söndag 22 oktober 2017

Ombord med Antje

Den där gudstjänsten, som representanter för bland annat kungahuset, regering, riksdag, utbildningsväsende, Sveriges kristna råd och samerna inbjudits till firas tydligen nästa veckamed start på fredag. Man kan se det hela i bilderburken. Som spektakel alltså.. Än mer förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå, blir det då att i denna demokratiska kyrka Kyrkostyrelsens bjöds in med armbågen. Resa och uppehälle skulle var och en betala själv. Det går ingen smålänning på. Jag tror, och torgför härmed tanken, att detta förhållande illustrerar kyrkostyrelsens marginalisering. Den tar några formella och därmed nödvändiga beslut, men den styr ingenting, absolut ingenting. Den uppfattas vara just denna intighet också och vara totalt b*t*d*ls*l*s.

Det är bordet som gäller som tema. Men detta var en tanke att hantera när det verkligen skulle bli ett bord vid Uppsala domkyrka. Nu fick ju inte Antje folket med sig. Bordet som symbol blir en metafor. Och hur kul är det med en metafor när det faktiskt för 4 miljoner kunde ha varit på riktigt?

Den Ranghögste kommer på ekumenisk vesper. Han är snäll, Den Ranghögste, det måste man säga. Lite längre ner på ranglistan, och inte så lite heller, tror jag, kommer Ragnar Persenius som leder en nykoreograferad dans, om jag fattat rätt. Dansade Luther och Käthe? Det är väl möjligt. Men jazz visste Luther föga om. Men dansa på så länge ni har roligt. Fast, undrar jag,är inte en poäng med bordssamtal att alla inte är riktigt nyktra? Det stimulerar samtalet, liksom, och kanske dansen. Ett skäl att kollla bilderburken, kanske.

Har Antje det roligt just nu? Vad kostade projektet med bordet så här långt? Vem betalar för misslyckandet? Det finns ju skisser. Och det finns arbetstid nedlagd. Dessutom finns ilska från handläggare i Kyrkans Hus redovisad. Kyrkorådet borde skämmas, var det korta beskedet. Den demokratiska linjen är dock helt ense, nåja men har i vart fall nått ett resultat. Plats ska inte upplåtas för konstverket Bordet och Ordet. Kyrkorådets ordförande vet inte om kyrkorådets ledamöter tänker fortsätta vara arga. Hon vill inte att ledamöterna ska bli fiender bara för att de varit oeniga. Vad säger en sådan replik? Mer än ni vill veta, antar jag. Diskussionerna var "livliga och bitvis hetsiga", har vi fått veta dock. Eller med kyrkorådets ordförandes karaktäristik: "Ganska hetsig".

Nog har Antje åkt på en publik käftsmäll i Uppsala. Det är inte bra. Hennes auktoritet anfräts. Vilka backar upp henne nu? Bygger inte ett framgångsrikt ledarskap på att en ledare inte åker på nederlag i viktiga och för ledaren angelägna frågor? Står biskoparna samman med Antje eller överger de henne alla på lärjungavis och flyr? Vad kan jag göra? Säga "var inte ledsen, det kommer fler käftsmällar nu när de lärt sig att de utan risk kan gå på dig också?"

Antje ska lämnas ensam efter att ha gjort denna missbedömning. Hon måste väl ha rådslagit med några. Vad säger de nu? I kyrkostyrelsens var det inte rådslag, där skulle en summa penningar garanteras om de inte till fullo skulle kunna samlas in. Det tyckte kyrkostyrelsen var ok. Kunde någon annan domkyrka ta över projektet? Kalmar t ex. Stortorget behöver pyntas och det kommer många turister till staden. Eller har all glädje med bordet försvunnit? Är det bara tarvlig skadeglädje som återstår efter den ganska hetsiga debatten och Antjes nederlag? Vi får hoppas det bästa.

Antje får väl torka tårarna och prata metaforiskt om bordet vid de fem gudstjänsterna (om hon nu är med på alla). Då kommer alla också att förstå att när det talas metaforiskt om bordet är det för att själva bordet saknas. Det kan vara den djupare lärdomen av detta debacle. Var det här som hela det metaforiska anslaget för det teologiska livet avslöjades som intighet?

Det är söndag. Därför är vi snälla. Det gäller också kyrkorådets ledamöter i Uppsala. Och kanske de kyrkliga i Kalmar, som kan erbjuda sig att ta över bordet, som skulle passa väl in i den stad där Kalmarunionen kom till och där man är van att tänka stort. Nåja.

Högmässa i Rydaholm, förstås. Sedan ska jag få komma hemifrån några timmar för det blir konfererande. Jag ska få säga något om ecklesiolan. Ni undrar kanske näsvist vad jag vet om den. Det är alls inte näsvist. Det undrar jag själv också! Och för detta mitt pratande om sådant jag inte förstår, ska jag misstänkas lyfta ett Koskinen-arvode!

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/det-blir-inget-lutherbord-utanfor-uppsala-domkyrka
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/500-arsminnet-av-reformationen-firas-under-en-vecka-i-rikshelgedomen


lördag 21 oktober 2017

Oktoberfest i Göteryd

Jag var med på oktoberfesten i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar, förlagd till församlingshemmet i Göteryd i går kväll. Kyrkbil gick. Det var bäst. Visserligen är vägarna krokiga, men risken är att de så att säga är krokiga på fel håll. Stimmung und Gemütlichkeit, som ni förstår. Det var nästan som på norra Öland fordomdags. Tingström får väl fortsätta vandra runt domkyrkorna och hoppas på att någon vill prata andlighet med honom. Här är det något annat som gäller och gläder våra hjärtan. Varför ordnar inte fler församlingar kul fester? I vårt fall, jag säger vi inte för att jag äger församlingarna men för att jag är förbunden med dem i mitt hjärta fast jag slutat, hade prosten Jan Frithiof ett föredrag under titeln I döda prästers sällskap. Den ena besynnerligheten efter den andra presenterades. Allt tog han inte med, som frågan vem prästen med det kraftiga organet var och vem som hade organet emot sig.

Fördes begåvade samtal? Ingalunda. Men vi pratade med varandra och det är gott nog. Avhandlingen är dessvärre oskriven: Skitpratets roll tillika med meningen med nonsens i och för församlingsbyggande. Det är skitpratet som gör att det växer.

Jag sa inget om Dagens uppställning: "EFS-profil vs kyrkoherde i biskopsvalet". Så kan man också se saken. Då är det väl EFS-profil vs något annat i Luleå också? Vart ska detta barka vart? Men intressant att de som alls ingen ämbetssyn har, ska kunna vara biskopskandidater och viga präster och diakoner. Här finns mycket att prata om, men det tarvar så mycket öl att vi ordentliga i Göteryd inte klarar det. Nådegåvan att ordna fester får inte försummas för gemenskap är en grundkategori för att hålla tron vid liv. Min vän Robin påpekade det urviktiga att denna gemenskap måste höra ihop med söndagen, men det vet väl alla? Och kontraktsprosten anslöt för att ha uppsikt över det hela.

Hur jag kom hem? Jag körde bil. Ni förstår själva. Men jag är inte principiellt emot askes. Bara i praktiken. Hur jag kom dit? Via IKEA i Älmhult, där jag köpte en lampa. Behövde jag en? Tveksamt. Men jag ville gärna kunna säga att jag var på lyset redan när jag kom till oktoberfesten. Oroa er inte. Det var en ordnad fest. Men trevlig för det.

I går kom jag att ägna tid åt att ögna kyrkomötesprotokoll. Jag la märke till två arga folkkyrkoanhängare, kyrkoherde Gunnar Lindberg och lagmannen KG Lindelöw. De var arga på mig. Jag hade nämligen begått illdådet att rekvirera ämbetsberättelsen från Ekshärad, där Lindberg var kyrkoherde, studerat den och återgett väsentliga delar av innehållet i tidskriften Kyrkligt Magasin. Jag ville nämligen se folkkyrkligt församlingsliv i praktiken. Det var då de blev arga, folkkyrkovännerna.

Ter sig detta egendomligt? Om nu präster av mitt slag skulle karaktäriseras som dörrstängande och hos professor Gustaf Wingren i boken Gamla vägar framåt (1986) substantiveras under begreppet "trånghet" (inte trängsel!) - letar man i registret under dörrstängande hänvisas man till uppslagsordet "trånghet" - vill man självfallet veta mer om framgångarna i den öppna folkkyrkan. Det var detta jag gjorde. Det var fel, upprörande fel. För jag avslöjade att det var ett klent församlingsarbete, få i kyrkan och få lekmänniskor engagerade. Jag drog väl slutsatsen att när man såg den folkkyrkliga praktiken, ville en präst något annat och syftet med min krönika var att återställa proportionerna. "När jag sett hur det går till i Ekshärad genom kyrkoherdens egen beskrivning är min eventuella lust att gå med i Folkkyrkligt Forum alldeles bortblåst." (KM nr 3/1985 s 31) Jag deklarerade att vi inte skulle låta oss hunsas av sådana folkkyrkopräster och manade de högkyrkliga att beställa fram de ämbetsberättelser våra vedersakare skickat in. Lindberg karaktäriserade i kyrkomötet 1982 präster av mitt slag som "lik i lasten" på Kyrkans skepp. Lite roligt att utan jämförelse få se hur det gick till i Ekshärad.

Biskopen i Karlstad kom en gång till Två Systrars. När vi gick därifrån sa han: "Något sådant här har vi inte i Karlstads stift." Jag tror skillnaden var tydlig. Gunnar Lindberg ordnade program (med frikyrkliga sångare några gånger per år) och jag ville bygga en församling med eget ansvar. Ämbetsteologi på det viset att prästen inte blir viktig på samma sätt som i producentförsamlingen utan viktigast mest när prästens kläs över med Jesus-kläderna. I en sådan församling är det inte bara några i kyrkorådet som "mera regelbundet" firar gudstjänst, om ni förstår hur jag tänker. Lindbergs folkkyrka fann jag vara prästkyrkan i ny tappning.

Biskop Einar Billing var för övrigt emot misskötta folkkyrkoförsamlingar. Jag slutade min lilla krönika med maningen att beställa fram material från den statliga myndigheten domkapitlet för att få se folkkyrklighet i praktiken: "Kanske lär man sig då att högkyrkliga präster är de genuint folkkyrkliga. De folkkyrkliga lever på en fras."


fredag 20 oktober 2017

Underbara dagar framför oss

Kooikervalpen (om man är valp vid 10 månaders ålder) Loke hittade framtidshoppet under köksbordet, bar fram det och ville leka med det, dvs vi skulle dra i det från två håll. Jag insåg att vi har underbara dagar framför oss. Men det var egentligen inte Lokes förtjänst utan resultatet av en perspektivvända.

Det som berövade mig framtidshoppet var att Anders Björnberg och kyrkomusiker som jag håller högt i varsin artikel sågat handboksförslaget. Anders var städslad som handläggare, men klev år 2010 plötsligt av. Detta avhopp uppfattade somliga av oss som en signal att allt inte stod riktigt rätt till. "Cherchez la femme" sades betyda att kyrkosekreteraren fattat nya beslut. Jag tror aldrig detta riktigt redovisas, inte i kyrkostyrelsen i varje fall. Där föredras halvkvädna visor, skillingtryck utan det tragiska slutet alltså. Och så har allt rullat på.

Jag antar att felet med det kyrkomusikaliska berodde på att de som skulle arbeta med kyrkohandboken inte riktigt förstod sig på vad som skulle vara musikaliskt problematiskt. De tuggade texter och den arme kyrkomusikern Lars Åberg blev alltmer frustrerad över att ingen ville bry sig om hans synpunkter. Så blev det sent i processen och musikfrågorna skulle kastas in. När då två av de tidigare experterna undertecknar inlägget Dysfunktionell process bakom kyrkohandboken borde också de mer kyrkopolitiskt förhärdade inse att Kyrkomötet står inför verkliga problem. Men noteringarna som Anders Björnberg ger om entusiasmen inför 1986 års handbok och det mentala läge som nu råder, skulle kunna utlösa en lavin av tvivel och tveksamheter. Jag kan återge musikernas mening: "Om detta material skulle antas lär det gå till historien som ytterst få förespråkade eller brann för." Kyrkomötet manas att inte rösta för det. Och förutom musiker har t ex vår vän professor Eva Haettner Aurelius markerat. Stackars Antje som sa det där om högsta möjliga språkliga och musikaliska kvalitet. Detta projekt har inte gått hennes väg, detta lika lite som bordet vid Uppsala domkyrka.

Det lilla problemet med det aktiva bortvalet av liturgiskt kunnigt folk, Voldemort, namnet som inte får nämnas (men detta n-ord är egentligen docenten Christer Pahlmblad), samt Mikael Isacson och Mikael Löwegren, har jag tjatat. Ett sådant borval sker under ivrigt ropande om bredd om transparens. Tror dom att vi är dumma i huvet? Klart vi fattar.

Inte alls konstigt att framtidshoppet gick förlorat. Till det kommer Anders Björnbergs inlindade varning att piskan ska användas som maktmedel för att få igenom den nya liturgin. Sådant skrämmer. Fast inte mig. Mig muntrar det upp. Det har alltså gått just så illa! Jag känner framtidshoppet spira. Och än bättre blir det då jag i samma Torsdagsdepression ser Birgitta Söderberg. Hon är oppmålter på bild och avspeglar en hållning att hon inte tar några fångar.  Handboken från 1986 går direkt bort vid pingst 2018, inga dispenser men "det spännande" (det heter alltid så, DS) är att varje försmling måste (sic! måste) fundera över vad man vill fira för gudstjänst i just sin församling. Varför ska vi då ha en kyrkohandbok för Svenska kyrkan, kan vän av ordning undra. Voldemort ställde den frågan i boken Mässa för enhetens skull, som enkelt hittas på kyrkligdokumentation.nu

Söderberg vet att ställa kyrkoherde och den präst som firar gudstjänst till svars. Församlingen utsätts inte för några sanktioner. "Alla ska vara beredda att följa det nya", förklarar hon. Det är här det slirar. 86:an finns i det nya men kan inte vara kvar parallellt av något för mig obegripligt skäl. Finns det med men utsmetat i det nya, vore det väl lättare att tills vidare använda 86:an och fasa in efter hand? Men då blir det konstigt att alla ska vara beredda att följa det nya. Jag menar, om det nya också kan vara det gamla i den nya handboken. Jag tror att avsikten är en annan. Vrid liturgin så att den passar teologin i Mälardalen med omnejd, dvs MTD-religionen. Kunden har alltid rätt... Vi kallar detta "pedagogik för dagens situation".

Känner ni att vi har underbara dagar framför oss? Nu blir det möjlighet till liturgiska strider i varje härad. Räddhågade kyrkoherdar ska trycka till komministrar, som faktiskt har så mycket känsla för sina vigningslöften att de inte tar vad som helst. Det blir anmälningar till domkapitlen och några präster kommer att sättas åt. Det är det pris de får betala för lärjungaskapet. Om prästerna då står upp som kollegium, kommer dimkapitlen att få det svårt. Och vad ska domkapitlen göra med församlingar av typ Döderhult, som i 20 år minst firat högmässa väldigt lokalt.

Förresten tror jag att det var Birgitta Söderberg som förde in den fina inledningsformuleringen om att "vi är här, du är här, jag är här och Gud är här" (med möjlighet att flytta ordningsföljden). Och hon menar nu ,att alla präster har ansvar att följa kyrkohandboken! Nu blev jag glad och buren av framtidshoppet igen. På en pigg, käck och munter blogg hade allt annat varit en komplikation.

I går tog jag mig till Växjö. Jag såg Gösta Tingström vandra runt domkyrkan. De första varven jag såg honom talade han i telefon. på varv två anslöt hans vän meteorologen och så vandrade de vidare. Tingström skrattade högt på andra varvet. För egen del talade jag först med två damer som undrade vilken ras det var på Loke, kooikern och ömsint betraktade foxterriern Grynet också. Så kom nen dam som kollade båda och hon hade en hund som var 14 år och insåg att Grynet hörde till de åldrade hon också. 13 år. Vi utbytte tankar om den dystra framtid då en hund dör. "Men ni har i alla fall två", sa hon. När Tingström traskade, förde jag det existentiella samtalet. Intressant. På väg hem i bilen hörde jag att Tingström haft kontakt med det andliga och visat hur hans hår på bröstet stod rakt ut då. Det skrämde programledarem, fick jag veta. Nu skulle Modéus II in till Radio Kronoberg och kommentera ,men om det var hår på bröstet han skulle tala om, vet jag inte. Han talade ointressant. Vad skulle han göra?
Vid aftonvarden förtäljde jag om damerna som talat med mig.
- Brudmagnet, sa frun.
- Jag?, sa jag.
- Nä, hunden.

Ska jag försvara Bengt Olof Dike? Med vapen i hand var det en gång mitt ansvar att försvara också Dikes postlåda, KAB 44 ni vet. Jag har lämnat in mina vapen men jag står fast vid mitt försvar. Bengt Olof Dike gör oss stora tjänster med att tydliggöra vad en folkkyrka är. Till sist blir det en folkkyrka där Jesus nämns men inte träder fram som Herren. Bra att veta. Gör inte Dike ledsen. Han hjälper adrenalinproduktionen hos somliga så att de lever längre. Att han i ungefär samma utformning för vidare den folkkyrkosyn som Arndt Johansson och Karl-Manfred Olsson stod för gör inte saken sämre.

Bekymrad är jag något litet över Antje. Hon kan inte heller vara glad när allt går henne emot. Vad kan vi göra för henne nu? Skulle hon bli gladare om vi avslog kyrkohandboksförslaget och fick börja om för att få den där handboken med högsta möjliga kvalitet språkligt och musikaliskt - och kanske till och med teologiskt? Ska Frimodig kyrka, högst tillfälligt naturligtvis, släpa lite utemöbler att sätta framför domkyrkan och bjuda till fest med öl, korv och samtal? Murray leder allsången. Jag kan stämma upp Ein Prosit der Gemütlichkeit. Blir hon gladare då? Eller kommer Polizisterna farandes  och hävdar att tillstånd saknas? Hamnar Antje i arresten tillsammans med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp? Det kan verkligen med skäl hävdas, att vi har underbara dagar framför oss. Jag menar förstås om detta gemütlicha inte sker.





torsdag 19 oktober 2017

Tillsynsutskottets skott i foten

Tillsynsutskottet har behandlat frågan om de arbetsledande efter ett förslag från Kyrkostyrelsen. Nu ska alla som har arbetsledande funktioner skriva på papperet, den s k idiotdeklarationen. Det är det här med att "förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Här kan bedrivas intressant exercis/exeges på många sätt, som ni vet. Alla uppgifter? Oavsett kön? Och vem har problem att jobba ihop med diakonissor, rent generellt alltså... Jag menar dock att orden till Pehr Edwall, när han blev direktor på diakonianstalten Samariterhemmet, är tänkvärda: "Minns mina ord, Edwall, det är inte nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor."

Nå, har en komminister, kontraktsadjunkt, stiftsadjunkt eller diakon arbetsledande uppgifter i sin befattning ska papperet undertecknas. Det skrevs en promemoria i detta ärende och skickades ut. "Omkring hälften av remissinstanserna inkom med svar, varav flertalet var positiva till de föreslagna ändringarna." I Kyrkostyrelsens skrivning markerades att undantag från de nya reglerna inte medges. Bertil Murray från Frimodig kyrka har avgivit en särskild mening. Han vill hellre komma åt svinaktigt beteende mot  prästvigda kvinnor och menar att kyrkomötet bort fokusera på detta. Men problemet angav Bo Hanson för fyra år sedan. Kvarnarna har malt.

Genom de strukturförändringar, som genomförts under senare tid, har antalet befattningar som kyrkoherde minskat kraftigt, medan antalet arbetsledare på andra befattningar ökat. Det finns anledning att som en konsekvens så ändra kyrkoordningen, att behörigheten inte vidgas för befattningshavare i vignings- tjänst, som inte samarbetar med alla kollegor i vigningstjänsten oberoende av kön.
Pjätteryd den 16 juli 2013
Bo Hanson (ÖKA) 

Det var alltså sagde Hanson, som mot bakgrund av förändrade kyrkoherdetjänster, ville upprätthålla förbudet för de oliktänkande. Ingenting redovisas som inträffat, dvs att arbetsledande komministrar förfarit oredligt mot kvinnliga präster. Det är en princip som ska upprätthållas och utvidgas. Det hade varit lättare om saken handlat om redovisade problem även om de mer finkänsliga då undrat varför kyrkoherdarna inte kunnat gripa in, de som har det övergripande ansvaret. Nu är ärendet klart redovisat. Behörigheten för somliga befattningshavare får inte vidgas.

När Hanson skrev sin motion i Pjätteryd av alla ställen var jag arbetsledande komminister på norra Öland och hade varit det några år. Det fanns inte så många präster att välja på för den sysslan och ingen så välmeriterad som jag, det måste nog skrivas. Vad hade blivit bättre av att jag inte varit arbetsledare om jag helt sonika sagt att jag inte skriver på en idiotförklaring, vars konsekvenser jag inte kan överblicka? Jag vet inte om det klagades osedvanligt mycket på mitt arbetsledarskap. Med "osedvanligt" avses att arbetsledare alltid får kritik. Det hör sysslan till. I vart fall fick jag aldirg det beskedet från kyrkoherden att jag misskött mig. Det enda som sades var att kyrkoherden i Borgholm ville minska mitt inflytande. Jag vet inte om detta upprepade påstående var sant men området för arbetsledarskapet begränsades till den nordligaste delen av ön och jag behövde inte så ofta köra långa sträckor till personalsamlingar. Med färre i arbetslaget kunde vi också göra mer storstilade satsningar, vilket de som ingått i det gamla arbetslaget noterade med avund. Det var inte längre mitt problem.

I konsekvenserna av ett behörighetsbeslut tycks alla strunta. Det kan man kanske göra. Numera vigds ingen som inte undertecknat idiotförklaringen och ingen kan anställas som kyrkoherde eller utnämnas till kontraktsprost. Vari ligger problemet egentligen?

Det är här jag blir mest undrande. Om en pojke efter överdriven potträning i barndomen blir rigid i sin hållning och vill ha scheman och system, kan jag förstå det. Men att de med en friare potträning går på det, fattar jag nog inte.

Då har jag i detta sammanhang alls inte berört det jesuitiska, att papper kan undertecknas med mentala reservationer. Själasörjarrådet som uttalats är klart och tydligt: "Dom har ljugit för dig så du kan ljuga för dom." Arma kyrka som försatt sig i denna situation av bortförklaringar, fantasifulla tolkningar av löften och direkta lögner. Det är nog lögnväsendet i Svenska kyrkan som borde anses vara det mest fördärvliga.

Kyrkomötet kommer att anta TU 2017:1. Rätteligen borde hela idiotförklaringen tas bort. Behövs den indikerar den ett mycket större problem med ämbetsreformen än man vill vidgå. Det vore kanske värt ett samtal? Med Bertil Murray kanske jag ska föra ett samtal på temat om han inte är för snäll och tolkar allt till det bästa. Bo Hanson var inte ute efter att komma till rätta med "svinaktigheter". Han var ute efter de svin som tänker annorlunda i ämbetsfrågan. Ordnung muss sein!

I tidens längd - och den tiden är nog inte så lång - måste det regleras så att den som tänker annorlunda om enkönad vigsel inte heller ska kunna vigas eller ha arbetsledande tjänster.

Torsdagsdepressionen slog till med full kraft. Jag läste inläggn om kyrkohandboken och tappade framtidshoppet. Jag ska leta efter det denna dag. Det borde ligga någonstans under köksbordet, för det var där jag satt med tidningsbunten och läste. Bara inte någon av hundarna tuggat i sig det.

onsdag 18 oktober 2017

FLASH! Johansson gjorde det! Eller? FLASH?

Som god tvåa kom Erik Johansson, han som skulle obehörigförklaras, ni minns, in på upploppet. Nu går han och Susanne Rappman vidare. Rappman gjorde sämre ifrån sig än väntat. Det hade ju antytts att hon skulle vinna i första omgången.  Hon går kanske försvagad till nästa rond? Jonas Eek, trean, kan också gratuleras. men vänta, var det så här dragen tänkts ut? Överklaga Johansson fast det var meningsfullt, få allt ljus på honom och han därmed in som två och Eek utslagen, för han skulle kunnat utgöra det stora hotet? Jag tror kanske inte Svensson om den tankebravuren och inte doktor Gårdfeldt heller men det finns de sopm tänker så likväl.

Hur blir det nu?
Man kan välja perspektiv:
Här är väl ett val mellan en heterosexuell och en latent homosexuell. Ska homofobin ta hem segern?
Här är ett jämställdhetsval för det viktigt att inte bara ha en kvinnlig domprost utan också en kvinnlig biskop.
Här är ett val mellan det evangelikala och något annat, som MTD-religionen lätta kan anknyta till.
Här är ett val mellan at följa partilinjer eller tänka själv.
Vad skulle hända om Göteborgs stift ställde de två mot varandra i en slags valdebatt i tanke att den som väljer biskop, väljer framtid?
Vad skulle hända om stiftet utlyste en bön- och fastedag på temat. "Gud har redan valt en biskop åt oss. Låt oss klura ut vem det är."

Ni kan väl för enkelhets skull få en kopia på det preliminära valresultatet. Men roligt ändå att den som skulle ställas utanför nu står kvar. Och säg vad ni vill om Erik Johansson men han är bokstavligen en rapp man.

Rösterna i valomgång I fördelade sig (enligt det preliminära resultat) enligt följande:
  • Susanne Rappmann, 422 röster (36,9 %)
  • Erik Johansson, 240 röster (21,0 %)
  • Jonas Eek, 223 röster (19,5 %)
  • Cristina Grenholm, 187 röster (16,3 %)
  • Maria Klasson Sundin, 33 röster (2,9 %)
  • Sven Hillert, 21 röster (1,8 %)
  • Esbjörn Särdquist, 15 röster (1,3 %)
  • Ogiltiga 4 röster (0,3 %)
Summa avgivna röster 1145

FLASHIGT VÄRRE! Biskopskandidat Johansson FLASHIGT VÄRRE!

Ansvarsnämndens beslut har kommit och ligger självfallet på kyrkligdokumentation.nu
Erik Johansson själv fick beslutet per mejl strax före klockan 9, sägs det. Nämnden prövar efter Kyrkoordningen konstaterar att  skrivelserna från Svensson och Gårdfeldt inte föranleder någon ytterligare åtgärd.Ytterligare? Men det var kanske väntat?

Socialdemokratiskt narrativ

Våra vänner socialdemokraterna kan formulera sig lite olika men i sak enstämmigt. "Socialdemokrati och kristendom är detsamma", hette det. Eller "de grundläggande värderingarna är desamma." Detta ger ett moraliskt imperativ: Socialdemokraterna ska på alla kyrkliga nivåer arbeta för en öppen och välkomnande folkkyrka som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt.

Jag förstår dem som undrar om detta är målsättningen för regeringsarbetet också och vad det i så fall betyder. Ett öppet och välkomnande Sverige? Och vad är människors lika rätt om vi går förbi felöversättningen av begreppet dignity i deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Men nu gäller det Svenska kyrkan.

Då tar vi värderingsfrågorna. Om man sagt att socialdemokratiska värderingar kommer från etiken i Nya testamentet eller så, hade saken kunnat diskuteras idépolitiskt. Hur eller hur fanns det sådana socialdemokrater, pastor Spaak och Kata Dalström t ex. Men det finns också en annan idétradiiton, en kristendomsfientlig. Värt att diskutera. Lite mer besvärande, fortfarande på idéplanet, blir det när socialdemokrati och kristendom likställs och när det påstås att de grundläggande värderingarna är desamma. Det hoppas jag verkligen inte. Stefan Löfven som ayatollah?

Det fanns folk på Jesu tid som värderade vad de hörde och såg samt drog slutsatsen att Jesus från Nasaret måste vara Guds Son. Detta och inget annat är den grundläggande värderingen i Kyrkan. Själva fundamentet om ni vill framstå som goda fundamentalister - och vem vill inte det? SAP omfattar dock inte denna bekännelse för SAP är ett sekulärt politiskt parti utan kristna bekännelsekrav. Och då är vi inte inne på finliret. Det socialdemokratiska partiet tror inte att Jesus är Herren. Det är uppenbart och faktiskt alldeles rimligt, annars blir Löfven ayatollah.

Vilka grundläggande värderingar återstår då? Finns det en kristen etik som är skild från Jesus Kristus? Självklart inte.  Den kristna etiken är ett utflöde av den kristna tron. MTD-religionen kan däremot vara religiös socialdemokrati, dvs socialdemokrati i religiös utstyrsel. Det blir en religion människor kan avgöra sig för, dvs bestämma sig för, och därmed avgöra (bestämma) vad den ska innehålla.

Vad jag skriver pekar på en fara för kristen tro, faran att den kristna tron blir religiös och därmed något annat än en insikt om hur Verkligheten egentligen är, vilket är den kristna trons anspråk. Den som beskriver tillvaron som gudlös, beskriver den helt enkelt fel. En religiös kristendom blir en påhittsreligion som inte har plats för Herren, inte plats för uppenbarelsen och inte plats för katolicitetsmarkörerna. Luthers tal om Kyrkans sju kännetecken faller också platt: Guds Ord, dopets sakrament, nattvardens sakrament, löse- och bindenyckeln, Kyrkans ämbete, gudstjänst och bön samt kors och lidande. Ta bara det där med gudstjänsten, att man offentligen tackar och lovar Gud. Om det inte hade varit att utmana löjet kunde någon föreslagit att en socialdemokratisk partikongress skulle ha offentlig lovsång och bön. Ni fattar själva. Det är inte alldeles fel att i god ordning skilja mellan det andliga och det världsliga regementet i insikt att det andliga annars blir världsligt.

Hur öppen och välkomnande är då den folkkyrka, som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt? Kategorin om lika rätt - blir den inte konstig? Lika rätt till vad då i det kyrkliga när allt är nåd och alls icke rätt. Vore det inte (rättat! DS) för nåden skulle det vara ute med oss, det är grundläggande kristen undervisning.  Jag ska inte bråka för mycket, men Bertil Morén, ledande sosse inte minst i det kyrkliga i Kalmar, var öppet hånfull mot oss som ville att det skulle byggas kyrka i Norrliden. Han gjorde sitt bästa för att stoppa bygget och var nedlåtande mot Silvy Elfverson, som satt i kyrkorådet. Det var jag som ett tag rätt ensam stod för den öppna och välkomnande folkkyrkan i Norrliden. Vi blev med tiden några fler och än fler, men det förvånar mig fortfarande att socialdemokraterna inte kunde stå upp för stadsdelen. Det kan bero på att jag inte övertygats i ämbetsfrågan och att alla andra i stadsdelen skulle straffas för det. Detta sagt kan man misstänka att en öppen och välkomnande folkkyrka blir räddningslöst utlämnad åt samtidens ideologier, men det menar väl bara den som läst Moltmanns uppsats Theologie heute i band 2, Zur Geistigen Situation der Zeilt Suhrkamp 1979 s 754 ff. Öppen och välkomnande. Oss emellan, detta är inte min erfarenhet av socialdemokratisk kyrkopolitik. Och puddingen bevisas genom ätandet.

Har vi då tillräckligt denna morgon gått igenom några viktiga komplikationer i det kyrkliga livet?
Jag undrar då bara om verbet "narra" kommer ur ordet "narrativ"? Det kan vara så. Det kan förstås vara på något annat sätt också.

tisdag 17 oktober 2017

NY FLASH! Mörkret över Uppsala och röd måne NY FLASH!

De små tecknen är också tecken. Inte konstigt att Ansvarsnämnden måste sammanträda men Erik Johansson går rimligtvis fri och är fortfarande biskopskandidat. Undrar hur många som röstar på honom som en markering inte så mycket i biskopsvalet som när det handlar om den egna integriteten som väljare, dvs hands off!

Erik Johansson svarade. Han är konsekvent sin funktionalistiska ämbetssyn. Det är en grund teologisk uppfattning som inte håller att dö på och knappast ens leva på fast många gör det. Jag hade röstat på Erik i just detta biskopsval fast han tydligt säger att han aldrig skulle prästvigt mig. Det uppskattar jag inte efter alla år som präst och jag har nog gjort mer för Svenska kyrkan än Erik men mindre för EFS än han. I detta läge är det ändå Erik som gäller och därefter allvarliga samtal. Det är han som ska ha problemet, inte jag. Min röst hade han fått i detta val. Lite integritet har jag. Men det är ett öde att utmönstringspolitiken får detta resultat som försvagar det svenskkyrkliga/katolska. Till Eriks många fördelar hör att han är konsekvent och står för vad han tror. Jag hoppas ni fattar att jag tycker om den mannen trots hans brister i ämbetsteologi.

Jag tror mig förstå vad Erik skriver i den första meningen. Åthävorna är små men han anmodades tydligen i dag att inkomma med svar i dag. Vad var klockan i Iringa, Tanzania då? Vad håller anmälarna på med egentligen?

Vad Ansvarsnämnden beslutar vet jag inte ännu. Böcker kommer dock att upplåtas och vi får läsa.

Som vanligt kan man läsa på kyrkligdokumentation.nu, en institution som besparar kyrkosystemet mycken möda för ni slipper ringa och begära ut handlingar. Men kom ihåg var ni först fick läsa nyheten!

FLASH! Väktarrådets i Iran lokalavdelning FLASH!

Väktarrådet i Iran bestämmer vilka som får ställa upp i de demokratiska valen i landet. Nu har Väktarrådet fått en lokavdelningen, idogt verksam inför biskopsvalet. Erik Johansson har ifrågasatts av diakonen Britta Svensson och komministern Lars Gårdfeldt, som till Ansvarsnämnden för biskopar anmält Erik Johansson. Ansvarsnämnden ska granska om Erik Johansson verkligen är en godkänd kandidat. Visserligen, så förstår jag framställningarna, är Erik Johansson som biskop villig att viga oavsett kön. Han vill samtala med kandidaterna om deras lämplighet och den innefattar hur de hanterar sin sexualitet, om jag fattat rätt. Då blir det väl rätt enkelt för Ansvarsnämnden. Kön är inte riktigt detsamma som sexuell läggning. Kyrkoordningen behöver kompletteras i så fall.

Jag kan ta en passus ur teologie doktor och komminister Gårdfeldts anmälan:

Av detta följer, att om en biskopskandidat öppet deklarerar att hen inte vill präst/diakonviga män som är gifta med en man, respektive kvinnor som är gifta med en kvinna, så  har denne biskopskandidat visat att hen inte kan samarbeta med alla andra inom kyrkan, oavsett kön.

Logiken kanske är något halsbrytande, men vi ska inte ha för stora krav på doktorer från universitetet i Karlstad, det är min bestämda mening och den respekterar jag.

Kl 13 i dag skulle Erik Johansson, på resa i Tanzania, svara Ansvarsnämnden. Han svarar säkert. Ansvarsnämnden har nog inte så svårt att hantera anmälningarna heller. Själv noterar jag fenomenet, det där med att intresset alltid eller aldrig ljuger. Men Erik Johansson får väl skriva både till syster Svensson och doktor Gårdfeldt och tacka för de många röster han får i morgon när lekmän, diakoner och präster vill markera. Det måste väl finnas rätt många som inte accepterar att deras rättigheter ska styras av Väktarrådets i Iran lokalavdelning under ledning av Britta Svensson och Lars Gårdfeldt

I väntan på chansen att få rösta kan den som vill gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa anmälningarna. I dag är det tisdag. Anmälningarna kom in i fredags kl 10.48 resp 17.19. Det betyder att saken väl inte kunde hanteras förrän i går, måndag. Jag vet inte när Erik Johansson åtspordes. Vad hade hänt om han svarat att han inte, med tanke på sina åligganden i den kristna missionens tjänst, kunnat svara förrän han kommit hem? Hade valet fått skjutas upp då? Fråga Väktarrrådets lokalavdelning, den som ska bestämma vilka kandidater man får rösta på i Göteborg.

Mariatorget med omnejd

Överste Olofsson ringde i går kväll. Han var hemma efter en lång sejour i Bryssel. Han hade missat Aurora men pratat med Salander och uppdaterats. Som ni kanske minns har Olofsson segelbåt men bor på Bellmansgatan i Stockholm. Nu ville han först fråga om Trossen i Sandvik, som brann ner till grunden. Jag tröstade honom med beskedet att om allt går vägen så byggs butiken upp, men några meter längre bort från hamnen. Olofsson ställde kollfrågan: "Tror du att tillstånden kan ges snabbt?" Jag utgår från det, sa jag. Men oss emellan blev jag orolig när han frågade. Olofsson tänkte segla ner till midsommar 2018. Då ligger han i Sandviks hamn. Han var uppenbart orolig för skaffningen.
Detta avhandlat tog överste Olofsson upp ett problem:

- Jag gick förbi Mariatorget för jag var tvungen att förstärka livsmedelsförråden och en del annat. När jag gick förbi Sankt Paulskyrkan insåg jag att något har hänt. Dörren var öppen och jag kikade in. Där hängde ritningar för ombyggnationen. Visste du att metodisterna sålt kyrkan till Stockholms Stadsmission?

Jag fick medge att jag alls inget visste. Jag försökte säga att jag hade svårt att hålla koll på Svenska kyrkan och därmed föll metodister och equmenianer närmast utanför min sfär. Det tycte Lofsson var dumt.

- Församlingen las ner. 8-9 aktiva räckte inte, de var nog inte alldeles unga heller, medlemmarna. Kyrkan försvinner som gudstjänstlokal. Kvar blir ett slags allaktivitetsrum. Orgeln ska ut och altare med altartavla, om jag såg rätt. Kan det vara så att de kristliga tror att muslimer inte kan vara i ett rum med kristna bilder? För vi vet ju båda att muslimer inte reagerar. Eller vet vi? Kan det vara så att de kommer till Europa och kräver att vi ska ändra oss efter deras modell? Blir det som i den där kyrkan i London, som täckte alla kristna bilder när muslimerna skulle ha sin fredagsbön där?

Jag funderade innan jag svarade. Nog kan jag märka en ny ton i debatten, där det dras en gräns mot muslimers krav och där slaget om Wien (vid två tillfällen) blir referenspunkt. Jag fattar uppställningen. Men jag är nog inte riktigt glad. Styr vi ut i okontrollerat elände? Jag svarade Olofsson:

- Jag funderar på bogomilerna. Var det inte så att deras svaga teologi gjorde att Balkan blev ett lätt byte för muslimerna? De hade fuskat med treenighetsläran och trodde på Gud i största allmänhet. Då blev det rätt problemfritt islam i stället för kristen tro. I det här fallet tror jag att välviljan styr bort från den intellektuella hederligheten och säljer ut den kristna tron. Det finns en stupid välvilja nämligen i det kristliga. Stupiety eller frumhet. Men jag fattar att när en gammal metodistförsamling bara har 8-9 aktiva, så måste den läggas ner. I Svenska kyrkan skulle 8-9 aktiva räcka långt, för vi har ju den materiella basen ett tag till. Men ack, hur länge?

- Har du inte haft gudstjänster i ett metodistkapell i Delary? För det var väl Deary, där det militärhistoriska muséet finns?

Jag fick bejaka detta. Emanuelskapellet. Det har Hembygdsföreningen hand om. På sommaren firas gudstjänst varannan söndag. Det är folkligt, festligt och fullsatt. Metodistkapellen och kyrkorna är vackra konstverk. Och sköts av Hembygdsrörelsen...

- Altartavlan i Sankt Paulskyrkan är målad av Gernandt, inte Anders utan Wilhelm. Ögonblicksbild från Jesu uppståndelse, sa överste Olofsson. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med den. Den kanske inte är så värdefull ekonomiskt men ändå. Själva greppet gillar jag. Att måla det som ingen just då såg!

Skulle jag uppröras över den partiella kulturupprensningen ihop med min vän överste Olofsson? Jag funderade ett ögonblick.

- Är det inte som med Mannen i Romsdalen, Möre i Norge. Ett gigantiskt fjell vrider sig och kollapsar. Det kan vi inte göra mycket åt. Den norska Rikskringkastingen sänder direkt också med termisk nattkamera så att vi kan se sönderfallet som dramatisk unerhållning. Familjer, som kan få berget i huvudet, har evakuerats nu för femte gången. Det är väl så mycket man kan göra. Annars är det bara att vänta. Bortvalet av kyrkokristendom har pågått länge. Några har vetat att de aktivt valt bort, andra har bara glidit med. Få har förstått konsekvenserna. Nu evakueras. Jag säger bara: Se Mannen!
https://www.nrk.no/mr/rasfarlege-_mannen_-1.12001189

Det sista, som anspelade på Pontius Pilatus och hans berömda replik, tyckte jag var riktigt fyndigt påkommet. Jag är inte alldeles säker på att översten uppfattade det fyndiga.

Vi slutade med att resonera lite kring signalspaningsfartyget Orion och de skilda signalspaningskulturerna hos FRA och marinen. Olofsson medgav att det varit så.
- Men det var ju det problemet Salander och jag skulle lösa genom att placeras på FRA, minns du väl?
Det mindes jag förstås och nändes (fantastiskt ord!) inte fråga om det fungerar bättre nu. Det är något med det mänskliga, som gillar att dra upp gränser också mot dem vi skulle arbeta konstruktivt tillsammans med och något med det mänskliga, som ogillar att i tid ta upp de verkliga frågorna och resonera förnuftigt. Jag undrar vad.

- En av mina grannar är en äldre dam som var med om att sälja kyrkan till Stadsmissionen. Jag tror hon hoppades att kyrkan skulle räddas så. Jag undrar vad hon tänker nu, men jag tror inte jag ska fråga, sa Olofsson omtänksamt. Inte tala om rep i hängd mans hus, la han till. Överste Olofsson är nämligen en omtänksam man. Ska han nu vara i Sverige en tid kan vi räkna med mer alert information, sådan som annars inte skulle nått oss. Också detta är omtänksamt. Utan överste Olofsson hade vi inget vetat om Stockholms Stadsmissions sekulariserande insatser i Sankt Paulskyrkan vid Mariatorget i Stockholm.

måndag 16 oktober 2017

Det kyrkliga förfallet

Där "separatismen slagit djupare rötter; där blir brytningen med kyrkan och dess ordningar fullständig, där har man icke annat än förakt öfrigt för kyrkans ämbete och verksamhet, där uppenbarar sig ohöljd den subjektivism, som är separatismens innersta väsende och som i längden - det visar historiens erfarenhet - utvecklar sig till religiös likgiltighet och ytlig rationalism." (34)

Med få undantag bedrivs dock kristendomsundervisningen "värdigt och med trohet mot bekännelsen". En liten markering i denna tid görs dock: "Naturligtvis är därmed icke sagdt, att den alltid uppbäres af det nit och den visdom, som endast kristlig erfarenhet föder." Riktigt vad följande mening ska betyda, är inte omedelbart tillgängligt: "I fråga om undervisningen i kristendom gifves i allmänhet företräde åt de kvinnliga lärarna:" (35)

Så kommer vi till mediefrågorna. "Ja, för en stor del af vårt folk utgöra, kan man säga, tidningarna den hufvudsakliga, den så godt som enda själafödan." Det kunde vara gott om tidningarna bidrog till god folkuppfostra. "Men det är hjärtskärande att tänka på den förfärliga skada de vålla, när de - och detta är ju så ofta fallet - verka i en kristendomsfientlig tidsandas tjänst." Allmänheten köper okritiskt tidningar. "Ock så kan det inträffa, att kyrkvänliga, till och med gudsfruktiga personer kunna prenumerera på kyrkfientliga tidningar. Hvad som särskildt är att beklaga i fråga om tidningspressens inflytadne - och här faller en skuld på den politiskt konservativa pressen likaväl som på den liberala och radikala - det är den partifanatism och därmed följande hatfullhet och bitterhet i sinnena, som den uppammar och som verkat förstörande på folkfriden och endräkten." (35)

Till eländet hör förstås bristerna i det sedliga livet. "I hög grad främjande för osedligheten äro de så godt som öfverallt förekommande offentliga danstillställninarna, som utom i de nämnda godtemplarhusen anordnas i de här och hvar uppförda s. k. folkets hus, i enstaka lekstugor och sommartid på de talrika dansbanorna, mot hvilka mångenstädes föres en energisk, men alltför ofta fåfäng utrotningskamp. Sverige - den klagan ljuder ofta bland oss vemodsfull och bäfvande - Sverige dansar äfven under det år av världssmärta, som vi nu få genomlefva. Gud förbarma sig öfver oss!" (31)

"Allt detta elände, på hvilket jag nu pekat hän, kommer tydligtvis ytterst däraf att man vänder sig bort från kristendomen. Ju mera man tappar bort den, desto mindre motståndskraft har man mot det ondas lockelser." (32)

Nog kan man anta "att den sådd icke blir utan frukt, som strös ut genom flitigt utkolporterade otrosskrifter och väl ännu mera genom ymnigt spridda tros- och kyrkofientliga tidningar. (33)

Nu vet ni hur biskopen i Göteborg, teologie och filosofie doktorn, kommendören av Nordstjerneorden (med stora korset)  E.H. Rodhe såg på läget år 1915. Handlingar rörande  Prästmötet i Göteborg (Göteborg 1915). Han konstaterade att erfarenheten visat "frikyrkans oförmåga att kunna öfvertaga vårt folks kristliga vård och fostran." (8) Det är uppenbart att biskopen inte är tillfreds med statskyrkans tillstånd heller. Han saknar männen i gudstjänsten till exempel. Deras antal är "försvinnande litet i jämförelse med kvinnornas." (22) Biskopen menar att hans lägesbeskrivning "bör väcka till själfprövning. Ja, härtill böra vi manas särskildt genom tanken på den fara, som hotar, att deltagandet i den sköna Herrens gudstjänst skall börja aftaga." (23)

Jag letade efter en annan bok när prästmöteshandlingarna sökte mig. Medge att denna fjärran spegel är av intresse. Biskopens lägesbeskrivning är för oss historia, det han fruktade är vår situation. Och vi ser 100 år tillbaka, en rätt kort tid trots allt. Biskopen talade blott en generation innan jag kom till. Och han var kulturkritisk. Reaktionär, förstås. I bondetåget vill han se fosterlandskärleken manifesterad. (32). Något egentligt program för att ta sig an den nya tidens utmaningar har han inte, han lika lite som de andra biskoparna. Att han klagar över partifanatismen är tänkvärt för den som besinnar hurudant kyrkostyre vi håller oss med.

Nu finns det gott om folk som idogt praktiserar sin ovilja att se hur logiskt det mesta avvecklat sig. Det ena hänger ihop med det andra. Just detta vill ett allt mindre betydande fåtal se. Illusionsmakeriet hanterar i stället tillvarons förtretligheter. Förnimmelser blir sakunderlag, inte analyser, allra minst analyser som handlar om själva missionsuppdraget. Svenska kyrkans situation hade förstås kunnat vara en annan, men den situation som är, är på sitt sätt alldeles begriplig och logisk. Saken handlar om det kyrkliga ledarskapet, det är givet. Men det kanske inte bara är en uppsättning ledare som borde nödga oss att fundera över vad det är att vara kyrka i nihilismens tidevarv?