lördag 23 februari 2013

Till Leif

Vår bloggvän Leif Ekstedt upprepar påståendet att högkyrkligheten kunde fått ett betydande inflytande om den bara inte "valt fel" när det handlar om kvinnliga präster. I själva sakfrågan finns en del att säga - men kan man inte nöja sig med att konstatera att Svenska kyrkan först försökte lösa sin teologiska rebus teologiskt men misslyckades med den uppgiften och fick därför nöja sig med en politisk lösning av en teologisk fråga. Vem går - teologiskt - på det? Om ingen går på tricket är det inte "högkyrkligheten" som har problem utan de kvinnor som uppfattar sig ha en prästkallelse i Svenska kyrkan. Om nu förstås inte prästämbetet är vad det hette på Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning (vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare) ett "prästyrke". Då räcker politiska beslut utifrån politiska överideologier.

Skulle man för ett ögonblick hantera de teologiska frågorna kan några listas:
* Den fråga Svenska kyrkan först ställde och misslyckades lösa var frågan: "Vad säger Bibel och bekännelse?" Kan man svara nu - eller svarar man att frågan aldrig kan ställas för bibeltexter handlar inte om Svenska kyrkans prästämbete. Gott så - men varför då lösa bibelord vid prästvigningar?
* Med vilka argument avvisar trots allt Martin Luther tanken på kvinnliga präster?
* Med vilka argument avvisas ekumeniskt frågan och vilka allvarliga frågor ställer t ex Faith & Order till kyrkorna vare sig de har eller inte har kvinnliga präster och biskopar?

Den som vill kan ta sig an frågor om hur beslutet fattades.
* Vad säger materialet från tiden oktober 1957 till juni 1958 om hur de svenska biskoparna arbetade med materialet - och vad säger det om andras teologiska insatser? Hände något kyrkligt/teologiskit avgörande under tiden från kyrkomötets "nej" till reformen 1957 och till inkallandet av det nya kyrkomöte som inom ett år svarade "ja" på samma fråga

Vill någon gå vidare är frågan om reformens genomförande inte helt ointressant.
* På vilket sätt har den fel som påstår att beslutet om kvinnliga präster har genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
Om beskrivningen faktiskt inte är felaktig - kan man då ställa en teologisk fråga?
* Vilken kraft eller andemakt är känd för just lögn och svek som instrument?

Ändå tycker jag Leif klargör en annan frågeställning. Handlar kristen tro om val? Är det inte snarare så att det inte finns några val. "Högkyrkligheten" hade faktiskt försökt ställa frågor om prästämbetet innan frågan om kvinnor som präst på allvar aktualiserats. Utifrån dessa insikter om ämbetet - en fråga som knappast intresserat nämnvärt innan 1930-talet så att den utgestaltats t ex liturgiskt - fanns det inga val. Det gällde att vara trogen insedd sanning. Och om sanningen var lögn, då? Då var och är det Svenska kyrkans gemensamma ansvar att söka Sanningen, vilket betydera tt ge utrymme för frågor, invändnigar och protester.

Det borde vara Leif Ekestedt ett problem att en komminister på norra Öland skulle kunna gå en match om ämbetsfrågan med varje biskop i Svenska kyrkan - och med dem allihop i klump om så erfordras utan att självklart förlora den debatten.

Jag medger dock att frågan om val är intressant. Har vi egentligen valt att bli kristna - eller hade vi till sist inga val? Var valet att utan att förstå kjonsekvenserna välja en väg som ledde oss till en punkt där vi inte hade några val längre? Nog kan man fundera över det - för egen del, för "högkyrklighetens" och för Svenska kyrkans.Och nog skulle man kunna komma fram till en slutsats som handlar om Guds gode Andes engagemang i och med oss.

Förresten var jag i Rom i veckan - men när jag tänkt gå och lyssna på kardinalers påvevalskvaller bestämdes att jag skulle gå och be i stället. Det fick sålunda bli en senare och kanske sämre middag. Fast som ett litet tips: Förra gången jag var i Italien var jag i Milano ...
Ska man hänge sig åt påveval som det en gång var, läser man Andrew Greely, The Making of a Pope, som handlar om valen av JP I och JP II och en hel del annat.
Fast frågan ska väl ställas: Väljer kardinalerna påve eller listar de helt enkelt tillsammans ut vem Gud redan har valt?

18 kommentarer:

  1. Man ska nog akta sig för att betrakta biskoparna som teologer och kyrkliga ledare, de sitter där de sitter på politiska meriter i första hand, tror jag. Sättet som olika kandidater lanseras handlar mycket om partipolitik ännu i våra dagar, 12 år efter kyrkans förändrade relationer till staten.
    På det viset var skeendet 57-58 extra olyckligt, för då cementerades politikens överordning över teologin på ett för att citera Wejryd som "inte är aktuellt att ändra" (ex cathedra?).

    SvaraRadera
  2. Om vi utgår från DS skillnad på kardinalers motiv och beslutsfattare i kyrkomötet 1958, vilka är då förutsättningarna för denna skillnad? Handlar det enbart om beslut eller ett helt system, snarare två, och är med automatik den motsättningen den riktiga? Om så,varför? / Magnus olsson

    SvaraRadera
  3. Med tanke på en världsvid Kyrka som säger ja till kvinnor i många, många funktioner men inte som präster så lämnade jag uppdraget som präst i Svenska kyrkan vid pingst 2012.
    En skarp teolog och apologet gav under flera år en växande övertygelse om omöjligheten i att som kvinna stå i detta ämbete.
    http://www.peterkreeft.com/audio/09_priestesses.htm
    Kristologi, ecklesiologi, bibelsyn, Kyrkans framtid - d.v.s. sekularisering ... listan kan göras så lång. /Christina.

    SvaraRadera
  4. Tack för svaret. Rejäl beskrivning och jag köper den.
    Tiden får utvisa vad som händer med Svenska Kyrkan. Kanske en ny väckelse?

    SvaraRadera
  5. Det Leif Ekstedt och andra glömmer är att det inte nödvändigtvis är innehållet i 1958 års beslut som är fel utan hur det togs. Man måste göra sig helt historiskt blind för att inte inse att beslutet togs i lydnad mot mänskliga bud och inte i lydnad mot Guds bud. Därmed är valet gjort, om vi ska tala om val, att lyda Gud mer än människor och den väg man då anträtt leder till en annan herre än Herren. Och det alltså oavsett om man i sakfrågan ändå lyckades träffa Guds vilja.

    Om man är övertygad om att ens egen åsikt, t.ex. att Gud kan kalla kvinnor till präster om man nu tror detta, behöver man heller aldrig ta till tvångsmedel mot meningsmotståndarna. Det är väl bara att bida sin tid för nog kan vi väl förtrösta på att Herren låter Sanningen segra i sinom tid? Tålamod har dock aldrig varit naturligt för människan.

    Just pga valet att vända sig bort från Gud tror jag den världsliga organisationen Svenska Kyrkan är döende och jag tror knappast att det ligger i människors makt att rädda henne. Om ni inte tror mig nu så kanske ni gör det när medlemsandelen av befolkningen rasar under 50%, vilket kommer att ske inom tio år. Men Herren har en plan för hur Kristi Kyrkas svenska provins ska resa sig som fågel Fenix ur askan. Låt oss till dess be för att det sker snart, arbeta för Guds rikes utbredning och sluta vara fixerade vid organisationsnummer i bolagsverkets register.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glöm inte vad Gud gör med det kungadömme som mot Guds vilja infördes, eller hur Gud hjälpte Josef då han i Egypten återsåg sina bröder komna för att köpa säd. Det behöver inte vara så enkelt som du beskriver det. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Jag påstår inte att något är enkelt. Däremot påstår jag att vi ska sluta vara sentimentala angående världsliga organisationer och fokusera våra böner och vårt arbete på det som är viktigt. För den ene är det just nu mest effektivt att lägga engagemanget inom den ram som Svenska Kyrkan utgör, för andre är det effektivare att lägga det utanför. Tidens tecken tyder dock på att Herren vill flytta fler aktiva kristna till utsidan (ett exempel: Mekene Yesus-kyrkans beslut innebär ju att EFS antingen som helhet måste bryta med SvK eller splittras i en del som stannar och tynar bort och en som lämnar).

      Radera
    3. Det kan jag utan problem hålla med om utan att ta ställning till vare sig den ena eller andra organisationen. Det som ingen av oss hör fullt ut, är vad som kommer höras fullt ut när vi tystnat: " så säger Herren!". Det som är vår tids oförmåga är den ena sidans ovilja att underordna sig och den andra sidans ovilja att tjäna. Det är de två buden som släpas i smutsen, var för sig. / Magnus Olsson

      Radera
  6. Svenska kyrkan kan sägas vara en "återvändsgrändskyrka". I denna "cul de sac" går vi till slut mot en vägg och då finns ingen möjlighet annat än gå i rakt motsatt riktning som de politiska beslut som tagits utan teologisk grund och motivering. Mekane Yesus vill inte följa oss längre in i gränden utan de försöker kalla oss ut tillbaka i ljuset. Nästa dunkelhet torde vara det polyamorösa och därefter det synkretistiska som den sista spiken i likkistan.

    SvaraRadera
  7. Ja de kanske slutar- eller börjar med ,att någon kyrkans man blir kallad så som Paulus blev. Värderingen av en sådan kallelse hanteras av dem som har makten för tillfället. Jag tror på en enda Gud som har makten över alla folk.

    SvaraRadera
  8. Re kvinnor som präster.

    Det är signifikant hur argumentationen den gången så gott som aldrig baserades på teologi eller kallelse utan på jämlikhet. I dag försöker många minsann hävda att de är kallade men det var inte huvudargumentet den gången- eller vill någon idag hävda detta?

    I övrigt vill jag påpeka att jag här helt håller med Fredrik Sidenvall när han i sin bok - för all del ett tunt häfte-"Kampen för tron" hävdar att just detta att svikta på en punkt innebär att egentligen svikta i allt. En kristen kan aldrig välja -där gäller f.ö som så ofta också i andra sammanhang det som jag vill minnas Palme själv beklagade sig över. Nämligen de små stegens tyranni eller det som brukar uttryckas som att ger man lillfingret blir man snart av med hela handen. Även detta att har man sagt A tvingas man snart rabbla hela alfabetet.

    Jag har f.ö många gånger och i olika sammanhang påpekat att förr eller senare skulle den situationen uppstå att det skulle av de sekulära myndigheterna krävas nya avkall i den kristna / apostoliska läran som inte ens kvinnorna skulle acceptera men att de då skulle bemötas med hån och påpekandet- Varför nu bekymra sig om vad bibeln lär? Det var ju oväsentligt när Ni prästvigdes , oväsentligt när Ni med vår hjälp blev biskop?

    Är det inte där vi är nu?

    SvaraRadera
  9. Att den teologiska frågan på kort tid förvandlades till en politisk jämställdhetsfråga är väl uppenbart liksom att lögn, svek och hot användes för att jämna vägen vid genomförandet av 1958 års beslut. Det blev till en ond sådd inom SvK och födde i fullmoget tillstånd beslutet vid 2009 års kyrkomöte om ett "utvidgande" av äktenskapsbegreppet.

    Men vid kyrkomötet 1957 fanns det inte någon majoritet för ett nej till kvinnliga präster.En tredjedel av ledamöterna var för ett principiellt och avgörande nej. Åter en annan tredjedel var för ett direkt ja, medan den sista tredjedelen ville ha frågan ytterligare utredd för att om möjligt undvika ytterligare splittring inom SvK och mellan de olika kyrkofamiljerna. När det politiska trycket hårdnade kroknade den sistnämnda tredjedelen och lägg till detta en viss utrensning av de principiella nejsägarna så förelåg det en bekväm majoritet för ett ja 1958.

    Men oavsett detta är jag inte övertygad om att det går att hävda att en tydlig majoritet av präster och kyrkfolk i 1950-talets SvK var avvisande till kvinnliga präster. Det fanns tvärtom ett starkt stöd inom kyrkan för en sådan ändring av kyrkans ordning.

    SvaraRadera
  10. Splittring ligger i protesternas natur. Utan en gudagiven auktoritet (=verkligt biskopsdöme) så faller protestsamfunden sönder i ökande hastighet (vars "Sola Scriptura"-slutpunkt är lika många samfund som det finns protestanter).

    Utvecklingen i SveK är "värkligt" tragisk, men förutsägbar. Framtiden ligger i ännu mer splittring om inte skutan vänds tillbaka mot Rom/Kerusalem o bekännelsetrohetens klippfasta urgrund.

    Vart finns annars enheten? Ty protestandar är överens om att de inte är överens; förutom att Kyrkan har fel, superfel o super-duper-mega-fel i varierande utsträckning. :-)

    SvaraRadera
  11. Det är i vårt sammanhang de "mäktiga" pelarna sociologi och psykologi som ersätter teologin och därmed all kristologisk, mariologisk, pneumatologisk och ekklesiologisk reflexion. Man lånar gärna teologins fårakläder men resonerar uteslutande a-teologiskt.
    Ett tydligt exempel är sociologen och teologen Anders P Lundbergs sätt att resonera i Dagen under rubriken "Månggifte ingen enkel fråga".

    SvaraRadera
  12. Jag blev lite chockad över att du som punkt nr två bland de teologiska sfrågorna listar:
    "Med vilka argument avvisar trots allt Martin Luther tanken på kvinnliga präster?"Om Luther har denna enastående position i Svenska kyrkan betyder det att den är en luthersk sekt, något som den hittills hjälpligt lyckats avvärja.
    Så kan en kyrkligt medveten människa egentligen inte argumentera. Äldre lutherdom använde inte Luther på detta sätt.
    En enskild person kan vara en av vittnena om kyrkans tro och liv, men kan inte vara en självständig källa. Får man be fader Dag, att för alla kristnas bästa hjälper till att hålla borta denna typ av resonemang?
    f Mikael Liljeström, hel.Annas ortodoxa församling.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Luther är väl i regel bara en finare etikett på K À N T ? Myten om att dr Luther påverkat Sverige är stark och seg. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Håller med dig Magnus. Vi har fått ta emot Luther via Kant.
      Anders Nygren har exempelvis presenterat för oss Luther med kantianska glasögon även om han kallade sitt projekt "framåt till Luther". Vi lär troligtvis få uppleva andra försök som den "sekuläre Luther" osv. Tveklöst har reformationen inspirerat Katolska Kyrkan. Benedict XVI betraktar Luthers lilla katekes i termer av katolsk teologi. Vi behöver inte Kant för att förstå Luther. Då riskerar vi att hamna i antimetafysiska och antimystika fallgropar. Vi kanske skulle läsa Luther i den omedelbara kontexten som är katolsk tro.

      Radera
    3. Thomas. Din slutkläm bejakar jag fullt ut. Den sk finska lutherforskningen i senare tid har mycket att bidraga med. På svenskt område finns ju ex den mycket läsvärda avh i lund om bönen hos Luther ( på Artos) / Magnus Olsson

      Radera