Vad nu då?

Jag trodde detta skulle bli en stillsam dag i Guds rike med morgonbön och en liten utläggning om herdepojken David och flistéen Goliath, personalmöte samt sedan sockenbud och sjukbesök med pappersarbete några timmar därefter. På lunchen fick jag skriva ett litet blogginlägg och tyckte att jag var riktigt duktig. Så har telefonen ringt och jag har pratat med församlingsbor när jag skulle posta och hämta paket i Löttorpshallen. Två pappor till barn jag döpt den senaste tiden stärker i vart fall församlingsprästens föreställning om folklighet ...

Men, hast du mir gesehen, i tidningen Dagen ser jag att Stefan Pehrson, Frimodig kyrka i Lundby, menar att "bibeltrogna inom Svenska kyrkan måste ta ställning till om man ska starta en ny nomineringsgrupp". Varför det? Frimodig kyrka har inte infriat förhoppningarna, det håller nog många med om. "Gud bevare oss för våra vänner, våra fiender klarar vi själva", kunde man kanske utbrista.

Nu blir man nyfiken - inte infriat förhoppningarna?
Jo, håll i er för det är lite av Liseberg över logiken och ni får skrika när det svänger som värst. I samtalsrapporten Kyrka Ämbete Enhet (1993, dvs långt innan Frimodig kyrka bildades) hävdades att det finns två hedervärda uppfattningar i ämbetsfrågan. Pehrson avvisar detta - ihop med en uppsättning argsinta kvinnliga präster dåförtiden, om man tänker efter!
Skapelsen och syndafallet är inga mänskliga ordningar och kan därför inte ändras av människor, hävar Stefan Pehrson - och det är väl på det hela taget invändningsfritt. Men var det detta som hävdades i rapporten - och vilken bäring har i så fall detta på Frimodig kyrka?

Jag vill nu höra Stefan Pehrson öppet deklarera, att den som omfattar tanken att det är rätt med kvinnor i prästämbetet är en ohederlig person. Säg det rent ut!
I Kyrka Ämbete Enhet-gruppen kunde vi förstå hur frågor om ämbetet ställts och besvarats. Jag menar att det teologiska underlaget för reformen inte håller - om det alls ska sägas finnas. Jag har läst dokumenten, mer än de flesta och kanske mer än någon annan i landet. Men det betyder inte att de som misslyckats med att lösa den teologiska rebusen skulle vara ohederliga - lika lite som jag är sexist genom mitt ställningstagande i en fråga om vad prästämbetet är och där jag har Kyrkans tradition med mig.

När det nu sägs att ämbetsfrågan är en "icke-fråga" (lärare på Pastoralinstitutet i Lund) finns det skäl att hålla emot. Tanken att det finns två hedervärda uppfattningar skjuter sönder den lärarens argument - eller icke-argument!

I den situation där vi nu är, behöver vi på allt sätt laga Svenska kyrkan och den kan lagas bara om vi arbetar tillsammans. Den som hävdar, att Svenska kyrkan svarade rätt 1957 - och därmed skulle haft extra arbetstid för teologisk möda med frågan om Skrift, bekännelse och ämbete - men fel 1958, när staten fattat beslut i frågan, måste ju också medge, antar jag, att Gud likväl ger avgörande viktiga kallelser till kvinnor och män. Om det var fel då - hur ser då rätt ut nu? Bit i den frågan - men gör det i gemenskap. Vill man inte det, är det blanketten för utträde som gäller - och det är en avväg.

Biörn Fjärstedt ser farorna för Frimodig kyrka - och de är verkliga. Djävulen går omkring som ett rytande lejon. Vi får väl räkna med biskopens och andras förbön i ett så utsatt läge för medkristna,  som tar av sin tid för kyrkopolitiskt ansvarstagande, helt enkelt. Eller ska vi backa tillbaka till självvalda fromhetsövningar och - i mitt fall - konstatera att pensioneringen ligger så nära att nedräkning i dagar är möjlig (om man är matematiskt begåvad i alla fall) och då har man gjort sitt?

Men är det inte konstigt att en gammal stiftsbiskop, med förflutet som direktor i Kyrkans Hus, så enkelt skåpar ut nationalkyrkan. Den är vår historiska form - ett faktum vi måste förhålla oss till men som vi inte kan välja bort eller ens välja att bortse från. När det inte fanns några romerska katoliker i Sverige och Finland, så fanns det katolsk tro och katolska ordningar i den självklara kyrkliga närvaro, som under 1800-talet fick namnet "Svenska kyrkan".

"Vilken historia, vilket land? undrar biskop Biörn. Landet är det land som kallade in oss till mönstring för värnplikt efter att ha sett till att vi fått grundläggande skolundervisning och calmettvaccinering, landet med sjöar, slätter skogar berg och allt det där - och historien är berättelsen om människor just i detta land - och till det historien hör den kristna Kyrkan. Så ungefär kunde man svara.

Vi som har fostrats i Svenska kyrkans söndagsskola fick en del av det där med oss, annat var självklart i ett hem där Morsan läste Vår Kyrka, skaffade teologiska böcker från Diak, kunde umgås med folk på Hjelmserydsstiftelsen lika självklart som på S:t Sigfrids folhögskola och som visste att uppskatta också de intellektuella gammalkyrkligas förkunnelse och där kyrkoherden var en av de tidiga högkyrkliga, vilket nattvardslivet avslöjade. Det dröjde något, innan jag såg hur alla trådarna i mitt andliga liv tvinnas samman - men så måste det vara i kyrkokristendomen.

Ungefär så i alla fall. Vi hade en neger också - för provinsiella var vi aldrig. Han fick kollekt i söndagsskolan - och bockade mer för en 5-öring än för en 10-öring. Det var nu en egenhet vi kunde överse med. Vi fattade ju att på något sätt hörde vi samman med honom, som levande stenar. Ja, vad allt har man inte lärt sig i Svenska kyrkan. Denna fostran ledde i sinom tid till att jag dömdes till 100 dagsböter år 1969.

Fast, undrar jag, varför hakade inte +Biörn på frågan om vilken kallelse Svenska kyrkan har? På vilket sätt är det att ta i och fråga så? - om nu en enkel komminister djärves undra-

I stället för fotnot:
Vår Kyrka var den moderna svenskkyrkliga tidningen, föregångare till Kyrkans Tidning och med en upplaga kring 60 000 som bäst. KT är inte riktigt där. Diak är Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, som har sina röttet i behovet av böcker bland de kristliga studenterna. Hjelmserydsstiftelsen var (och är) högkyrklig med programmet liturgi och diakoni (läs Himmelrikets skrin av Christian Braw!).
S:t Sigfrids folkhögskola hade Sven Hultman som rektor - och hans rötter var det nyevangeliska men själva firman en produkt av ungkyrklighetens bildningstörst. De intelletuella gammalkyrkliga - ja, ta prosten Gustaf Linder i Skatelöv som exempel och dår bortser jag från det för Kronobeergs län typiska med blandformer gammal- och högkyrklighet. Harry Ljungar var kyrkoherde i Moheda och kontraktsprost i Allbo kontrakt. När man kom till Storklassen, undervisade prosten. Jag kom till Storklassen. Och det var - hör och häpna - Sven Hultman som såg till att jag 15 år gammal fick möta f Gunnar!