fredag 20 april 2018

Bloggardags pyttipanna

Det är flera olika teman som anmäler sig, men Bloggardag vet att hacka och blanda till en smakfull anrättning. Dock inte stuvad pyttipanna! Varför folk gör gräddstuvad sådan, det fattar jag inte. Skälet är enkelt: Jag vill inte förstå. Detta noteras på Bloggardag utan varje medveten syftning på bloggkommentatorer. Nu tar vi oss verket an.

Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än  påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.

Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.

Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.

Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?

Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot.  Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.

Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning.  Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.

Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning  i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.

Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.

Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!

Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.


torsdag 19 april 2018

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

Professor Carl-Gustaf Andrén dog i går. Han var min lärare i praktisk teologi med kyrkorätt,  rektor för Lunds universitet, universitetskansler och en vitter man på många sätt. Han var lätt att tycka om för han tyckte om människor och universitet. Han gjorde Svenska kyrkan stora tjänster inte minst i SKUT. Många kommer att skriva fint om honom. Lunds universitet har på kort tid förlorat två bemärkta tidigare rektorer, Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén.

Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.

Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.

Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.

Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!

RIP


Bloggardag, typ omtänksam

När det kommer till teologiska frågor kan det fablas friskt. Det där att gå till källor och tidningslägg för att förstå, blir en besvärande omväg. Enklare är att tycka åt sig en egen förklaring till hur komplexa materier egentligen är och konstruera sig mycket enkla och lätt begripliga samband. mellan företeelser som egentligen inte hör ihop. Oomkullrunkeliga sanningar fastslås av dem som aldrig besvärat sig för något mer än att konstruera sig en passande verklighet. Verkar Bloggardag irriterad? Märk mina ord, Bloggardag uttrycker med eskatologisk ansats en häpnad inför denna värld!

Bloggardag nödgades resa sig  från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.

Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.

Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).

Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.

Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.

Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.

I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.

Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).

Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.

Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.

Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.

Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.

Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.

Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.

Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.

Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.

Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att  de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?

Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.

Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.


onsdag 18 april 2018

Dumt och biskopsdumt

Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.

Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?

Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?

Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.

Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå.  Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats  om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.

Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.

Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.

Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?

Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/

tisdag 17 april 2018

Rabies theologorum

Gång på gång gäller det att återvända till grundfrågor, kliniskt blottlagda grundfrågor. Felfrågorna är legio. Det fanns en tid när romersk-katolsk ämbetsuppfattning skulle ställas emot "luthersk". Det var också ett tilltag där teologer friskt och frejdigt, samt befordringsgrundande, kunde grotta ner sig i den här sortens frågeställningar. En systematisk teolog från Blekinge gjorde så, publicerade en bok, som möttes med entusiastiska recensioner från kamraterna, men som efter några veckor var helt bortglömd. Eftersom få läst den, behöll den dock en viss reputation tills en annan teolog undrade om det fanns frågor som inte fick ställas vetenskapligt, alltså "tabuiserad forskning". Ingenting av detta har hjälpt Svenska kyrkan att komma till rätta med oenigheter.

Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.

Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.

De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.

- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?

Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats.  Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!

måndag 16 april 2018

Ponera mera!

Ponera mera eller tänk det otänkbara mer vidlyftigt, tänkte Bloggardag. Det finns en otrevlig mänsklig vana att kalla företeelser med fel namn och ge dem intellektuellt understöd med fel argument samt därtill göra det som är rätt men av fel anledning och med dåliga skäl. Om ni håller med är det oproblematiskt. Om ni vill säga emot ska ni passa er. Orden är Gilbert Keith Chestertons. Han är väl en auktoritet som står över det mesta.

Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!

Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala  klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men  den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.

Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.

Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?

Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.

Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.

Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.

Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!



söndag 15 april 2018

Rom – utan Coca.Cola igen

År 1953 kom Coca-Cola till Sverige. Året efter drack jag drycken för första gången. Hade jag fyllt 6 år? Det skulle dröja ungefär tio år innan jag kompletterade drycken med rom, något som jag dittills mest uppfattat var något som fanns i en kaviartub. Nu tänkte jag vända på detta mitt gamla perspektiv genom att skriva om – Rom.

I staden Rom har de romerska katolikerna gott om problem. Några kardinaler behöver nog uppsöka kardiologen för de är hjärtsnörpet mycket nära. Kardinal Sarah är inte okritisk mot påven. Jag har läst hans bok (ihop med Nicolas Diat) The Power of Silence med underrubriken: Against the Dictatorship of Noise (Ignatius Press, San Francisco 2017). Men Frasse gjorde honom till kardinal. Bengan har skrivit en efterskrift och fått sig boken tillägnad.

Kardinalen talar om präster som gång på gång upprepar sina banaliteter till skillnad från "holy priests". Jag förstår vad kardinalen är ute efter och inser uppiggad, för intet är som en sådan glädje, att den sortens präster också finns i den romersk-katolska kyrkan. Det skulle kunna komma att uppfattas vara en smäll på käften för somliga bloggkommentarer i vårt universum.
2 Kor 2:17 anförs som auktoritet. Jag gillar det.

Poängen med att läsa kardinalen är både att vi får en viktig kulturkritisk reflektion men också en kritik som visar, att paradiset inte ligger på andra sidan Tibern. Jag tror att alla kyrkor skulle behöva fundera över kardinalens markering mot en politiserande kyrka, en som fungerar som samhällsideologi. Kardinalen har också besökt Grand Chartreuse.  Där finns uppenbarligen en stimulerande spiritualitet. En hel del nyttigt om bönen får vi oss till livs också.

När Frasse lät sig intervjuas av den ateistiske redaktören Eugenio Scalfari läste kardinalen Raymond Burke under stigande upphetsning vad påven sagt. Burke lät som dr Luther: Det är nödvändigt att kritisera påven om han inte fullgör sin tjänst för alla själars bästa.
Kardinalen gör inte uppror mot påven. Han begär bara att misstagen ska rättas till och det gör han av respekt för påveämbetet. Detta som kardinal Burke står för stavas väl bara "L U T H E R"?

För en evangelisk katolk blir detta bara trosstärkande. Så fel är vi nog inte ute och den romerska överlägsenheten kan på goda grunder ifrågasättas. Då som nu är det den romersk-katolska kyrkan som har problem! Samma problem?
Kardinalen ser en sammanblandning av Petrusämbetet och världens politiska idéer. Lösningen är att skilja mellan personen påven och påveämbetet. Jag undrar om detta egentligen är en lösning. De romerska katolikerna står verkligen inför problem som i hög grad påminner om 1500-talets situation. Fascinerad konstaterar jag detta genom innantilläsning.

Inte blir det så mycket lättare när kardinalen Blase Cupich fick frågor om påvens metod att göra sig av med dogmatiskt oppositionella, läs "traditionalister". Kardinalen undvek precisa frågor och manade dem som undrade att fråga sig själva om de verkligen trodde att den Helige Ande inte längre leder Kyrkan. Det går att uppfatta att kardinalen Cupich inte riktigt tänker sig att Anden leder också genom invändningar och kritiska frågor. Professor John Rist, som var den som frågat, förklarade att han såg Frasse som möjligen den värste påven någonsin och hans tid i Vatikanen som "a disaster". Någonsin –!? Rist poängterade att påven inte ska identifieras med Kyrkan. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Framåt till professorn i Wittenberg!

Kardinalen Christoph Schönborn sa i en intervju, att ett framtida ekumeniskt koncilium kan besluta om kvinnor i prästämbetet. Det ledde till spekulationer om hur det var med Ordinatio Sacerdotalis. Var det detta dokument kardinalen syftade på när han sa, att frågan var större än ett en enskild påve kunde besluta? Välan, ett framtida ekumeniskt koncilium. Betyder det ja till kvinnor i prästämbetet eller till att de kyrkor som infört eller pådyvlats reformen får stå fram som konkreta exempel, sådana Kyrkan i stort inte vill följa? Minns Mariaviterna i Polen som infört reformen och avskaffade den. Minns Lettlands evangelisk-lutherska kyrka som gjorde detsamma. Minns Anders Nygren ord om "främmande spår" och sektväsende. Tänk om Nygren hade helt rätt? Tänk om Kyrkan "at large" vid ett ekumeniskt koncilium uppfattar att det är så? Några av oss har kanske under decennier gjort Kyrkan stora tjänster genom att inte falla undan? Solen skiner! Svenska kyrkan har gått före och andra lär av denna kyrkas misstag och står i tacksamhetsskuld? Pröva tanken och glöm inte var ni mötte den först. Ett ekumeniskt koncilium skulle ju kunna upptäcka att Guds goda verk inte införs på det sätt som skedde i Svenska kyrkan och sedan genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Den som vill simma över Tibern för att få ett lugnt, avkopplande och stillsamt lärjungeliv ska fundera ett varv till innan simturen. Det rytande lejonet som går omkring är uppenbart simkunnigt. Och doktor Luthers hållningar är högst samtida, inte så mycket i de reformatoriska kyrkorna som i Rom tycks det. "Ja, mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra löst", som syster Kerstins tyskadjunkt brukade säga. Somliga i Den Ranghögstes sällskap har en del frågor att under stillhet och förtröstan fundera över. De kan hämta uppbyggelse från kardinal Sarah och hans bok samt kanske ett glas grön Chartreuse. Eller gul.

I går var det brunch i Rydaholms sockenstuga och idag högmässa men då i kyrkan. I Rydaholm finns en god församling och ett folk att gilla. Det som det bråkas om i Rom går dessa gudstjänstfirare helt förbi. De firar i god ordning högmässa och Ulla ser till att det finns en kopp kaffe med kaka därefter samt chans att byta ett ord eller två. Det kanske inte kan tyckas vara mycket eller märkligt. Må så vara. Men det är autentiskt kristet kyrkoliv i det lokala. Och Kyrkan framträder som församling och  stift, heter det i Kyrkoordningen... I vår tid är en sådan insikt att förstå som en markering mot Antjeborg och därmed ett problem för Kyrkostyrelsen att ta tag i. Men förtvivla inte. Rom har också problem, med eller utan Coca-Cola.

lördag 14 april 2018

Hvad skola vi lära oss af Akademien?

"Snille och smak" – skulle inte Bloggardag, som är pigg, käck och munter och använder lärda begrepp i sin framställningskonst, kunna platsa i Svenska Akademien nu när det tycks bli en del lediga platser? Kanske inte främst för att företräda ordboksintresset, men väl stå för "de himmelska tingen". Detta är ju också Akademiens ärende och kanske är just de himmelska tingen något försummade?

Bloggardag funderar över Frostensson, som har handelsbolag ihop med Kulturprofilen. Detta förhållande har mörkats för akademiledamöterna, sägs det. Pengar har anslagits till ett handelsbolag och tydligen utan att någon frågat om handelsbolagets ägare, som ska vara minst två. Jag är dock inte häpen om Katarina Frostensson inte riktigt gjort reda för saken. Släkten Frostensson kommer från Loshult. Det var i Loshult den svenska krigskassan år 1676 stals av snapphanarna och sedan fördelades på ömse sidor gränsen mellan Danmark och Sverige. Krigskassan (var den kring 30 miljoner?) har inte återfunnits. Men då kan ni väl förstå en historiskt betingad vana att inte tala om penningar och penningars värde. Detta ligger historiskt inlagt i släkt-DNA:et för alla som härstammar från Loshult och trakterna däromkring.

Har Kulturprofilen haft intresse för sexualia, som det påstås. Han är fransman, säger jag. Men det ursäktar inget. Vi som är för jämställdhet och vet hur bourgeoisin fungerar inser, att Sture Allén inte brydde sig om vad några pigor utsattes för när de sades sig ha blivit påsatta av Kulturprofilen. Det ingick inte i den allénska alienerade världsbilden att uppfatta att detta skulle vara något anmärkningsvärt. Om jag förstår min vän Sara Danius rätt, fann hon allt orätt. Antagligen bröt hon därmed mot den kod som gäller i gruppen. Sådant kostar alltid på. Tigandet, förmågan att se bort och inte lägga sig i och låta ett lögnväsende bestå är viktiga komponenter i härvan.

Vad ska mera sägas som inte redan Peter Akinder, Östra Småland/Nyheterna, sagt? Han tog fram en balja poopcorn, satte sig bekvämt tillrätta för att följa äventyret som har alla de nödvändiga ingredienserna: pengar, makt och sex redan i fredags, sa han. En vecka med popcorn av purt kulturintresse. Sådant imponerar. Inte bara det. Det är mycket som imponerar när det imploderar.

Frågan ska väl trots baljan med poppat majs ställas: Hvad skola vi lära oss af Akademien? Och har dessa lärdomar någon bäring på Svenska kyrkan?

* Gruppens betydelse
Är det sant att Akademien drabbats av vänskapskorruption och kotterier? Då lär vi oss undvika sådant? Men detta gäller i väl så hög eller lika, välj själv, Svenska kyrkan på nationell nivå. Det påpekades för mig hur svårt det är att komma in till ett kanslimöte, den besökande ska hämtas vid receptionen och sedan eskorteras ut. Det är ett förfaringssätt som riskerar att ge intrycket av en slutenhet för den som kommer. Men risken är också att den skapar en bild för de anställda av avskildhet och av att utgöra en egen värld. Jag hajade till när jag hörde påpekandet.

Gruppsystemet är för övrigt infört som beslutsmetod och ansvaret har lämnats över till allt färre. Det är kanske inte det värsta. Det mest betydelsefulla är att det finns så bestämda avgränsningssystem i det kyrkliga. Oavsett de vackra orden är kyrkoystemet ett avgränsnings- och utstötningssystem. Det beror naturligtvis på grupptänket, partipolitiseringen. Den inrymmer ett tydligt "vi mot dom". Detta har kanske alltid varit en del av det mänskliga i det kyrkliga men visst har hållningen skärpts under efterkrigstiden och det -är inte omöjligt att det reformerta tänkesättet genom en immigrerande frikyrklighet bidragit att ändra Svenska kyrkan också.

* Gruppens världsbild
Grupptänket blir ett självbedrägeri för det styrs utifrån manifesta uppfattningar om verkligheten. Främst uppfattningen om den egna godheten. Eftersom gruppen är god, gör gott och tänker rätt blir det andra just motsats. Det blir munspel och frasigt tal om vikten av öppenhet och dialog och allt det där – men egentligen inget annat. Viljan att ständigt ta in ny kunskap, pröva nya perspektiv, komplicera resonemang, söka det underliggande och allt som hör öppenhet till finns naturligtvis men självklart inte i relation till de bortdefinierade.  Det betyder at det alltid är roligare att tala om annat än de problem som organisationen har.

Till världsbilden hör i högsta grad att se vad man vill se och den grundläggande ohederlighet som består i att varsna ett problem men inte göra något åt det. Ibland kan de utomstående häpna över hur annars fullt hederliga personer håller tyst inför lögnväsendet och låter sådant sägas om personer som uppenbart är helt felaktigt och annat skamlöst förtigas. Jag ska inte nämna mitt favoritexempel men det var just denna mekanism som satte mig på spåret att något är grundläggande fel med den saken.

Hvad skola vi lära af Akademien? Upptäcka mekanismerna. De finns i en ärevördig institution av 1700-talsmodell. De finns i Svenska kyrkan också. Börjar någon peta i detta och får bilden att krackelera måste illgärningspersonen stoppas. Det exklusiva bevaras genom exkluderande. Och därefter kan det fortsatt väljas in nya i gruppen som delar världsbild eller kyrkosyn. Jag tror ni har fattat resonemanget.

* Gruppens sårbarhet
Var det Jesus som sa att liten tuva ofta välter stort lass? Om inte, så är det erfarenheten som talar. Den lilla tuvans betydelse missas ofta när folk ser ett maktsystem och imponeras av det. Det lilla hotar allt detta storslagna och folket i systemet vet egentligen detta.

I går var det mest underhållande den stackars glappkäften som uttalade sig så att lösningen på akademiens problem var en lösning som han kommit fram med ihop med kungen. Då fick Hovet dementera. Glappkäften trodde då och hoppades att kungen skulle vara nöjd med lösningen. Varför kungen alls skulle dras in i sammanhanget var uppenbart: beslutet behövde få auktoritet för att haveriet skulle kunna maskeras. Det gick förstås inte. Dementi från Hovet, det konungsliga, inte Johannes. Någonstans här riskerade Akinders majsbalja att välta, tror jag pågrund av icke återhållen munterhet.

Akademien eller Antjeborg lika så är kyrkohandbokshaveriet en lysande illustration till hur mycket som gång på gång spricker upp. Det går inte att dölja. Den där duktigheten att skapa något som skulle ses som "bred" enighet genom ett löfte att musikfrågorna skulle tas i på nytt ändrar inget i sak. Det som antagits blir inte bättre för det, heresierna består och syntaxen är lika usel oavsett musik. Samma sak på alla nivåer i det kyrkliga. Nervositeten är alltid stor att sårbarheten ska avslöjas. Alltså kan det bli fromt: "Vår Gud bär sår". Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Utifrån den ansatspunkten kommer det mesta att bli fel. Vem vill gå i strid ledd av nervöst befäl?

I oro och under stress fattas nämligen oftast fel beslut. Detta gäller från församlingsråd och uppåt. Akademien är en organisation under stress men det är också Svenska kyrkan. Kanske är detta ett normaltillstånd i världen efter syndafallet. Då sticker en sådan som Gamaliel av från denna normalitet. Apg 5:33-42. Det gäller att skapa reflektionsutrymme för att undvika fler eländen. För grupper och stora system är detta svårast av allt. Inte minst när journalisterna samlas och Akinder förväntansfull sitter med en balja majs.

Gårdagen var annars en dag i sol. Jag var i Kalmar, på vägen avnjöt jag proggiga låtar. På eftermiddagen gladdes jag över att Helgasjön var isfri och att den lilla återstående issörjan låg på andra sidan sjön. Hunden Loke ville undersöka vart isen, som han kunnat springa på, tagit vägen, men eftersom jag vet hur han umgås med vatten, höll jag hårt i kopplet. Man är väl klok. Den som heter Loke är som bekant inte alltid det. Guden Loke skulle platsa för inval i Svenska Akademien förstår jag och kunna fungera som ledamot i kyrkliga styrelser på alla nivåer och trivas i miljön. Han trivs med att ställa till det.

En fråga återstår:
Är Bloggardag verkligen vän med Sara Danius?
Bloggardag är som den tappre och troskyldige soldaten Svejk, vän med alla om inte annat utsagts och i thy fall fortfarande med sina trofasta ögon vänligt tittande på alla. Också de ovänliga. Ska Bloggardag muntra sig med att läsa om Per Meurlings bok Den goda smakens pingviner? Piggar kanske upp genom att ge perspektiv...