sändes från Dortmund på ZDF (tysk TV). Vid gudstjänsten satt scouter på de främsta bänkarna. De deltog marginellt i det ceremoniella. Ungdomens närvaro i katolska gudstjänster
    ger hopp (inte minst genom ministranterna). När scouter i söndags uppenbarade sig vid det evangeliska kyrkomötet i Hamburgs Stadtpark borde detta uppfattas som ett hoppfullt tecken och inte som en reminiscens från det från det förgångna.

    SvaraRadera
  6. ...och jag som trodde att en liten kooikervalp hade hindrat bloggaren från tangentbordet i flera dagar.
    Men det lär väl komma det också, lika säkert som fler intetsägande alster från Kyrkans kommunikationsavdelning.

    SvaraRadera