onsdag 25 april 2012

Svenskkyrkligheten!

Ordet blev kött och tron inkarneras och inkultureras. Vi kan inte göra om vår historia. 1500-talets kyrkoförbättring behöver vi inte be om ursäkt för, en uppsättning missbruk kritiserades och detta kunde inte Rom hantera. Den saken är väl trots allt rätt uppenbar. Lika uppenbart är förstås att man inte enbart på polemik bygger konstruktiva alternativ och skadan efter 1500-talet är förstås att Kyrkan blir kyrkor och nationalkyrkor. Provinsialism i stället för katolicitet, sålunda. Men detta är inte bara en historisk omständighet utan vårt nuvarande läge, som förvärrades av den s k väckelsen. Knottror på ryggen får jag när präster och diakoner och diakoniassistenter och församlingspedagoger sjunger "väckelsetidens sånger och psalmer" men åldringarna på församlingsevenemang - för hur kommer det sig att kyrkosplittringen i Svenska kyrkan - av alla ställen - ska kallas väckelse?

Nu blir det lika illa när jag ser den samtida nomenklaturan i Svenska kyrkan, den där anmälningar och marginaliseringsåtgärder är de vanliga redskapen. Den kan inte åstadkomma särskilt mycket - mer än elände. Men det kan den åstadkomma. Nyprotestantismen använder Luthers namn som ett emblem - men har föga gemensamt med dr Martin Luther, en dåtida tysk universitetsprofessor och präst. Till fromhet maskerad lagiskhet är deras livshållning - och lagiskhetens områden är miljö och genus. Där firar rättfärdigheten triumfer. Nomenklaturan har lagt beslag på namnet Svenska kyrkan - men varför ska det tillåtas? Det är lika märkvärdigt som om endast medlemmar av politiska partier skulle ha verkligt svenskt medborgarskap.

Så - reclaim the Church! Då kan vi se hur fromhetstraditioner kan tvinnas samman. Jag skulle vilja att alla olika fromhetstraditioner vi kan hålla oss med också återvänder till sin historia för någionstans där döljer sig kallelser till vår tid och för framtiden. Blir det väckelse i Svenska kyrkan? Ja - eller nej. Om nej, är det inte mycket mer att snacka om. Då kommer tron att förtvina efterhand och bara hållas vid liv så länge det finns pengar. Somliga bedömer att pengar kommer att finnas länge. De har inte rätt bedömt läget. Utan nytt liv inga nya pengar, det är engagemang som ger resurser mer än resurser som ger engagemang. Men mitt svar är ja.

Det blir väckelse - överraskande och omtumlande. Guds egendomliga vana att agera nerifrån och häpnadsväckande talar för att just en nedgången kyrka ska vänta väckelsen - förutsatt att vi vill ha den. Det finns, som det heter om rivningskåkarna, potential i Svenska kyrkan. Mest är frågan vad vi själva vill göra - så att Gud får göra det.

Det drar mot pingst. Väckelsen måste vara Andens verk. Vi är inte i det läget att vi säkert kan konstatera att Guds gode Ande inte vill ge liv i överflöd åt Svenska kyrkan, så som hon ser ut genom historien och nu. Min käre vän Åke har för några år sedan påpekat att ordet som översätts "blåsa liv i" i 2 Tim 1:6 handlar om att blåsa på glöden så att det blir eld igen. Vad väntar vi svenskkyrkliga på? Anden förstås - men annars är det väl bara att dra in luft och börja blåsa - och brinna!

Det fromma ordet till fromma borde vara: Stick och brinn!

13 kommentarer:

  1. Hörde en biskop säga att vi har pengar och resurser att hålla igång Svenska kyrkan i 15 år till även om inte Gud finns.
    Arne Selander

    SvaraRadera
  2. Jag älskar Dig min gamle vän Dag! Släcker Du mig med Din fina svenskkyrkliga brandspruta om jag sticker och brinner? Men jag är är glad att Du står för Svenska kyrkan, någon måste göra det.
    Anders, VDM i förskingringen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kanske kommer en dag när Du får dela med dig av de erfarenheter Gud gett Dej till Ditt "gamla" sammanhang!

      Må den dag komma snart då man kan säga att det brinner i SvK...
      När man kan säga om de kristna: "Se hur de älskar (agape) varandra"
      Prästänka

      Radera
  3. Den Helige Ande kallar till gemenskap. Kyrkan är inte splittrad, utan en: Den Romersk katolska kyrkan som i sanning är katolsk, världsvid och alls inte provinsiell. Att Kyrkan lärde sig något av splittringen på 1500- talet är ett tecken på Guds försyn och att han kan leda allt till det bästa. Men Herren söker ivrigt efter att i sin Kyrka få samla alla sina skingrade barn på jorden.

    SvaraRadera
  4. Att 1500-talets deformation skulle göra något positivt för Svea Rike är definitivt värt att ifrågasätta.

    Vart tog sjukvården vägen när Kyrkan ströps ihjäl. Kom navelskådandet och isolationismen accelerera under 1600-talet - varför konverterade Kristina då?

    Vart tog utbildningsväsendet vägen i Vasa-Sverige?

    Vart tog fromheten vägen?

    Vart tog enheten vägen?

    Vart tog vägen vägen (alla vägar leder till...)!

    SvaraRadera
  5. Dag, jag håller helt med om att 1800-talets kyrkosplittring var olycklig och inget att glorifiera (vilket ju t.o.m. gäller självaste "reformationen"). Men vi får väl se nyktert historiskt på 1800-talets kyrkliga utveckling och samvetskonflikter lika väl som på 1500-talets? Och prästdottern/redaktören Lina Sandells och prästsonen/redaktören Rosenius´ väckelsesånger var väl inte splittrande mer än Linderots eller Sellergrens? Snarare tvärtom. Det fanns ju dock även en inomkyrklig 1800-talsväckelse...

    (Det är f.ö. en fröjd att se och höra generösa och kampglada aKf:are sjunga långa versionen av Med Gud och hans vänskap, "väckelsemarseljäsen").

    Och sjunger diakonerna även en och annan sång av den separatistiske skolläraren Frykman (t.ex. "Min Gud, när jag betänker") med åldringarna må det väl ändå vara hänt? (Kan romerska katoliker ha Luther-psalmer med i Cecilia - nu vet jag i o f sej inte hur det blir i nya, självständiga upplagan - så ska väl vi kunna stå ut...)

    SvaraRadera
  6. Ecclesia semper reformanda gäller även för Romerska Kyrkan och Vaticanum II torde vara "svaret" på Reformationen och då inte bara i Gustav Vasas tappning utan som helhet dvs. katolskt fenomen. De som "föregrep" konciliet som exempelvis de Lubac, von Balthasar och andra med sin nouvelle theologie insåg också till slut att "aggiornamento" blev den skenande häst som måste hållas i strama tyglar. Katolska Kyrkan har med sin nuvarande implementering av konciliet försökt ta vara på "Reformationens insipration". Jag tror att f Åke Talltorp någon gång har jämfört 1878 års katekesförklaring med Katolska Kyrkans Katekes och funnit konvergenser. Benedict XVI tycks även vilja öppna dörren även för "högkyrkliga lutheraner" i den Katolska Gemenskapen dvs. Communio och Resourcement snarare än aggiornamento. Då har den äkta svenskkyrkligheten något att bidra till den katolska gemenskapens fullhet.
    Thomas Andersson

    SvaraRadera
  7. Visst har du rätt i att när Den Helige Ande verkar så kan olika traditioner tvinnas samman, se bara på Oas-rörelsen!Väckelsen är på sina håll redan här, om än i liten skala. Den är livsomvandlande för dem som drabbas/välsignas av den - även om den ännu inte har vuxit till en folkväckelse. Från död till liv är måhända mönstret även för Svenska kyrkan - även om man inte riktigt kan förutse hur uppståndelsekroppen tar sig ut!

    SvaraRadera
  8. Om den svenskkyrkliga nomenklaturan nu utkolporterar lagiskhet i form av miljö och genus - betyder inte det, att man slutat tro på evangeliet om Jesus Kristus? Eller har man bara insett, att detta evangelium för den övervägande majoriteten av kyrkoavgiftsbetalare är irrelevant, ja rent av en stötesten. I stort sett osäljbart som produkt, alltså. Och i stället har man från den kyrkliga överhetens sida ersatt evangeliet med trossatser, som anses klia majoriteten godare i öronen? I tysthet rentav bytt gud i kyrkan?

    Påminner det hela inte om utvecklingen för kyrkorna i Tredje Riket, där rasen sakteligen smögs in som allt överordnat värde? Eller olika s k fredsinitiativ för kyrkorna i realsocialismen. Kristus ut. Folkfront in.

    -Så länge ni kristna bygger socialismen med oss, har ni fullständig religionsfrihet, meddelade den då tilltänkte vpk-partiledaren Jörn Svensson om kristendomens ställning under framtida svensk realsocialism.

    Är det inte just detta svenssonska, hotfulla frihetsperspektiv vi är inne i? Den härskande samhällsgruppen påför folket sina gudar, f n GENUS och MILJÖ. Och kristna erbjuds nu vara med på framtidståget, OM man hjälper till med utkolporteringen av de härskandes tankar och implementeringen av de härskandes ordningar. Och den kyrkliga nomenklaturan gör vad som helst för att få frottera sig och identifiera sig med härskande grupper i samhället? Blir skillnaden så där väldigt stor mot forna tiders parodiskt ordenstyngda, samhällsbevarande biskopar och prostar?

    His master's voice i kyrklig tappning, helt enkelt?

    Per S

    SvaraRadera
  9. Amen och halleluja!

    SvaraRadera
  10. Det är verkligen uppmuntrande med den romerska religionens reformation under de senaste årtiondena. Snart har man ratihibera Luther och acceptera konkordieformeln. Det ska bli mkt skönt när den världsvida kyrkan kan få enhet under Kristus istället för påven och statsmakten!

    Eller hur var det nu det var? Den som accepterar underordningen under påven har också upphört att vara svenskkyrklig till alla delar utom namnet.

    SvaraRadera
  11. Nja, den romerskkatolska k atoliciteten har varit och är delvis fortfarande till utförandeoch mentalitet alltför ofta en sekterism som viftar med namnet "katolskt" och menar "påvlig". Att det sedan finns en stor strävan hos de ansvarigaste i Rom att verkligen göra sin katolska intention rättvisa är bra för alla. Den dag man där allmänt att det finns skillnad på "papalt" och "katolskt" har vi kommit en bra bit på väg. fm

    SvaraRadera
  12. "Den Romersk katolska kyrkan som i sanning är katolsk, världsvid och alls inte provinsiell" Det är väl inget fult i sig med att var provinsiell, om man bara håller ihop med de andra som är provinsiella och de också vill hålla ihop?" Det finns praktfull romerskkatolsk provinsialismer: polska, kroatiska, Mellanöstern-you name it! att uppleva redan i Stockholm. fm

    SvaraRadera