måndag 9 januari 2012

Der Führende Bischof

Der Führende Bischof (DFB) satt på sitt slitna kontor (Büro) denna gråkalla novemberdag år 1982 i Berlin Brandenburg. Kamrat (Genosse) brevbäraren hade bringat dagens post. Inte för att det brukade komma så mycket nuförtiden och det som levererades var nog läst på vägen om det var av intresse, visste DFB. Men i alla fall. Ett brev kom från Halle, där Dr F fanns. DFB blev lite nervös. Dr F:s aktstrycken lästes alltid med intresse av dem som läste på vägen, så att säga. Och DFB ville inte ha besök av Stasi. Inte för att personalen därifrån uppträdde illa men DFB visste att i silkesvanten dolde sig en järnhand. Kunde inte Dr F tänka lite mer på det och inte författa aktstycken om framtiden? DFB kände något som hos mindre fromma män skulle kallats irritation.

DFB läste. Dr F var en begåvad karl, det visste han. Och till och med DFB kunde uppskatta att några i DDR fortfarande kunde tänka kring framtidsfrågorna. Men han såg samtidigt svagheterna. Han måste snarast varna Dr F.

Svagheterna var inte att Dr F tänkte framtid - men han hade nämnt namn och gett refereenser. Sådant tog Stasi alltid upp och därför måste det undvikas. Inga namn på några som sagt något. Det blockerar, tänkte DFB. Resonemang kan gå an, men inte kopplade till namn, allra minst till namn som kan ifrågasättas. "Fel personer som säger rätt saker gölr att rätt saker blir fel." DFB kände sig nöjd med formuleringen. Men var nu Luher fel namn? Det skulle kanske gå - för DFB kände att en politisk omsvängning var på gång inför Lutherjubiléet som nu förbereddes. DFB hade förstås MEGA, Marx-Engels Gesamtausgabe men hade lika lite som någon annan i det officiella eller halvofficiella läst banden, som kom ett efter ett. Fanns Engels text om bondeupproret med i det utgivna materialet? Fanns någon kommentar som kunde förklara? DFB skulle vilja veta - men visste någon i hans närhet? Luther kanske kunde nämnas - men inga andra namn. Allt sådant blockerar onödigtvis läsningen, skrev DFB i det svarsbrev till Dr F som nu började ta form. Särskilt lyckosamt var ordet "onödigtvis". Det fabnns förrrsten många onödiga människor i DFB:s stift, tänkte han. Han trivdes bättre med nödiga.

DFB såg att det fanns en försiktig polemik i aktstycket. Inte bra. Tystnad är bättre än polemik, tänkte DFB och skrev så till Dr F. Inte riktigt i klartext - man kan ju inte skriva "schweigen, bitte" (var snäll och håll tyst) men hur vore formuelringen "det är befriande att helt undvika polemiken". Då förstår Dr F, men ansatsen är positiv. Att kanske ingen annan förstår vad saken gäller, det är något som får anstå. Tycker man om det som sägs, kanske man kan bli tydligare med vad man inte tycker om. Men det får inte vara klart förrän det är klart, tänkte DFB och fann ännu en formulering att vara nöjd med. Hur skulle det gå om kyrkfolket fick läsa en text som säger att det just nu håller på att gå åt helvete med det kyrkliga livet i DDR. Och vad skulle Stasi säga då? Inga namn och inga blockeringar - då går det säkert bra, sammanfattde DFB sin framställning och postade sitt brev. Det skulle ta några dagar innan det, som man säger, postbehandlats och nått Halle.

Dr F satt i det gråkalla Halle och gjorde just ingenting när han hörde kamrat brevbäraren sortera post i hyreskasernens trapphus. Brev från DFB, såg Dr F när han fick det tummade kuvertet i sin hand. Klistringen släppte enkelt i vart fall. Vänligt av DFB att svara - men vad menade han med "onödigtvis"? Fanns det nödvändiga blockeringar? undrade Dr F men slogs av insikten. Det gör det ju! Berlinmuren. Och vid närmare eftertanke så dumt av honom att nämna namn och referenser. Fast hur var det Lasalle berättade om sin svärfar Karl Marx? Hade han inte gått sönder mattan mellan skrivbordet och bokhyllan just i sökandet av belägg och referenser? Och är det inte just så Kyrkan markerar sin intellektuella gemenskap? Evangelium enligt Matteus,  Markus, Lukas och Johannes - idel referenser. Dr F kände en plötsligt förvirring.

Sju år senare släppte förvirringen. Då föll Berlinmuren.

Nu lämnar vi sagoberättandet.
I går bombhotades Skara. Jag insåg omedelbart att kampanjen mot komminister Hagberg tagit sig nya former. Var fanns domprosten Hermansson i går? Är någon olämplig är väl erfarenhetsmässigt just bomber en lämplig åtgärd?

1 kommentar:

  1. Nätet är rätt forum för konspirationsteorier.

    Personligen tror jag att en parallell med sagoberättarens DDR-tänk beskriver en mera objektiv, svenskkyrklig verklighet bättre än bombscenariot. Men faktiskt - jag blir lika betänksam...

    Skulle våra moderna, mentala murar kunna falla? Hur skulle en kyrklig verklighet kunna gestalta sig efter ett andligt murfall?
    DDR-parallellen ger stoff: Kyrkan finns kvar. Åtnjuter viss respekt p g a sin fattigdom och idealism. Sitt motstånd mot makt och majoritetstänk och anpassning i det förgångna. De troendes tal är fortsatt lågt. De praktiserandes dito. Medvetandet om att kyrkans anställda skapar sin egen plattfom är starkt. Hos lekfolket vet man, att utan eget engagemang försvinner församling och kyrka. Fanflykt har konsekvenser. Alla vet hur liten, men inte betydelselös, kyrkan är. Någon mera skärande kontrast mellan anspråk och verklighet finns ej. Den helt övervägande folkmajoriteten betalar inte, deltar inte, identifierar sig inte. Är främmande för och okunnig om kyrka och tro. Och ingen förväntar sig heller något sådant. Byggnder får stå med skalunderhåll. Ett varmt, utvecklingsbart församlingshem går före den mögliga, sönderfallande, medeltida tegelgotikkyrkan. Piano och elorgel före den stora kyrkorgeln. Frivillghet (Ehrenamtlichkeit) före anställning. Kyrkogårdar oftast i lätt förfall. Ganska romantiskt, faktiskt. Koncentration på kärnverksamhet.

    Nog kan man önska SvK lite post-DDR-mentalitet?

    Per S

    SvaraRadera