Seglora-metoden

Låt oss analysera Seglora-metoden. Utgångspunkten är en fast förvissning om tillståndet i världen och Sverige. Här vimlar det av högerextremister, rasister, homofober och islamhatare. De - och fler med dem - vill alla normalisera något som kallas "SD-agenda". Uppgiften är att utifrån denna stabila förförståelse upptäcka det man redan upptäckt, så att säga. Det kan kräva ett visst mått av kreatitivitet men, med ordentliga subsidier försedd, kan nog Dagens Seglora och Seglora Smedja klara det.

Metoden innebär att hålla sig med ett stall misshagliga, förstås - men det kan vi bortse från för tillfället, kanske bortsett från att de misshagliga ska demoniseras och bli i varje fall småjävlar. Vi ska också bortse från att Dagens Seglora alltid beskyller andra för hatbrott, näthat och för att göra "ständiga utfall" även om man kan ha synpunkter på det och vet att ordet "ständiga" inte är informationsbärande utan helt enkelt en grälmarkör.

Metoden, så som den redovisas, betyder att Dagens Seglora ser till person. "Det är hur enkelt som helst" att googla och kolla upp vilka bloggkommentatorerna är. Och detta måste betyda att somliga ska tystas. Sedan kommer det: "I fallet Ermefjäll borde texten i sig vara tillräcklig för Sandahl att inte publicera." Ska vi alltså ha en slags underground-antisemitism? Texten ska publiceras för att vi ska förstå en tankefigur, som för alls inte länge sedan var vanlig i Europa.

Jag kan både fatta att en sådan tankefigur lever kvar med tyskar födda 1932 och tidigare - men de finns alltså hos oss också. Bra att vi får veta och kan argumentera. Gymnasieläraren som läste den unge gym-nazistens uppsats tog samtalet, läste in sig, talade sakligt och efter några månader kom den unge mannen och sa: "Du Jenny, jag är inte nazist längre." Den demokratiska metoden med sakkritik håller. Hade svenkläraren upprörts, sprungit med uppsatsen till rektor och kallat in skolkurator och skolsköterska  - vad hade hänt då?

Man skulle teoretiskt kunna skilja mellan antisionism och antisemitism - om det inte vore så att antisemitismen finns kvar. Då blir läget komplicerat. Med en delegation hörde jag en företrädare för PLO tala om Sions Vises Protokoll. Vi kom av oss. Det är uppenbart att en del gränser måste upprätthållas.

Vidare till Seglora!
Jag anklagas alltså för att inte kolla upp vem som skriver. Då får vi samtidigt veta hur Dagens Seglora arbetar.
För egen del skulle jag inte få för mig att kolla upp vem som skriver bloggkommentarer. Sak och inte person är grundhållning och kanske inte sällan osaklighet men aldrig person. Det informationsbärande är av vikt. Hur ska man annars få veta något om det som är en främmande?

Till Seglora-metoden hör också att inte vilja ( kunna?) uppfatta ironier. Jag fruktar att riksdagsmannen Thoralf Alfsson drev med sina kritiker när han talade om "fotsoldater". Denna ironi uppfattade inte Dagens Seglora. Däremot att det lilla antal som skrev bloggkommentarer på Bloggardag var fotsoldater som "strömmade in". Blir någon skrämd av dessa fotsoldater "som skränar och skrämmer"?

Vi får veta att "medierna gör allt för att vara på sin vakt mot dessa organiserade nättrupper" - men det betyder ju att så fort någon med reaktionära synpunkter vill komma till tals, så blir det närmast automatstopp? Vill vi ha den sortens öppna samhälle? Jag vill det inte.

Metoden förfinas när man gör sina motståndare till något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är. De vanliga tillmälena kan vi. Det nya var "knähund till högerextremister", vilket är ett epitet som väl beskriver inte en verklighet men en världsbild, där sådana knähundar behövs.

Man märker dock att till metoden aldrig hör att citera texter med ordentliga citat som man kan ta spjärn emot och diskutera.

Kanske är det av intresse att jag kort redovisar de senast läsa böckerna om antisemitism. Peter Longerichs biografi om Goebbels (Norstedts 2013) visar maktens arrogans och metoderna för att befästa sin makt genom antisemitiska aktioner (s 201 ff). Från 1942 var judeutrotningen inte hemlig längre (s 471).
Guido Knopps Tredje rikets hemligheter (Historiska Media 2013) spretar men i avsnittet om Himmler får vi veta, att Himmler gjorde allt för att utvidga massavrättningarna till ett fullständigt folkmord (s 232).
En helt annan framställning finns i Erik Larson, I odjurets trädgård (Albert Nonniers Förlag 2013) där vi får följa den amerikanska ambassadören i Berlin - Wuilliam E. Dodd (och hans pilska dotter Martha!). Kväkarnas representant kom till Dachau i februari 1942 och uppfattade koncentrationslägret vara en konstnärsby (s 240) men dessförinnan har ambassadören varit bekymrad över överfall på misshagliga (s 151 ff).
Den svåraste boken kanske ändå Sönke Neitzels och Harald Welzers bok Soldater är (Brombergs 2013). Där har våldtäkter och dödande blivit underhållningsvåld - och det är framställningar som vi får del av därför att engelsmännen avlyssnade vad tyska krigsfångarmuntert talade om. Det är enkelt för en människa att bli omänsklig. Sexuellt utnyttjande - och så sköts de judiska kvinnorna (s 140 t ex). Vad som skedde är förfärande. Antisemitismen är inte bara omöjlig för en kristen - den är omöjlig för den som vill vara människa.

Jag ska de närmaste dagarna läsa Staffan Skotts nya bok En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts 2013). Jag ser att han tar upp antisemitismen - utbredd i Skåne men inte bara bland muslimska ungdomar utan bland det som kallas "vanliga svenskar". Är det så, kan uttrycken för antisemitism inte nonchaleras eller stoppas undan. De måste upp till ytan för berövas sin politiska potential - annsr blir det farligt. Dagens Segloras hållning - är den verkligen svenska mediers? - ter sig riktigt, riktigt farlig.

Frågan om varför Dagens Seglora ska uppbära kyrkliga subsidier kvarstår. Kanske mest för oss demokrater och förespråkare av grundlagsfästa fri- och rättigheter.