torsdag 18 april 2013

Den journalistiska självbilden

Demokratri förutsätter ett kunnigt folk och människor som skaffar sig information. Min folkskollärare Nils Rubin hade varit journalist men fått magsår och skolats om. Frihetsfrågorna drev han, närmast exercerade oss i. Vi har yttrandefrihet och vi har tryckfrihet - ochy ett ansvar att skaffa oss kompetens att delta i den för demokratin nödvändiga debatten. Vi skulle kunna ställa kritiska frågor. Och tidningar måste förstås läsas. Nils Rubin såg till att ta upp nyheterna i tidningar till analys, diskussion kanske är att ta i för vi var ju rätt späda i folkskolan. Men Kalle och jag diskuterade, rast efter rast. Vi försökte analysera var vår lärare politiskt hörde hemma, valhemligheten var han tydlig med. Vi misstänkte folkpartiet. Journalistiken höll han högt och tog oss till Växjö med besök på Smålandsposten. 1959/60 var det inte så illa.

När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det "komplett vansinne", får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister "börjat abdikera från riollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet". Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?

Skulle alltså journalister av alla vara kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet - och vad gör journalisten som ser sig vara kvalitetssäkrare. Säkrar kvaliteten, förstås. Det betyder: tar bort sådant vi inte ska prata om. Stoppar samtal. Ordet är "tillåter" - tillåter inte somliga att uttala sig och kritiserar, som Helle Klein, Frimodig kyrka för att jag tillåtits skriva i ett olämpligt forum - men diskuterar aldrig texten.

Ni fattar för ni är ju begåvade. Och ni fattar att detta är utslag av ett tänkande som inte är demokratiskt. Alla har i en demokrati ansvar för samtalet och dess kvaliteter.

Nu tror jag mig veta att journalister misstros. Det finns dugliga journalister - jag räknar inte upp namnen här. Men det finns också dumfånar, journalister som har en agenda och genomför den. När de ringer, kan man förstå vinklingen innan de hämtat hem materialet. Det de publicerar är föga igenkännligt för sden som besvärat sig med att besvara frågor. Nu är läget ett annat. Det finns, som det heter, alternativa plattformar. Vi kan hämta annan information. Men det förändrar inte att ansvaret för att kvalitetssäkra samtalet fortfarande är vårt, inte journalisternas. Vi har ansvar att kritiskt granska resonemang. Men i de fina rummen måste man fatta vilka missförhållanden som ger avtryck i de alternativa medierna. Vill man inte se och förstå vad folk ser och förstår, då är det inte bara problem i de fina rummen utan i samhället. I en tid när man söker syndabockar och struntar i sakfrågor och besvärande nyanser, finns det bara en väg att gå. Värna det demokratiska samtalet och tänka att just detta samtal har kraft att röja bland argument som inte tål dagsljus.

Jag ser i tidningen Barometern (17/4), att mitt svar om Stasi och stiftet bemöts och detta med en slutreplik. Jag får alltså inte försvara mig mot påståendet att jag bakvägen försökte komma in på Svenska kyrkans forskningssekretariat (osant och dementerat i kyrkomötet av den dåvarande styrelsen)) eller svara på påståendet att jag "mer än någon annan i Svenska kyrkan har tagit heder och ära av särskilt Hammar!" (vilket också är uppenbart osant) Vad har detta med Stasi och stiftet att göra. Jo, förstås att jag påstås avslöja mig själv. Så t ex hade två anföranden anförts i den första artikeln som bevis på att jag varit tyst i kyrkomötet. Nu läggs det mig till last att anförandena var sex stycken. Men om jag talade utförligt - varför anklagas jag då för tystnad?
Slutreplik - och därmed kvalitetssäkring av det offentliga samtalet, kan jag förstå.

Jag har haft viktiga lärare. Men det fanns andra, veritabla skithögar som njöt av sin maktposition. De kunde vilja debattera - men Gud nåde den som förde fram fel åsikter. Det syntes i betyget när de förlorat debatt och klassen skrattat. Vi visste. Den som har maktböjelser av detta slag kan knappast satsa på lärargärningen längre. Så vad göra? Man kan bli journalist med alla maktmedel som gamla lärare hade - och med möjlighet att låtsas ett fritt samtal men se till att få sista ordet, att betygsätta och förstås att kränka. Själva kränkningen heter att man kvalitetssäkrar det offentliga samtalet.

Vi kanske skulle börja tala mer om kall - som man gjorde om präster, sjuksköterskor och journalister förr i världen? Vilka konsekvenser skulle det få? Och vad händer om vi hävdar demokrati som folkets ansvar och inte låter demokrati blir röstning sedan partistrateger, marknadsförare och reklamfolk gjort sitt, dvs gjort sitt bästa för att lura oss, förvandla medborgare till konsumenter.

11 kommentarer:

  1. Yrsel? Jag fullkomligt ryser. Vilken von oben-attityd. Journalister ska alltså genom att bestämma vad som får sägas och inte sägas hindra oss från att hålla oss informerade. Hindra oss från att bilda oss en egen, välgrundad uppfattning.

    Anledningen till detta är självfallet att man har en egen agenda. Man vill hålla folket okunnigt och lättstyrt. Det är inte en slump att det är journalister på den extrema vänsterkanten som driver detta.

    Ivar Arpi skriver klokt om saken på Svenska Dagbladets ledarsida i dag. Adress:

    http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/janne-josefsson-lika-smidig-och-tung-som-en-oljetanker_8097638.svd

    SvaraRadera
  2. Klart vi skall tala mer om kall! Det är bra och viktigt. Till kallet hör också att tvingas bära osanna anklagelser, smädesnamn och vara illa beryktad. Den kallade kan inte förvänta sig något annat än att i mindre eller högre grad erfara detta. Någon övre gräns på den skalan finns inte utöver Guds försyn men en lägre finns: skarp varning från Jesus när det talas ensidigt väl om oss. Då är vi tillbaka i frågan om vänskapens dilemma. Själv kan jag inte tänka mig en finare benämning än " ickeovän", det är motsatsen till den insmickrande vännen./ Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Det finns journalister som står för allas rätt till yttrandefrihet och andra som vill styra den. Det är uppenbart.

    SvaraRadera
  4. Dag beskriver sitt ärende helt korrekt.
    "Kvalitetsäkring" innebär ionte att sanningen skall göra Eder fria - ni blir blåsta som alla andra.
    Svenska Kyrkan har sumpat mer än vad som är tillåtet.

    SvaraRadera
  5. I slutänden vill nog allmänheten mest ha lättuggad, snabb föda. Färdigmat för alla från okänd producent med smakförstärkare, och billiga i stället för mödosamt odlade eller utsökt inhandlade råvaror med långsam tillagningstid och kanske krav på svårtillägnade specialkunskaper. Pizza och Coke är helt enkelt storsäljare!

    Helle och Irving ger en lättuggad åsiktssoppa för slöa och icke läsande konsumenter som gärna låter sig matas. Dessa är MAJORITET. Den soppan SÄLJER...

    Tant Svart

    SvaraRadera
  6. En Hammar behöver inte hjälp att förskingra heder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Behöver en hjort? / Magnus Olsson

      Radera
  7. Den kulan visste var den tog!
    Jag föreslår att uttrycket "kvalitetssäkra det offentliga samtalet" införlivas i det svenska samtidsspråket och flitigt används av oss alla som benämning på alla försök
    att framföra beskyllningar utan angivande av sakliga grunder,
    att anse sig ha mandat att utvisa andra från det offentliga samtalet,
    att använda debattmetoden guilt by association för att ogiltigförklara vissa individer eller grupper,
    att använda invektiv istället för argument,
    att placera sig själv på en så upphöjd opinionstron att man inte behöver svara på frågor eller bemöta vettig kritik,
    att inneha en offentlig ledar- och ansvarsposition utan att ta sitt ansvar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Offentligt ledarskap är intressant. Det är också det informella som uppstår i brist på det första. Därför är debatten idag med lösa skott, som knalpulverpidstoler om nu kulor är metaforen som skall brukas. I kyrkans värld borde det väl mer vara herdestaven som slås i Klippan för att vattnet skall flöda? Mt 25 klargör vad som sker med getter som sviker får, men båda döms, men inte den tredje gruppen de redan dömda, kristusbärarna. / Magnus Olsson

      Radera
  8. När (förmodligen) samma gäng år ett efter år dränker sociala media och kommentarsspalter med sin fantastiska livsavgörande fråga "som ingen diskuterar" har man rätt att bli dj-t trött. De har ingen aning om Naess' punkter för saklig debatt - de vill inte ha någon saklig debatt. Det finns ingen anledning att gulla med dem och humma om att det kan ligga något i vad de gastar om. I så fall kunde vi ju ta upp "den judisk-bolsjevistiska världskonspirationen" på en gång, för den talar ju inte så många om numera, och det är naturligtvis skandal och visar att det är en konspiration på gång från politisk-korrekta mulit-kulti-journalisteliten.

    SvaraRadera
  9. Ja, Björn, visst kan man bli trött. Det finns ju massor av mer eller mindre dårpippiga teorier. Men att t.ex. som Tyskland förbjuda förnekelse av Förintelsen hör till det dårpippigaste jag hört talas om (bortsett från själva Förintelsen då, förstås). Lika dumt som själva förnekelsen i alla fall. Ska det vara förbjudet att ha fel eller vara knasig? Tycker man det vore så mycket trevligare om folk skröt över Förintelsen (det är väl i alla fall bra om dom skäms)?

    Nu agerar väl visserligen varje papperstidningsredaktör "kvalitetssäkrare av det offentliga samtalet" genom urvalet av insändare/debattartiklar till sitt begränsade utrymme. Det intressanta är väl hur man ska se på bloggare som inte har utrymmesbrist att skylla på. Och hur deras/vår självbild ser ut...

    SvaraRadera