lördag 28 januari 2012

Alla vet tydligen

I ett tänkt normalfall skulle det vara busenkelt att anställa präster. De kandidater som finns, förmår göra det gryundläggande en präst gör, det som en 9-åring klarar, nämligen läsa innantill eller utantill och hålla händerna rätt. Det betyder att församlingens viktiga gudstjänstliv fungerar. Därtill kan prästen predika evangeliet och detta både på en 9-årings nivå och en erfaren kyrkokristens, det borde vara självklart. Frågan är mest om prästen i sin personliga profil ägnar sig åt undervisning, diakoni eller mission eller förmår skapa en mix av de tre områdena. Det kan man fråga om och sedan glatt anställa en präst som kan stå i, med och mot sin församling. Allt skulle fungera.

Det tänkta normalfallet finns inte. Det vet tydligen alla. I Svenska kyrkan kan man inte enkelt plocka en präst, vigd för något eller några år sedan, och veta att man får en fungerande präst. Detta trots att vi sägs ha en nogsam process innan vigning. Själva receptionsprocessen, processen att anställa en ny präst av senare modell, visar att prästrekryteringen och prästutbildningen lider av svåra brister. Det bekymrar mig - men än mer bekymrar det mig att alla tycks veta detta. Nog borde sådana präster utbildas och vigas som församlingarna kan ha. Havliga präster, alltså. Jag mötte en biskop som tycktes nervöd vid tanken på att en församling skulle anställa en präst där anställningen rätt raskt skulle leda till utköp. Men vad kunde biskopen göra?

Jag kan naturliugtvis skratta. Prästen i det lettiska kyrkan som vägrats vigning i Sverige är just en havlig präst. Han spelar i en helt annan division med integritet, kunnande och pastoral kompetens. I Svenska kyrkan, där han var prästkandidat, vägrades han vigning på en fråga som, när beslutet fattades, alls inte skulle få sådana konsekvenser. Han vägrades vigning på ett löftesbrott, ett kvalificerat löftesbrott.

Jag ska inte harva vad som hände för länge sedan när handledare för prästkandidater sorterades bort. De tänkte fel i ämbetsfrågan och då var de inte längre användbara. Men det ter sig i perspektiv uppenbart, att därmed försvann viktig pastoral kompetens som behövts i prästutbildningen.

Jag säger inte att allt var bra förr. Vid en kyrkoherdeinstallation läste en av assistenterna fel, vid nästa snubblade en av assistenterna. Biskop Bo Giertz önskade därefter assistenter som var riktiga i båda ändar. Men jag struntar i det som inte var bra förr - för det nya skulle ju göra det bra nu. Är det så? Alla vet tydligen att det inte är det. Sanslösa historier berättas och sanslösa interiörer blottas.

Min vän läkarhustrun ringde. Hon är kvalificerat läskunnig och reflekterande. "Såg du uppgiften", sporde hon, "om de tre kategorier som i yrkeslivet toppar när det gäller psykiska diagnoser?" Det hade jag inte sett, men gissade på psykologer (vad ska man ha fördomar till om de inte ska luftas?) Rätt svar var:
1. Kvinnliga präster. 2. Psykologer. 3. Socionomer. "Och", la hon till, "märk nu att det handlar om diagnoser."  Har vi problem eller har vi problem?

Jag tror att svaret på den frågan är uppenbart.

14 kommentarer:

  1. Man ska ju tolka sådana uppgifter också och då är en parameter som genast anmäler sig att kvinnor diskrimineras från de föds. Jag kan tänka mig att en del depression ryms i den där uppgiften, samt att kvinnliga präster förmodligen i högre utsträckning än män söker hjälp och därför förs in i statistiken.

    Många män tycker sig stå över sådant som att arbeta med sig själv eller söka hjälp av andra. Det betyder inte att de inte behöver hjälp, eller att deras omgivning inte behöver att de söker hjälp. Vad kallar man en man vars symptom uttrycks i en kvinnas depression? Hur syns sådant i statistiken?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte helt fel tanke-ganska mitt i prick Sofia// Anders

      Radera
    2. En man med depressiva symptom kallas "kärring".

      I statistiken syns sådant som att män, förutom att jobba inom högavlönade, mera oproblematiska hårdvaruyrken, blir missbrukare.

      Per S

      Radera
  2. Eller så tillägger man att så mycket motstånd som kvinnor fått under åren rimligtvis borde skrämma iväg alla friska kvinnor som känner prästkallet? Jag vet att den tiden är över nu men efterverkningarna kommer nog att synas ett tag till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Motstånd?!

      De har kunnat komma undan med vilket trams som helst, enbart i kraft av sitt kön.

      Jag tror snarare att det handlar om kvinnor som missuppfattat sin kallelse till kristen tro med en kallelse att vara präst. Inte konstigt att man blir sjuk då.

      Elisabeth

      Radera
  3. Att socionomer kommer på tredje plats är nog så intressant och skrämmande -Denna yrkesgrupp har stor makt genom att de t ex kan föreslå tvångsomhändertagande av barn - förslag som inte alltid ifrågasätts av politiker och länsrätt trots bristande underlag. Visst är det allvarligt om folk skräms iväg från kyrkan - men där råder åtminstone fri konkurrens. Socialtjänsten är en myndighet!

    SvaraRadera
  4. Det som är mest skrämmande är att inte alla förstår att de någon gång i livet "har en diagnos"...ofta är det en depression men trots allt en diagnos..Vart hamnar focus egentligen?
    Börjar tro att jag är en utdöende art...
    Jag tror på helande...både till ande kropp och själ om man tillåter den helige ande att få arbeta med en.
    Men just det jag är ju inte välkommen i kyrkan för jag råkar ha "fel" ande....
    Charlie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Givetvis.

      Helande och bön fungerar. Omvälvande när man inser detta, Inte sant?

      Människolivet är vanskligt och fyllt av motsägelser.

      Diagnos bör betraktas som att åka dit för lagbrott: Hur många överskrider stipulerad hstighet och hur många åker i slutänden dit?
      Diagnos bör dessutom ses i försäkringssammanhang:
      Med en diagnos för psykisk insufficiens, utmattningssyndrom eller depression ges möjlighet till ledighet från en arbetssituation som upplevs som pressande och svårhanterlig. Alltså ligger det i individens intresse, att erhålla just diagnos. Diagnos blir til paus från de malande frågorna och grottekvarnen.

      Prästeriet är dessutom utsatt:
      Socialt genom fördomar och positiva som negativa förväntningar.
      Arbete på märkliga tider frestar på familjeband och vänskapsband.
      Den ofta ringa framgången och den tänkta målgruppens svaga positiva intresse frustrerar.
      Oklar bild av vad som är uppgiften.
      Svårighet att sätta gränser. Vad är arbete? Vad är fritid?

      En person med diagnos är knappast annorlunda än en person utan eller samma person före dignosen. Skillnaden är att personen med diagnos vill eller måste befrias från sina arbetsuppgifter temporärt eller mera permanent.

      Per S

      Radera
  5. Vad beträffar prästinnorna kan en möjlig delförklaring vara, att man rimligen funderar vad ens egentliga uppgift som präst skulle vara. Om man nu inte tror på kyrkan i traditionell mening, lär verksamheter som efterfrågas av få och olika personalsammankomster som ersättning för församlingsliv bli nog så deprimerande. Sen har vi ju allmänt negativ och kristofobisk motvind i samhället. Och uppfattningen att för det första skall det inte finnas några präster, för det andra så många som möjligt av dem skall vara kvinnor, lär inte precis vara upplyftande för kåren. Och dessutom: Så länge en enda hårdnackad nejsägare och ifrågasättare finns kvar i ämbetsfrågan, gungar underlaget för den egna identiteten.

    Problemen lär kvarstå.


    Per S

    SvaraRadera
  6. Vad blir det av en kyrka där urvalsprocessen för präster styr mot kvinnor med deformerade psyken. Man ser framför sig ett prästeri som för tankarna till en kvinnligt psykiatrisk vårdavdelning. Tidningarna kommer att vara fyllda av de mest märklig historier om detta prästerskaps härjningar.

    SvaraRadera
  7. I mitt ganska långa liv har jag aldrig tyckt att problemet har varit de människor som har fått diagnoser.
    Problemet är väl de riktiga tossingarna som ränner runt UTAN diagnos. Och visst är de ganska många!Även bland manliga präster? Sedan är det skillnad på diagnos och diagnos, men det behöver väl ingen förklara.

    SvaraRadera
  8. En amerikansk undersökning visar att prästerna är den yrkesgrupp som är mest nöjda med sitt jobb.

    Också de andra toppjobben i undersökningen är sådana yrken där man kommer i kontakt med och får hjälpa människor. Undersökningen gjordes av University of Chicago. En arbetare är givetvis lyckligare om jobbet känns meningsfullt.

    I Sverige råder den raka motsatsen när svenska präster lättare drabbades av ångest än andra yrkesgrupper och av psykisk ohälsa. Uppenbarligen känns inte arbetet meningsfullt.

    Varför rekryterar kyrkan sådana människor till präster som uppenbarligen inte finner någon mening i sitt jobb?

    Sverige är nog världsunikt på det området.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är kanske liksom lite skillnad att vara präst i ett land, där fortfarande en tredjedel av gymnasisterna går i kyrkan en vanlig söndag? För att bara ta ett exempel...

      Radera