tisdag 26 februari 2013

Postulera mera!

Jag blev så förtjust i uttalandet i Lutherklubben - Kyrkans Tidnings senaste nummer, Kyrkans Tidning, ni vet, vår viktigaste ... Jag tar citatet en gång till: "Vi kan postulera att det finns en mening och ett mål. Det är ett av de stora bidragen som teologin kan ge till naturvetenskapen. Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: det finns en mening, det finns ett mål."

Postulera betyder enligt Nationalencyklopedin "förutsätta som sann eller existerande (utan bindande bevis e.d." Jesus som postulat? "Jag är vägen, postulatet och livet." - ?

Det ätr en kyrkoherde som uttalar sig. Det kunde lika gärna ha varit en biskop. De är lika desperata at markera sin egen relevans. Jag ska alltså gå till en professor i mikrobiologi och presentera mig som postulatsföreträdare? Då ska hon bli glad och säga att detta var ett välkommet tillskott till hennes forskning. Men vad har då de läkare och tandläkare som jag mött i gudstjänstfirande församlingar egentligen ägnat sig åt? Har de inte helt enkelt varit kyrkokristna, vetat det teologen tror sig veta ensam och därmed fullgjort sin kristna kalllse?

Är verkligen postulat om mening och mål det enda en teolog har att komma med? Jag läser på nytt om Albertus Magnus. Det är 1200-tal och den Albert som vet allt om allt som är värt att veta något om vandrar t ex mellan Köln och Paris. Där hans dominikanerbroder Thomas av Aquino går försänkt i sina tankar om system, vandrar Albert ivrigt besådande allt - för i allt finns Guds mysterium. Det finns inga egentliga gränser så att teologi skulle ägna sig åt något mindre verkligt än naturvetenskapen. Allt är Guds. Och, antar jag, den som vet att Gud har ett system för teologin (systematisk teologi betyder ju att det finns ett system att utforska, kan man anta), menar att Gud förstår har ett system för hela skapelsen - och att skapelsen är kreatur, inte bara natur. Vilket blir då teologins bidrag till naturvetenskapen? Övertygelsen att den som beskriver verkligheten utan att se till att ge plats åt Gud i den beskrivningen, beskriver verkligheten fel. Vad annars ska en teolog säga? Jo, att vi kan postulera att det finns en mening!

När jag läser om Lutherklubben kommer jag att tänka på renässansfilosofen Francis Bacon (1561-1626). Han berättar om den samling lärda som år 1432 outröttligt och skarpsinnigt debatterade en fråga av stor betydelse. De hade läst en väldig samling gamla texter, bland dem förstås Aristoteles och kyrkofäderna, men kunde inte hitta något svar på sitt dilemma. Frågan gällde hur många tänder hästen har i sin mun, men svaret på frågan hade forntidens kloka inte besvarat. Efter 14 dagars ivrig debatt  frågade en ung munk (dominikan, kan man förmoda) om han fick komma med ett förslag, nämligen att man skulle gå ut i stallet och titta i hästens mun och räkna tänderna. Detta löjliga förslag avvisades förargat. Ett så förolämpnade inlägg hade man tidigare aldrig hört. De lärda gick till angrepp mot munken, slog honom gul och blå och sparkade helt sonika ut honom. När de lugnat sig och återupptagit arbetet med frågeställningen gick det flera dagar tills en av dem förklarade att frågan var ett förblivande mysterium, eftersom ingen av de stora tagit sig an problemet och sett till att saken fått ett skrftligt nedslag.

Vad har vi alltså från hästens mun - om Jesus ursäktar bilden?

Men lägg en fråga i minnesbanken som ett vapen till den egna verbala arsenalen när ni nästa gång ser en viktig kyrkoherde och teolog (som egentligen har en religionsvetenskaplig examen, men låt gå) och fråga: Vad postulerar pastorn idag? Kanske frågan fungerar också när pastorn predikar?

14 kommentarer:

  1. Kanske någon skriver en postum postilla för protestantiska postmoderna postulerande pastorer. Det lutherklubben ägnar sig åt tycks vara att bara röra om lite i den postmoderna komposten för att se om det blir någon god jord som kan vara mottaglig om man nu skall postulera eller ponera.

    SvaraRadera
  2. Ett bra förslag detta att titta sig omkring.
    Användbart bl a mot alla dem som påstår att människan bara är ett av många andra däggdjur i Vår Herres hage.
    Och man behöver inte gå på Zoo.

    LG

    SvaraRadera
  3. Vi får finna oss i att inomvärldslig vetenskap beskriver verkligheten utan Gud. Det man kommer fram till måste gå att bevisa, på det ena eller andra sättet. Men Gud kan man ju inte 'bevisa'.

    Men vi skall ha klart för oss att de som tänker sig att utvecklingen har gått av sig själv, ger uttryck för en tro, inte mindre än vi som tror att det är Gud som har skapat – och fortfarande skapar – allt. Vi skall inte gå på finten att ateister står för förnuft, i motsats till oss som står för tro. Lika lite som man kan 'bevisa' att Gud finns, kan man 'bevisa' att han inte finns. Somliga naturvetare följer i det här fallet inte sitt eget regelverk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gud bevisar sig för den som låter Gud sig bevisas. Erfarenhet av Gud kan bara ske genom Ordet i de former som det behagar Guds Ande att kalla, det kan ske på många sätt men alltid genom sorg på ett eller annat sätt. I dag är det största " beviset" för Gud hur Guds vredeseld rasar i människor. Den irrationella aggressiviteten tillskillnad från den av Gud tuktade aggressiviteten. Aggressiv kommer av latinets aggido och betyder våga möta, gå fram, se, det är detta som sker när människans inneboende gudseld rasar. Först när hon bränts kan hon ana Gud. Om denna aning ej får ett ord till hjälp stannar hon där. Förkrymper och dör, som ett ensamt vetekorn som aldrig växer och bär frukt. Den som fruktar Gud är inte rädd för detta. / Magnus Olsson

      Radera
  4. Magnus – "alltid genom sorg på ett eller annat sätt"? Jag är medveten om att lärjungen har att bära sitt kors i Mästarens efterföljd. Men å andra sidan: mannen i liknelsen som hittar en skatt, går "i sin glädje" och säljer allt för att förvärva den!

    Här finns en sida av tron, som jag anknyter till i mitt valspråk (som jag ärvt av min far): "Gaudete in Domino semper" – "Gläd er alltid i Herren". Det är uppenbart att högkyrkliga erfar mer glädje med tron än pietister.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart alltid glädje biskopen men genom sorg till fullständig glädje! Det är ingen motsättning alls, men visst finns det en nyansskillnad mellan högkyrklighet och pietism, kanske därför den förra ofta är bittrare i orden? Vi pietister har en lite mindre mer betoning på det inre. Vad gäller biskopens far, så hör jag till dem han visade stor vänlighet vilket jag minns med stor glädje! Biskopens mor med, henne minns jag från mitt pastorsadjunktsår med mycket stor glädje, särskilt ett tillfälle då hon fällde ett mycket viktigt ord till en då ung omogen adjunkt. Sådana minnen ger glädje! Denna är nämligen alltid starkare än sorgen. Fö håller jag med biskopen om bibelberättelsen. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Inget ont om pietismen, men den är sårbar och i sig själv oskyddad genom att förvandlas till subjektivism och rationalism. Högkyrkligheten är med sin sakramentala förankring skyddad från att exempelvis reduceras till ritualism.

      Radera
    3. Vad bra, då vet vi hur högkyrkligheten skiljer sig från alla andra grupperingar. Helt plötsligt blev jag glad. Tror jag skall skyndsamt flytta till ett så jordiskt paradis. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Det torde även finnas sakramentalt förankrade pietister, men den pietism som bekämpar ortodoxi och sakramentalitet blir såsom kyrkohistorien visar urartad.

      Radera
  5. Göran, kan du ge exempel på naturvetare som påstår att Guds icke-existens kan bevisas? Inte Dawkins i God delusion iaf. Han påstår klart fler än en gång att det inte går att bevisa, och att det är mer fruktbart att bedöma hur troligt det är. Det finns ju många naturvetare, så vilka naturvetare riktar du din anklagelse mot? Annars är det bra att ni inte kräver, för tillfället, att vetenskapen ska stoppa in Gud i sitt arbete, att ni "får finna er i det". Tack:))) /Olof

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olof! Jag skrev "somliga naturvetare", väl medveten om att det finns många andra, som inte ser något problem med att förena naturvetenskap inom erkända ramar med tro. Jag brukar irritera dem som anser att det finns en motsättning mellan Bibelns budskap om skapelsen och naturvetenskapens beskrivning av utvecklingen, med att påminna just om bekännande kristna forskare inom området.

      Det är väl så att om man pressar ateister, så medger de att Guds icke-existens inte går att bevisa. Men de ger alltför ofta intrycket av att mena att de står för förnuft och att troende är mindre vetande.

      Ja, jag skrev "får finna oss i". När jag är övertygad om Guds existens, så ser jag ju en vetenskap som inte räknar med hela verkligheten, som är inskränkt. Men jag inser alltså att det inte fungerar, om inte alla är överens om och kan dela förutsättningarna. Dock suckar jag ibland, för att bara ta ett exempel, över litteraturvetare eller historiker som inte kan erkänna att människor handlar utifrån sin tro på Gud, utan måste söka efter psykiska (sjukdoms)tillstånd som anledning.

      Radera
    2. Tror vi talar förbi varandra. /Olof

      Radera
  6. Jag föredrar att man vittnar. Den som vittnar har erfarit något. Den som postulerar har bara intressanta tankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med en egenupplevd erfarenhet ger mycket mer än "bara" tankar och teorier...
      Lilian

      Radera