fredag 8 februari 2013

Kyrkoliv

Kollektsiffrorna för 2012 redovisades och det var som det brukar vara: Göteborgs stift i topp och Växjö därefter om man ser till totalbeloppet och Visby stift först och Växjö därefter om man räknar ut kollekt per medlem. Stockholm kommer sist. Att det handlar om rester av den gamla kyrkoväckelsen brukar ingen påpeka. Stockholms stift har ingen motsvarighet till denna väckelse och då blir det som det blir. Roteman Alm, som hade en handfast vision för Stockholm, roterar rimligtvis nu  i sin grav, givet att han har pejl på vad som sker när stordriften nu entusiastiskt organiseras precis som han inte ville.

Nästan 100 miljoner i kollekt kan man tycka är mycket pengar. Och det är det. Men 1990 var siffran 128,7 miljoner, år 2000 räknades 138,7 miljoner in och 2010 blev det 113,9. Imponerande att informatörerna i Kyrkans Hus likväl fick insamlingsresultatet till en positiv nyhet i media. Nu är den ute och alla tycks nöjda. "Det är förstås jättekul", säger stiftsadjunkten Jonas Löhnn i Växjö om det han förmår uppfatta: en hög medlemskollekt betyder att många kommer i kyrkan. Belåtna stiftsadjunkter är det räddaste jag är för näst efter belåtna biskopar och belåtna kyrkoherdar.

I går var det stort kontraktskonvent med biskop Johansson och gruppsamtal som förberedelse till präst- och diakonmötet. Det var på sitt sätt informationsbärande. En stiftsadjunkt var känslig för stårlning så vi skulle helst sätta våra telefoner på "flight mode". Jag blev så intresserad av denna överkänslighet att jag om aftonen fick ringa min bror övertandläkaren (lagar bara tänder i överkäken, tror jag det betyder) för konsultation. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som styrker att det finns ett fenomen som överkänslighet beroende just på strålning - men det betyder förstås inte att det inte kan finnas. När man gick från att skriva med fjäderpenna till stålpenna fanns det en överkänslighet mot stålpennor, sa han. Nog är det intressant - och hur ska man agera på en arbetsplats med mobiltelefoner och datorer om någon är strålningskänslig. Införa gåspennan igen? Det är sannerligen en fråga om kyrkoliv.

Kyrkans Tidning, denna vår viktiga nyhetsförmedlare, kunde berätta om Katharinastiftelsen, som får lika mycket från Stockholms stift som Seglora smedja. Nu håller Katharinastiftelsen på att haverera på grund av pengabrist. Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att nyttja de resurser för intellektuell verksamhet som finns. Kultur och teologi hanteras som överflödsfenomen medan politisk populism är hårdvara. På Katharinastiftelsen har jag varit - både som gäst och som pratare. Det var hederligt. Margit Sahlin var trygg och mån om samtalet på stiftelsen. Så var det inte alltid när hon hamnade i debatter ute i landet. När Annika Borg på Kristen opinion pekar på hur stiftets två kvinnliga biskopar ser till att utarma en av de första kvinnliga prästernas livsverk, kan man fundera ett varv men blir kanske ändå inte förvånad. Vad man än säger om Margit, så var hon av ett annat slag än Krook och Brunne - och en hel uppsättning andra kvinnliga eller okvinnliga präster. Inför ett fenomen som Helle Klein hade Margits förvåning varit ohöljd, påstår jag. Hur var det Olov Hartman ropade när han hamnade i fysiskt handgemäng med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem? "Det går åt helvete, fattar du väl!" Och Hartman menade vad han sa, påpekar han i sina memoarer. Det var, berättade Ingmar Ström när jag frågade, enda gången han blivit fysiskt påhoppad.
Sådant kallar jag "kyrkoliv" också.


13 kommentarer:

  1. En gång förbjöd G À Danell " i biskopsämbetet" som vikarie för växjöbiskopen att Dr Margit Sahlin kallades till konvent på Öland, om jag minns rätt. Det är väl i den lilla boken med skrivelser om ämbetsfrågan, utgiven på ett litet högkyrkligt förlag, som det finns med, samt diverse andra skrivelser riktade till DK och biskop inför prästvigning av första kvinnan i Växjö stift. Min almenackstid medger inte att leta upp boken nu och kolla alla detaljerna, men G À Danell hade säkert varit lika förvånad över högkyrklighetens utveckling som DS tror om Margit rörande andra " fenomen". Dock avstår jag från namn att gissa om. Det lärde man sig i Lund, att tiden då personer från skilda epoker inte kan jämföras hur som helst. Hur som helst är almenackstiden bister så nu punkt. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om det bara är jag som språkpolis som retar mig på detta tjatigt återkommande och till synes innehållslöst använda och felaktiga "almenacka". Det heter "ALMANACKA"

      LG

      Radera
    2. Vi brukar skriva "almanacka" på svenska. Var rädd om språket! Svenska kyrkans ledarskap är inte rädd om högkyrkligheten, förmodligen därför att den alltjämt är rädd för den, och med skäl rädd för domen över sitt förvaltarskap. Att avkräva människor som trängs och far illa att de ska vara kaxiga är inte snyggt. fm

      Radera
    3. Kort paussvar: jag har rätt till mitt språk. Mer tillät inte almenackan nu. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Så långt jag vet, är "almenacka" småländska, och eftersom vi alla är smålänningar inför vår Herre, kanske vi ska öva oss på den dialekten. Så tycker min hund i alla fall...

      Radera
    5. Obelix det Glädjer mig stort att du identifierar mitt språk som småländska. Jag är visserligen västgöte från södra delarna mot Mark och Kind till, men det är nära. Nu tillät min almenacka lite längre svar, så din hund är nog ett föredöme i en tid då präster som Gottfrid Billing sa " inte längre kan skälla som hundar" fast han sa det på skåauunska förstås. / Magnus Olsson

      Radera
  2. "Det går åt helvete."

    En passande rubrik för helhetsintrycket av denna blogg?

    - Ja och nej, blir givetvis svaret.

    Hur skall vanligt folk förmås göra något i den kyrkliga organisationen, om allt ser så förtvivlat mörkt ut?? Om alla siffror alltid står på rött? Man ansluter sig normalt till den vinnande sidan. När Bill Clinton vunnit presidentposten och charmat TV-tittarna med saxofonspel på Washington Avenue, ansåg sig enligt enkäter ca 30 % fler ha röstat med Clinton, än som verkligen gjort det. Segerparader lockar.

    Ett ältande av helvetestemat skrämmer bort de mindre välförankrade, d v s de flesta. Framgång föder framgång. Folk drar folk. Misslyckande föder misslyckande Fanflykt föder fanflykt.

    Kanske är det då inte så underligt att stiftsadjunkter, kyrkoherdar och biskopar ser saker och ting positivt? Oavsett det faktiska läget, alltså? Om ÖB deklarerar att motstånd kan bjudas under högst en vecka, hur många riskerar då livhanken för fädernesland och statsskick med vapen i hand? Varför anstränga sig, om utgången ändå är given? Om ÄB realistiskt deklarerar, att en rikstäckande folkkyrka kan upprätthållas som allra högst under 15-20 år till, leder inte detta till ett än snabbare sammanbrott i försörjningslinjerna?

    Lögn är inte bara tillåten, utan en plikt, enligt normal ledningsfilosofi. Visserligen kallar man kanske det hela medievana eller gott ledarskap, men ändå är det i mera absolut och filosofisk mening lögn, eller åtminstone självbedrägeri.

    Kanske dags att lämna jeremiaderna och ansluta sig till det professionella lögnväsendet?

    "Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. De tar det lätt med att hela mitt folks skada och säger: 'Allt står väl till, allt står väl till'. Men allt står inte väl till."


    Tant Svart

    SvaraRadera
  3. Vid besök i Göteborgs s:t Pauli församling i julas noteras att Svenska kyrkans unga fått 150 kr i kollekt. Det var under en krona per gudstjänstfirande.

    SvaraRadera
  4. Biörn Fjärstedt8 februari 2013 kl. 10:56

    För inte alltför länge sedan var jag på Katarinastiftelsen. Tyvärr tror jag det är kört. Inriktningen är för otydlig. Jag var nyligen också på Hjelmserydsstiftelsen, som uthålligt och utan något som hellst stöd från den officiella kyrkan odlar bön, liturgi, diakoni och teologi. I Östanbäck invigdes i somras Enhetens kyrka, ett fantastiskt kyrkbygge, och tidigare invigdes kyrkan och klostrets klausur hos Klaradalssystrarna. Saken är att det måste handla om något tydligt, evangeliskt och Gudsrikesnära, eller som Apostlagärningarnas "apostlarnas undervisning,koinonian dvs. gemenskapen, det är brödsbrytelsen och bönerna.

    SvaraRadera
  5. Vad var felet med Margit Sahlin då?
    Det var väl präster inom den Högkyrkliga sfären , som inte ville (vill?) se kvinnor vare sig som Biskopar eller prästvigda kvinnor med uppgift att hantera Nattvarden i Mässor. Till vad nytta har den snäva tolkningen av Paulus varai? Katharinastiftelsen behöver ekonomisk hjälp .
    Biskoparna borde kanske tänka efter.

    SvaraRadera
  6. Stackars Katharinastiftelsen som blivit tvungen att dela kollekterna med Seglora smedja! Inte att undra på om intäkterna minskar, när de som av olika anledningar inte vill uppmuntra Helle Kleins projekt upplever sej tvungna att dra ner på kollekten så mycket som möjligt (att man kan ge pengar till Katharinastiftelsen "vid sidan om" är förstås sant, men hur ofta tar man sej den tiden? - kollekthåvarna vandrar ju liksom ändå förbi).

    SvaraRadera
  7. S:t Pauli-noteringen vittnar om att slentriangivandet brutits på detta livfyllda ställe! De hade väl läst Kyrkans Ungas hbt-nummer av Troligt för bra precis ett år sen, där Jojo, en "hen" från Rfsl, oemotsagd undervisade i aktuella queerdoktriner. Jag funderade faktiskt på att specialbeställa 100 ex av det numret och skingra okunnighetens mörker bland kvarvarande KU-sympatisörer på andra håll i landet.

    SvaraRadera