tisdag 25 juli 2017

Psalmsång och sångpaus

"Klen" måste omdömet om psalmsången bli i de flesta församlingar. Förr i världen kunde folk skolans stampsalmer och därtill drillades psalmer i konfirmationsundervisningen. Vilket antal psalmer var det i småskola/folkskola? Var det 30 i konfirmationsundervisningen när det begav sig på 1950 och 60-talen? Alla verser skulle vi inte kunna utantill, men ett betydande antal. Psalmbok tillhandahölls först av skolan och sedan vid konfirmationen av gudförälder eller faddrar. Så var det. Så är det inte.

Det fanns en tid när almanackan och psalmboken var de folkliga böckerna. Så är det inte längre. "Den blomstertid" kan folk. Vad mera? Inte "Härlig är jorden" utantill. Inte "Tryggare" eller "Bred dina vida" "Du vet väl om att du är värdefull" kan uppskattas för sina terapeutiska förtjänster, men den har ju, handen på hjärtat, inte så mycket med kristendom att göra. Jag avser nu det som Jesus gjort för oss, förstås. Frälsningsverket.

Så vad göra?
Psalmövningar, jodå. Psalmkunskap? Visst. Månadens psalm? Kanske. Önskepsalm? Möjligtvis. Men enkelt är det inte. De psalmer som hade ett själavårdande läroinnehåll, sjungs inte längre. De byggde en gång i tiden upp den svenskkyrkliga identiteten eftersom  de höll både att leva och dö på. Ska kantorerna ta särskilt ansvar? Måste körarbetet inriktas mot psalmsång i kyrkan som något närmast lika häftigt som allsång på Skansen?

Nu gör jag min sista vecka som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och nästa vecka har väl livet förlorat sin mening. Då går folket i Göteryd runt och tittar på mig och säger: "Hur har han inte fallit." (Jes 14) Jag ska alltså inte ha några idéer som andra ska genomföra. Men jag kan väl på mitt vanliga ödmjuka sätt anmäla att jag ser inte bara ett problem utan en arbetsuppgift.

Musiken måste stötta sjungandet. Är kompet för svagt, blir det ingen sång. Men hur är det med er egen psalmkunskap? Sjunger/läser ni i er egen andakt? Klaga på andra kan man ju.

I går såg jag statsministern och fick fortsatt insikt om bristande säkerhetsmedvetande å högsta ort. Alla är snälla. Ingen bråkar. Det är det som är det uppenbara problemet. Ingen vill ställa till med något. Så blir det som det blir. Jag avslöjar inga militära hemligheter, men mina erfarenheter av samverkansövningar militärt och civilt är den civila aningslösheten. Tjänstemännen kan inte tro det värsta, det som är det militära scenariot. Det är gulligt på sitt sätt men farligt. Några av oss har fått lära oss att hellre larma en gång för mycket. Det gjorde jag och skämdes lite. Men det larmet prisades storligen. En annan gång ville jag inte sätta dit en vaktpost utan rusade iväg och ropade "Är posten här?" När han inte var det, larmade jag. 10 sekunders fördröjning. Det tyckte jag att jag kunde motivera. Men sedan blev det fart på speleverket. Fienden var inne på basen. Lite beröm fick jag i efterhand. Vi kämpade ner fienden.

Löfven då? Jag har läst Tage Erlanders samtliga dagböcker. På Tages tid hade det som nu inträffat inte varit möjligt. Vad säger det? Tage hade pejl på vad som var å färde i regeringen. Jag såg Greider också. Vad ska denne patetiske diktare i en tv-studio att göra för att kommentera något han alls inte begriper? Det är närmast en personlig förolämpning mot oss tittare att frakta Greider från Falun till Stockholm. Vilken kompetens angående säkerhetsfrågor besitter han?

Jag har fått besked att jag måste vara mer rädd om mig. Jag har för mycket att stå i. OK. Då blir det några veckors blogguppehåll. Vad kan man genmäla, när någon meddelar att "vi vill ha dig bland oss ett tag till"? Jag tar paus till omkring den 17 augusti, en månad innan kyrkovalet. Gör inget i min frånvaro som ni inte kan göra i min närvaro! Varför inte sjunga lite psalmer? Det kan ni nämligen göra i min närvaro förutsatt att ni inte sjunger falskt eller för högt.

Saknar ni Dikes inlägg kan ni förresten denna morgon läsa en insändare i Östra Småland. Men den säger förstås det vanliga. Det är lika fel också när det upprepas.

måndag 24 juli 2017

Vanligt men inte normalt

Allt som är vanligt är inte säkert därmed normalt. Inte i Kyrkan, menar jag. Men jag kan vara generös och hävda att det skulle kunna gälla fler områden. Som en stor rysk-kinesisk övning i Östersjön, som börjar idag eller övningen Aurora om en månad. Stora militära övningar är vanliga, men är de normala? Finns det en risk att detta vanliga kan bli normalt, dvs bli till krig?

Transportstyrelsen likadant. Jag kom på mig själv med att hantera nyheten om de vidtagna åtgärderna, de som uppenbarligen innebär en risk att vi lämnats ut till främmande makt och gör Stig Berglings förräderi  i sammanhanget till ett rätt förräderi (fast det riktades mot bl a KAB 44) prästerligt. Det betyder att min första reaktion var en reflektion kring mänskliga misstag. Sedan, men först därefter, bytte jag fokus och förstod implikationerna för svensk säkerhet. Freden har trubbat av mig, noterade jag. Det är vanligt men inte normalt militärt sett. Ni hänger med! Det är mycket att tänka över nuförtiden

Om vi inskränker oss till det kyrkliga, är det mycket som är vanligt men inte normalt.
Det är vanligt att de döpta inte firar gudstjänst på söndagen - men detta avviker från den kristna normen, som alla vet. Å andra sidan vet också alla att detta vanlig beteendemönster har blivit normalt av det enkla skälet att majoritetens vana blir norm. Så mycket viktigare att öppet analysera förhållandet. För normen är faktiskt inte normal!

Det är numera vanligt att det kyrkliga livet är en kvinnlig domän. Jag har nog hela mitt liv sett det mönstret, men det har fortlöpande förstärkts. Det är vanligt att det är kvinnor i kyrkan, men det är inte normalt att männen saknas. Hur och varför blev det så här? Och vilka blir konsekvenserna på sikt av denna onormala företeelse? Det vet vi nog inte ännu, för det tycks vara ett nytt fenomen med denna female domination samtliga led, från undervisning för barn till kyrkvärdar, ärkebiskop och kyrkomötesordförande samt kvinnlig dominans i presidierna för kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Vi har uppenbarligen misslyckats att i det kyrkliga skapa en balans mellan kvinnligt och manligt. Världen är en full bonde som antingen ramlar av hästen på ena sidan eller på den andra, menade fader Luther.

Det är också normalt att biskopar uppträder med försiktighet utom när det gäller att klämma till de ekklesiastiskt misshagliga, typ Karlsson som skrivit i Bohusläningen. Det normala tidigare var biskopar som pekade med hela handen och t ex öppet var emot norrmän och deras frigörelse. Jag avser nu J A Eklund och unionsupplösningen. En liten och kvickilsk man, Boanergespojkarna lik, vore otänkbar som biskop för vanligheten nu är inte den sorten (hur ilska dom ändå är i lönndom!) I normalfallet väljs till biskopar de havliga, de av jovialisk typ. Det kanske alltid har varit det vanliga, men har det likväl kunnat ses som något normalt? Är det folk av den sorten vi sätter som väktare på Sions murar? Jag bara frågar.

Det är vanligt att prästerna servar den MTD-religion som är svenska folkets. Moralistisk är den. Terapeutisk är den också /Du vet väl om att du är värdefull/ och så är det Deism, inte markerat en bekännelse att Jesus är Herre. Hur detta än är, kyrkligt normalt är det inte. Och vill någon fläska på med mer material om Svenska kyrkans vanliga praxis (men inte normalt kyrkliga) så kolla twitterflödet. Där ser ni MTD-religionen. Vi betalar alla för att denna religion i skydd av Svenska kyrkan (som normalt styrs av en bekännelse) vänligt ska kunna förkunnas som något vanligt också elektroniskt. Fantastiskt. Vanligt. Inte normalt.

Vi behöver inte räkna nästa exempel till det kyrkopolitiska, det kan vara lärorikt för det. Med partiväsendet i Svenska kyrkan blir konsekvensen att alla ska få platser efter mandat. Den normala kyrkliga ordningen är en annan. Där tänker man i människor, kollar vem som är bra på något och använder hans eller hennes gåvor i tanke att gåvorna avslöjar en kallelse från Gud. Då blir det också bra. I det vanliga (onormala) systemet kollar man mandaten och ska ha representation. Det betyder ett inskränkt urval, inte de bästa utan som bäst de med "tillräckliga" meriter. De hamnar i utredningar och arbetsgrupper. Inga andra. Detta är det genomgående, vanliga systemet. Det är inte kallelsemedvetet, inte transparent för Gud. Skälet är eneklt. I detta system kan Svenska kyrkan inte fråga efter Guds kallelser, bara efter hur valmanskåren röstat. Vanligt sålunda. Inte kyrkligt normalt. Och naturligtvis inte riktigt klokt.

Ska vi för tiden fram till och med den 17 september driva kampanj och bekämpa allt som är vanligt i Svenska kyrkan men vid närmare eftertanke inte är normalt för Kyrkan? Det kunde bli riktigt roligt. Hållningen ger plats för förnuftiga resonemang och kreativa ifrågasättanden. Det här sättet att reflektera är ett sätt som släpper Herren Jesus lös, tror jag. Som sagt, det kan bara bli intressant. Skrämmande intressant.

söndag 23 juli 2017

Den orättrådige röstaren

I går vinkade jag av barnbarnen som skulle till Israel och så for jag till Varberg för att fira Jan, som fyllt 90. Det var champagne, som Jan själv hämtat hem från Champagne (men inte i en CV2:a), samtal och tal. Jag sa också något om evangelisterna Johannes (brödraparet Boanerges) och Lukas, den resande reportern som skrev reportage och vars text uppfattas som inspirerad helig text. Jag gav jubilaren en kram. Jubilaren själv pläderade för förnuftiga samtal. Pastor L hade till vår gemensamma hyllning köpt en flaska Wannborga Cuvee 2014 och jag Peter Stanfords Lutherbok. Doktor F anslöt till gåvan. Jan höll tal i ett par omgångar och gjorde några preciseringar om de villkor under vilka förnuftiga samtal förs. Sedan avtäcktes CV2:an på taket till huset på Snidaregatan, en installation. Allt var jubel och sång. Jag tror detta festande inspirerade mig till en sedelärande saga:

Vi börjar med händelsen på skolgården. I flera dagar hade inte bara några flickor med flätor utan också några välkammade gossar (nåja...) byggt en lantgård. De höll till i ett hörn där de samlat pinnar och kottar. Där fanns en ladugård med inhängnader. Kottarna hade fått ben av pinnar och var uppenbart rätt många kor. Barnen hade kommit till det kreativa slutstadiet och kunde ägna sig åt att komma på kluriga och roliga förbättringar. I skogen bredvid skolan fanns mycket basmaterial som med lite fantasi, betoning på lite, kunde bli något anslående. I hörnet på skolgården fanns de glada barnen. De gjorde något fint som andra skolbarn också hade glädje av. Då kommer elake Bosse.

Elake Bosse är alla rädda för. Ingen säger emot när han sagt något. Han är skolgårdens kung. I klassrummet framstår han inte riktigt som den bäst huvade. "Skolgården är till för alla så ni får inte ha den här delen för er själva och blockera den för oss andra!" Bosse har angett principen. Bettan tittar upp på Bosse och säger: "Vi stör ingen." "Ni stör mig", säger Bosse. "Den här skiten måste bort så att alla kan gå här också." Och så trampar Bosse ner alla kottarna (korna) och sparkar bort ladugården och några inhängnader. "Ingen har något att invända mot att det här kommer bort", säger Bosse och tittar på den tysta skolgårdsmajoriteten. "Ni ska inte tro att ni som håller på med pinnar och kottar ska bestämma. Här bestämmer alla."

Nu kunde man tänka sig att några lärare skulle komma ut på skolgården och se vad den stora ansamlingen av elever sysslade med, men detta som här berättas utspelade sig på den tiden när lärare tillbringade sina raster i kollegierummet, ostörda av elevaktiviteter. Däremot fanns det en rätt nyinflyttad kille i kollektivet, Paul. Han tog ett steg fram. "Du förstörde deras bygge", sa han till Bosse. "Då förstörde du för oss alla för deras bygge här i hörnet var viktigt för trivseln på skolgården. Det var skitaktigt gjort. Be om förlåtelse."

Det syntes att Bosse blev lite osäker. Vem var utmanaren, det visste han inte. Kroppshållningen  visade att killen inte var ett dugg rädd. "Alla har rätt att vara på skolgården...", började Bosse. "Lägg av. Det är inte det vi talar om. Du förstörde det de byggt och då förstörde du för oss alla." "Men jag går i skolan och har rätt att vara på skolgården.... Jag står för det rätta och behöver inte be om förlåtelse." Paul tittade på Bosse och Bosse anade att stämningen på skolgården höll på att ändras.

"Du behöver inte ha rast på skolgården", sa Paul. "Du behöver en lektion på skolgården." Och så tog Paul och vände på Bosse, tog ett tag i hans skjortkrage och ett i hans byxlinning, lyfte honom lite och sprang runt med honom så. Då, men först då, kom magister Skolén. "Vad gör ni?" Paul stannade inte ens utan ropade tillbaka: "Vi bara leker." Bosse var illröd i ansiktet men kunde ingenting säga. Det gjorde ont. Hade han varit flicka, så mycket begrep han, hade det inte gjort ont alls. Det ringde in till lektion. Paul stannade, släppte ner Bosse och sa: "Du kan hävda din rätt, men ger du dig in och förstör för dem som bygger, förstör du för oss alla. De bygger och det är på lek men leken har sina regler och dem ska du som inte är med också respektera. Högsta rätt kan vara högsta orätt."

Det sedelärande? Några bygger kyrka. Ett kyrkoval kan fungera precis som Elake Bosse, som trampar sönder bygget. Han gör det utifrån högstämda principer om allas rätt till skolgården, men effekten blir det öde. Också i ett kyrkoval behövs det folk som Paul, sådana som värnar själva byggenskapen och fattar att Kyrkan har med Jesus att göra och Kyrkans liv måste värnas mot sådana som Bosse. Har inte Bosse rätt att vara överallt på skolgården? Uppenbarligen inte. Inte moralisk rätt. Inte en rätt som går ut över de andras, byggarnas.

Söndag och dags för att plocka ihop sig för färd till Hallaryd. Högmässa med dop kl 10 till att börja med.




lördag 22 juli 2017

Avslöjad centerpartist i Västerås stift!

"God works in mysterious ways". Plötsligt dök det upp, Dokumentet, ställt till prästerskapet i Västerås stift. Det undertecknades den 16 februari år 1962 i Uppsala och i bokstavsordning återfanns undertecknarna. Också centerns kyrkomötesledamot Anders Åkerlund. Han framträder som en riktig Radler.

Aleksander Radler är mest känd som Stasi-agent i Sverige och en man som förrådde dem som trodde sig vara hans vänner. Nu är det inte denne Radler som avses med Radler. Jag syftar på en som är ute och cyklar, Radler i tysk mening. Här står nu centerpartisten Åkerlund mitt i ett parti, som vill hämta politiska poäng på att ha verkat för kvinnliga präster, men avslöjas som en hårdför och därför, enligt gällande handbok för hur verkligheten är, oresonlig och kvinnoföraktande kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

1962 skulle det väljas biskop efter John Culberg i Västerås stift. Västeråsstiftarna i Uppsala fann att de inte hade rösträtt, men inte heller var utomstående. De ville i en kyrka som lider svårt under splittringen ha en viss typ av biskop. "Som vi ser saken skulle en biskop som viger en kvinna till präst äventyra enheten och göra de motsättningar som nu finns ännu mer markerade."

Det finns en tydlig, ärlig och öppen deklaration också. Inte ett hot men en sakupplysning: "En kvinnoprästvigande biskop skulle göra att många av oss skulle känna sig tvingade att söka sig till ett annat stift." Detta är sagt i en tid när prästbristen var det återkommande problemet.

"Av de vid provvalet föreslagna kandidaterna har tre visat att de är positivt inställda till vigning av kvinnor till präster: Lindquist genom ja-röst kyrkomötet 1958, Silén genom att låta sin dotter gå och läsa för Margit Sahlin, Lindström genom att vara ordförande för Katharinastiftelsen."

De misshagliga var sålunda David Lindquist (som blev biskop i Växjö), Sven Silén (som blev biskop i Västerås trots teologprotesten) och så Valter Lindström (som var och förblev domprost i Karlstad).

Regeringen hade slutligen att välja mellan Sven Silén (115 röstpoäng), Ove Hassler (99 poäng men med i Kyrklig samling) och Valter Lindström (98). PO Sjögren (74) och Carl Henrik Martling (70) hamnade utanför. David Lindquist fick Växjö. Anders Åkerlund fick alltså se att två av de tre på förslaget var sådana kandidater han alls inte vill ha där.

Det tycks för det oförvillade sinnet som om Centerpartiet i alla år haft en orm vid sin barm. Kvinnoprästmotståndet har smugit sig in. Det är något lömskt över det hela. Har denna lömskhet varit känd eller är det som med skandalen när Transportstyrelsen förråder oss alla? Ingen skulle få veta och  när vi alla fick veta, låtsades det att saken ändå inte var särskilt viktig. Då fick de översåtliga mest bråttom att springa så lång bort från skandalen de kunde och detta så fort benen bar. Ska vi få se något liknande bland centerpartisterna nu när denna skandal briserat? Kommer Åkerlunsen att stå där övergiven? Då kommer jag till hans bistånd. Jag har betygat honom att hans hjärta är större än hans hjärna och han höll med. Han kompletterade med insikten: "Och med dig Dag är det tvärtom!"

Nej, vi ska slå vakt om Anders Åkerlund. Men Centerpartiet tycks mig vara riktigt illa ute nu. Detta kort kommer att spelas ut i valrörelsen. En orm vid barmen! Det är inget perspektiv som lockar ens de kvinnliga väljarna, kanske minst dem. Jag funderar på att mynta en slogan: "Hellre en rom i än en orm vid barmen!"

Var inte stygga mot Anders. Han är av jovialisk typ och berättar gärna vitsar. Men i valrörelsen måste Centerpartiet, som bröstar sig i kv*nn*pr*stfr*g*n, ställas till ansvar för vad som nu avslöjats. En röst på Centerpartiet kan visa sig vara en röst för kv*nn*pr*stm*tst*nd! För upptäcker man en, kan det kvickt visa sig att det finns fler. I doldom och lönndom alltså tills någon upptäcker skandalen, fäst på papper som den är. Pärmar skola upplåtas - och då....


fredag 21 juli 2017

De verkliga problemen

Mats Nilsson, C, och jag var skolkamrater. Mats påpekar det egendomliga när vi möter Bertil Olsson, kristdemokraten, at vi tre var skolkamrater men gick i tre olika skolformer. Jag i realskolan, Mats i enhetsskolan och Bertil i grundskolan. Så gick det till på 1960-talet i Alvesta. Nu agerar Mats stort i kyrkovalet. Det började han med förra mandatperioden och jag var inte så lite häpen. Han har ägnat sitt korta liv åt skogsbruk och orientering, sysslor söndag förmiddag. Men nu är han stor i det kyrkliga. Låt mig säga det enkelt. Han torde i sitt liv ha missat i storleksordningen 2600 gudstjänsttillfällen i Vislanda. Är det verkligen så bra om man plötsligt ska bli kyrklig beslutsfattare i det lokala, i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse och kyrkomöte därtill?

Mats fick till en insändare i Östra Småland ihop med en centerpolare, Veine Backenius. De körde det i sammanhanget vanliga tugget om centerpartiets alla insatser i kyrkolivet och tillskrev sig också sådant som andra egentligen drivit. Det mest intressanta är dock att de vänder tillbaka till för länge sedan (1950-tal) gjorda insatser, sådana som Mats Nilsson knappast begrep något av när det begav sig (men det gjorde jag, som är ett år äldre!). De undvek dock att påminna om det partiprogram som var brunare än någonsin SD:s. I inlägget förekom allt vanligt tugg men inte ett ord om Jesus och inte ett ord om de verklige problemen i Svenska kyrkan. Nu ska jag inte vara orättvis och säga att detta bara gäller det sekulära centerpartiet, det gör det inte - men medge att vi får valmanifest där Kyrkans Herre inte nämns och där den kyrkliga verkligheten inte fokuseras. Hur blir detta på "jobbet" för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.

Jag var lite rolig i mitt svar i ÖS denna morgon när jag påminde om centerpartiets stiftsfullmäktigeordförande. Partiet gav oss en homofob, som sedan avsattes för att han inte gillade Prideparader och, brottet! - sa detta. Så går det till i nationen. "Vilket känns roligast?", frågade jag. Ett parti som ger oss en homofob eller ett parti som visar sig vara ett utrensningsparti? Detta på tal om partiets bidrag i kyrkolivet.

De verkliga problemen erdovisas i verksamhetsberättelser från pastoraten. En kyrkoherde noterar dubbelt så många utträden, men hänför detta till skandaler i utlandskykran. Är det så säkert+ Hä är ett verkligt problem att folk i hög grad kämpar för den kyrka som var men tror sig skapa framtid så. Den kyrka som var, är den som stått på avskrivning hela efterkrigstiden men där alla fortsatt göra som förra året och i verksamhetsberättelserna inskränkt jämförelsetalen just så. Det andra är för svårt. Detta är, menar kyrkoherden, ett pastorat där "grundverksamheten fungerar mycket bra". Eftersomjag bor i församlingen men inte längre deltar i verksamheten kanske jag inte ska säga emot, om det inte är så att min praxis gör det?

Kyrkoherden noterar begränsade resurser och behov av mer samarbete med andra pastorat. "Det är ju bara positivt." Lycka? "Att vi fortfarande får vara ett eget pastorat gör att vi jämfört med många andra kan skatta oss lyckliga." Frustration? Beslutade fastighetsarbeten fungerar inte. Men, gott folk, hör upp ett slag och lyssna: "Vi är en fin bygd där kyrkan har en självklar plats och där vi känner att vi gör skillnad."

Vad skrev kyrkoherden om själva ärendet och om Kyrkans Herre? Vad om missionen i denna ogudaktiga bygd? Vad med problemet att de flesta av oss inte kommer till gudstjänsterna och att församlingen var helt kass på att integrera dem som försökte en tid? Vad med problemet att kyrkoarbetarna säkert vill men inte förmår? Och de förtroendevalda - är det informationsbärande att mina gamla scoutkamrater Ulf och Else-Britt inte skrev sina namn på rätt rad i årsredovisningen? Symtomatiskt, liksom?

Jag är en man med måttliga krav på nöje, men visst vore det roligt med ett kyrkoval som handlade om de verkliga utmaningarna och där de insiktsfulla övervägandena kunde redovisas. Förutsättningen är förstås att kompetens tas tillvara. I det system vi nu har, tänker vi i partier/nomineringsgrupper. Störst går först och ska ha mest. Det betyder att vi inte kan tänka i människor, inte ställa frågor om spetskompetens eller om kallelser från Gud. Intressant på sitt sätt. Men förödande på sikt.

Nu till Göteryd. Kanske några verkliga problem väntar på insatser av kyrkoherden?

torsdag 20 juli 2017

Nu kom äntligen Depressionen!

Förra torsdagen steppade jag ut till postlådan (jo, jag har lärt mig: i brevlådan vid ICA Grytan lägger jag brev. I lådan här hemma hämtar jag post) för att med sällspord entusiasm hämta mitt ex av Torsdagsdepressionen. Det fanns inget. Jag blev riktigt ledsen. Ingen depression denna torsdag! Det var i sig en deprimerande insikt. Jag stålsatte mig och insåg att jag måste vänta. Denna morgon kom depressionen punktligt som en klocka.

Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.

Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?

Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.

Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?" Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!

Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga."  Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.

Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.

Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.

Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.

Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."

Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?

I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.

Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!

onsdag 19 juli 2017

Hyckleriet

Jag har varit präst länge, tror jag. Det blir 46 år i år. Det är nog länge. Har jag därmed utvecklat en viss sensibilitet när jag mött inställsamheten, de fromsinta fasonerna och det rena hyckleriet? Antagligen. Ibland skorrar det falskt när människor talar om sin stora tro eller om hur djupet av deras tro inte kan bedömas. Jag blir lite undrande. Jag skrev inte att jag blir misstänksam.

Jag har ju varit med om dopsamtalen, de som kännetecknades av hållningen när prinsen av Wied ville besöka den svenska Försvarsstaben under kriget. UD meddelade generalerna hur de skulle förhålla sig: "Håll honom för fan på gott humör." Så var det. Jag fick sällan vara med om att vi 4 år senare möttes, när dopbarnen började i söndagsskola eller barntimmar. De började inte, nämligen. Men vi tråcklade med varandra för att inte göra det svårt för varandra.

Det är väl den erfarenheten som får mig att undra över de politiska partierna i kyrkovalet, de som inte har ett enda ord att säga om Frälsaren eller om Ärendet. VISK har hittills mest underhållande. I den värderade tidningen Östra Småland/Nyheterna förklarade viskarna för mig att sådana frågor somde om tron och Jesus var "stora, riktigt stora", men ändå tycktes frågorna och svaren (vi inte fick höra) självklara. Det häpnadsväckande var att en präst undrade över dem. Eftersom frågorna var "stora, riktigt stora" fick de stå över för viskarnas del. Hur "stora, riktigt stora" de var framgick, fick jag veta, av diskussionerna som nu fördes om kyrkoordningen. Därmed, svarade viskarna, var debatten slut för deras del. Jag påpekade ödmjukt, eftersinnande, lågmält (you name it!), att det inte var kyrkoordningen som debatterades just nu utan kyrkohandboken. Kanske var det ofint av mig att kalla misstaget "fatalt". Men var det inte det?

Vad illustrerades?
Att folk som ställer upp i kyrkovalet inte alltid är byxade att hantera trosfrågor (där kom den usla vitsen igen!) Ska vi inte tala högljutt om den inkompetens som kandiderar för att bli beslutsfattare? Och ska vi inte konstatera det uppenbara, att kompetensen måste brista om man inte är van att gå i kyrkan och har läst på och funderat över det grundläggande som gör att Kyrkan alls finns? Krävs här inte ett brutalt ifrågasättande, givet att saken gäller något annat än MTD-religionen? Den moralistiska terapeutiska deismen kan de förtroendevalda självfallet värna - men då talar vi om något annat än kristen tro. Ska detta andra reservationslöst få ta över och därmed placera kyrkokristendom på soptippen?

Stort var hyckleriet i de kyrkosystem där alla var med, heliga såväl som skenheliga. Dr Luther polemiserar och markerar att det är skillnad på dem som sitter. Somliga i den synliga kyrkan hör till den osynliga. Det här har just i det kristna Europa varit ett problem och prästerna har bannat hyckleriet för att mana till omvändelse. Det fanns ju en tid när alla måste vara med, fast man alls inte var med "på riktigt", som efterföljare till Jesus. Den tid vi lever i kännetecknas inte av kyrktvånget och därmed blir hyckleriet mer subtilt. Vi framstår hela bandet som fromma och fina när kristendom blir ett eget val. Det hindrar inte själafienden att med kirurgisk precision göra sitt bästa för att dekonstruera oss, det hans syssla går ut på. Den enda period när hyckleriet inte blir subtilt utan grovt och tydligt är när det drar mot kyrkoval. Då ska det överträffas i fromhet. Är inte hela detta spektakel rätt vedervärdigt?

Vad får vi? I stället för samtal, eftersinnande samtal, om de verkliga problem som vi kallas att ta itu med, blir det slagordsförståelse och partier som är oförmögna att bidra med något när det handlar om de verkliga problemen. De har sina agendor klara och agendorna handlar på MTD-vis om något annat. Moralitstiskt förstås, terapeutiskt (Kyrkan ska stå för lugn och ro, denna kyrkogårdshållning som där praktiseras av så många, men som Frälsaren sagt föga om) och så blir det lite gud i allmänhet. Vi kommer att efter sommarsemestrarna får se och höra många prov på just detta. Vi kommer knappt att behöva hålla ögon och öron öppna!

Vi bör nog börja tala mer om det hyckleri som frodas vid ett kyrkoval.

Hade vi en god tur till norra Öland? Människan är människans glädje. Vi sjöng i bussen med kantor Annica och The Eminent East Coast Dixie Stompers, såg och hörde mycket, fikade medhavt som församlingspedagogen Linda bakat /blåbären i muffinsen var egenplockade!/ bjöds på kroppkakor i Högby (Bitte, Ella och Laila upptäckte jag i köket!). Jag pratade om "Minnet", det fick bli i kyrkan för vi var många. Guidades av prosten Peter i Kalmar domkyrka och så for vi vidare hemåt medan vi plundrade lösgodispåsen. Sol, mest på norra Öland, förstås. Praktikanten Robin hade frågesport i bussen. Vi kan när vi vill. Hur det kändes för mig att vara i Högby? Som vanligt. Underbart. Och det är hur eller hur inget hyckleri.

Jag fick en påse som sades innehålla falukorv och isterband. Det var inte så. Det var två flaskor; Ölandsporten Solera 2015 från Wannborga, rött starkvin, och en Leon Millet från Håks Gård i Beteby, Mörbylånga på södra Öland, det vinmärke som heter Under Ölands sol. Men är det inte rätteligen Guds? Och är inte perspektivförskjutningen intressant?