måndag 11 december 2017

Antje blir arg, säger hon

Antisemitismen i Malmö, där demonstranter ropade att judar skulle dödas, och Göteborg med brandattentat i lördags kväll, är import. Den kommer från Mellanöstern oavsett mellan vad denna öster ligger. Den fick näring också av nazister före, under och efter kriget. Nu lever den och växer bland unga "med rötterna i Mellanöstern". Främlingsfientligheten i Sverige kommer från främlingar och riktas mot svenska medborgare, skulle den polemiskt anlagde kunna säga. Och eftersom polisen i Malmö inte förstod slagorden på arabiska, kunde ingenting göras, fick vi höra. Brandattentatet kanske kan redas ut eftersom det fanns övervakningskameror på plats. Det är en skön ny värld vi får också i Göteborg.

Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?

Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.

Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.

Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.

Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.

Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.

söndag 10 december 2017

Hopakok

"Hopakok" är väl att man tager vad man haver och gör något nytt av det. Somliga präster predikar så. Fader Gunnar sa att det man inte sagt 25 gånger, har inte församlingen lärt sig. Så då blir det till sist nytt, nämligen när insikten landar. Kunskapsprocesser är komplicerade tingestar. Hade det inte varit söndag hade jag nog skrivit några rader om nedmonterandet av kunskapsinhämtande i församlingslivet. Har vi inte tappat det gamla folkbildningsarbetet, det där med att människor läste och diskuterade? Undervisning är dock en av de fyra uppgifterna så som de anges i Kyrkoordningen. Hur slår det igenom i församlingen? Blir människor klokare i vår församling - och frommare?

Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.

Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.

Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...

Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.

Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.




lördag 9 december 2017

Gubbsurt

Det slog mig. I min ålder får jag vara just gubbsur. Jag har åldern inne. Förr kunde jag skällas för att vara "gubbstrutt" men det blev allra roligast när något barn (gossen Danielsson i Kalmar, tror jag) upphetsat skrek: "gubbstruts" till sin fader. Fadern var kring 30 år, kanske. Man kan inte skälla på de vuxna efter en sådan felsägning. Allt möts av gapskratt.

Om jag vill vara gubbsur, vad kan jag då sura över. Svenska Akademien, förstås. Frågorna ställer sig i kö när jag hör vad jag får höra. Blir en yngre dam invald, börjar man fundera för det fall man är så förfallen i synd och nåd som jag är. Att jag annars skulle vilja veta vilka som drog igång denna kampanj är självklart. Det beror inte på min gubbighet utan på min forskarutbildning och mer än 60 års idogt läsande av detektiva berättelser. Cherchez la femme, följ pengarna eller definiera intressena. Så vad gör journalisterna när de inte tar sig bakom scenen för att ge oss nya interiörer och låta oss se sammanhang och syften med en kampanj. Och just så kallas avslöjandet av något som i "kretsar" varit väl känt.

Att Antje bara kunde hålla med de indignerade tror jag beror på att hon i grund och botten är reformert och alltså en avgjord och anständig kristen. Då tror hon med lärofäderna i Geneve att man kan säga att det ska vara slut med syndandet. Vi andra, som står i kyrkofadern Augustinus efterföljd och med honom och Luther satt oss in i paulinsk teologi, fattar saken annorledes. Det är inget att bråka om och inget att sura över. Det bara är så. Det betyder att det i nuvarande situation inte är läge att plädera för den skapelsegivna kättjan. Fast die Gedanken sind frei. Kan det vara så att kampanjer avspeglar en samtida dödskultur, där livsyttringarna alltid blir hotfulla? Vad vet väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Om folk inte får vara kärleksfullt pilska, blir det på sikt inga barn gjorda. Men övergreppen då?

Övergreppen är maktutövning. Jag tror att det finns tillräckligt många gentlemen för att effektivt sätta stopp för sådant bara vi får veta. Min vän dr M skulle enkelt kunna gälla några sådana karlar. Han är snabb med skalpellen om detta är vad saken gäller. Annars kunde vi fråga prosten P, som ivrigt hävdar att det är något vett med sjätte budet. Är det ingen i det kyrkliga som längre vågar säga det? Eller är det så illa, att våra svagheter står i vägen för ett enkelt hävdande av vad som är rätt? Då är vi illa ute, för då blir vi våra egna livs måttstock. Kristen tro tänker lite större om oss än så,

Naturligtvis är ståndrätten ociviliserad om än gängse. Vi som känner ansvaret att läsa om Finland för 100 år sedan, hamnar förstås i inbördeskriget. Jarl Hemmers bok, En man och hans samvete, är väl obligatorisk läsning. Men ståndrätten är aldrig långt ifrån. Den är en sådan där omänsklighet som är mänsklig.

Inte vet jag vad som händer i Kyrkans Hus. Det har upprättats en handling av obestämt slag mot mig i Kyrkans Hus, förstår jag. Eftersom ärendet inte är avslutat är handlingen likväl inte upprättad i den mening som avses i 53 kap. 5§ KO. Begär ni ut den, blir svaret nej. Jag har inte heller fått se något. Prosten R kan annars träda upp som karaktärsvittne, jag har böjlig handled och viftar med den men inte med fingrarna. Distriktssköterskan fru H i Kalmar kollade min hand och sa, att jag hade "spretiga fingrar". Det har jag inte tänkt på. Men pågår då förföljelse mot en man därför att han i någon mening har ett lyte, som han nu får lida för? Inte vet jag. Då får jag nöja mig med det gubbsura över en rättsordning som föga har att göra med rätt. Anklagelsen fördes ut innan jag fått en chans att förstå vad den handlade om och bemöta den. Rättsskipning i Svenska kyrkan. Den som vill följa min gärning, det heter så, i kyrkomötet kan se, att jag påpekat brister i rättssystemet tidigare. Och då kunde jag inte med ålderns rätt ens vara gubbsur.

Om ni undrar har jag blandat tre sorters varianter av den kända glöggen Trivago. Den heter så, för när man druckit den känns det som om man är på resa. Varför tre varianter? Därför att gästerna förra året avvisade mitt omdöme att den var "frisk i smaken" med att den var "spritig". Nu har jag olika varianter av denna friska glögg, en finsk, en fransk och en karibisk. Ska jag låta gästerna prova alla tre sorterna blir det garanterat en lustig afton och sådana ska i denna fallna värld inte föraktas. Just den man som kallades "gubbstruts" har gett mig anvisningarna för glöggmakande en gång i tiden. Dessförinnan ska jag vara akademabel, dvs förirra mig in i fotnötternas förtrollade värld.




fredag 8 december 2017

Lömska biskopar

Ni undrar förstås hur sorgearbetet efter Grynet går och svaret är att det måste gå. Då och då blir jag av sorgsenhet överfallen. Och jag följer lite fascinerad hur rollerna ändras i familjen. Våra kooikerhundar uppträder annorlunda. Till och med Loke, 1 år, tycks ha blivit lite vuxnare. Men vi har inte tagit bort Grynets bädd. Det är ett steg som känns för stort just nu. Loke luktar och ser sig omkring. Något har hänt, men han fattar inte riktigt vad. I går smet han å lantegendomen när han skulle lyftas in i bilen. Jag letade efter honom och efter en stund hörde jag honom. Han hade alldeles på egen hand hoppat in i sin bur. Klok hund. Han fick beröm. Trots allt.

Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?

Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:

"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."

Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."

Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...

Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.

Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.

Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.

Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.

När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.

Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj  med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?


torsdag 7 december 2017

Henrik Svenungsson, 1933-2017

Jag förvånas över att biskoparna inte gör en poäng av att de i Svenska kyrkans matrikel som avgångna står samman med sina präster under respektive stift. Det förs inte en särskild lista över generaler i generalitetet, som på andra ställen. Och Den Ranghögste kommer alltid att behandlas som någon annan. Jag tror att jag för en vanlig beväring vid något tillfälle sa, att om vårt förband anfalls, då kan vi dö tillsammans oavsett miltär grad. Vi måste alltså hålla ihop. Som i listan över de före detta i matrikeln för Svenska kyrkan.

Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.

Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!

Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.

Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.

Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.

Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.

Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?

När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P

I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!

onsdag 6 december 2017

Jeremiader

Jag hörde Peter Halldorf, som var i Två Systrars i Kalmar i går. När jag skulle köra hem så jag att han hade fler ex av den nya boken Alla himlens fåglar har flytt i bagaget. Hans turné kan alltså fortsätta. Det finns det goda skäl att den gör. Profeten Jeremia i sin egen tid och i vår är ett tema att hålla fast vid. Och frågan om människans relevans för Gud är värd att ställa liksom frågan om profeter av skilda slag och frågan om tiden, profetisk quick-fix eller något mer omfattande. Jer 28 liksom.... Kommer Peter i närheten, får ni väl prioritera rätt.

"Profeten hindrar Gud från att ge upp om människan. Och människan från att ge upp om Gud." Det är slagkraftigt formulerat och jag skulle kunna komma med några invändningar på temat, at Gud som sänder profeter hindrar sig själv just därmed. Men min tanke gick förstås till Svenska kyrkan. Profeterna får oss att välja väg men inte bara för oss själva utan för dem som kommer efter. Är inte detta allvar för församlingspräster? "Det håller min tid ut", sägs det inför det kyrkliga sammanbrott som väntas. Men kan vi resonera så även om det i en mening är fullkomligt sant. Det är sant på samma sätt som han sa, som hoppade från skyskrapan: "Hittills har det gått bra." Men valet gäller något större och tar vi inte itu med detta större blir det som Olov Hartman med profetisk klar syn sa: "Det går åt helvete".

Jag är tillbaka till Thomas O´Deas bok om religionssociologi, som jag läste sommaren 1967. Han skiljer mellan den prästerliga och den profetiska funktionen. Präster kammar medhårs, lägger tillrätta. Profeter kammar mothårs, så det blir rufsigt (och lopporna hoppar). Präster uppskattas. Inte profeter. Läs Jeremia och 800 sidor Halldorf om ni inte tror O´Dea.

Är det inte Jesaja vi läser nu och Jeremia i förfastan/fastan? Jo, det är en god ordning. Men den innevarande tiden ställer sina bestämda krav på lite ansträngningar, fruktar jag. Det var det där med att "allas val gäller - alla" (eller hur man ska säga) som tog mig. Och då krävs profetisk klarsyn.

Klarsyn betyder förmåga att genomskåda tingen utan att kärleken kallnar. Hur ska vi säga när det visar sig att tiggeriet varit en miljonindustri med en Växjöföretagare som hjälpt tiggeribossar att skicka miljoner itll Bulgarien, där de skaffat lyxbilar. Människorov talas det om. Mordförsök på en som inte ville vara med och en del annat. Vad har den kyrkliga överheten svarat när frågor ställts om tiggeriet? Moraliska förkastelsedomar över hjärtlös snålhet har varit den klerikala ryggmärgsreaktionen. Prästerligt så det förslår, men inte profetiskt.

Klarsyn är också förmåga att se människor och deras särskilda kapaciteter. Nils Marelius är död. Han var den ende som hade koll på Svenska kyrkans prästerskap. Det kan tyckas vara ett nördigt intresse men det var nödvändigt. En kyrka måste veta vilka prästerna är och var de befinner sig. Nils läste prästmatrikeln när den kom, år efter år, och fann felen. När Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand måste han lagt oräkneliga timmar på att ge råd och anvisningar. Hade Nils inte funnits, hade någon behövt uppfinna honom. Till det profetiska hör att se människor.

Nu tror ni att jag gett ett referat av Peter Halldorf och profeten Jeremia. Alls inte. Jag har försökt fundera vidare på vad jag hört och sett. I bilen hem spelade jag Hoolabandoola Band. Profetsikt det också.




tisdag 5 december 2017

Bornerad fortsättning

Det tog sig snabbt. Erik Keijser, som kommenterar och presenterar sig som "tjänare till Guds församling i Öjaby" (Tjänare, tjänare! som det heter i Kåldolmar och kalsipper!) preciserade sin kommentar. Vill ni höra Tjänarens sång, ger jag en hänvisning så att ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=RLV7FitMhW0

Erik är inte personligen särskilt intresserad av om jag uppfattar att han är präst på riktigt. Verkligheten förändras inte, menar han. Fast det gör den väl om tillräckligt många i Öjaby /för att hålla fast vid den kongregationalistiska ansatsen/ säger att "vi vill inte bli betjänade av dig, för vi vet inte riktigt vad du är, dvs om du är vad du utger dig för att vara eller inte."

Som väl är var detta ändå inte tjänaren Eriks intresse. Han ville veta hur Dag Sandahl ser på Modéus II och detta frågar han - Bloggardag! Om Modéus II verkligen är biskop ska det skrivas rakt ut och tydligen ska det dras en konsekvens av ett nej och Dag Sandahl avgå frivilligt eller lämna ärendet till domkapitlet och därmed visa att han är karl, menade Tjänaren Keijser. Metaforen är i dessa #metoo-tider kanske inte är så klok. Jag menar, att Dag Sandahl inför domkapitlet i Växjö visar att han är karl. Redan hans fem fingrar har ju väckt anstöt.

När vi fortsätter fira reformationsjubileet kanske det är bäst, att inte fokusera på just biskopsämbetet? Reformatorerna valde att inte göra det. Vem ligger förresten bevisbördan på? Jag tar fram ett högkyrkligt spöke från 1960-talets början, ett spöke som går igenom Svenska kyrkan nu, för att få hjälp för tanken. Det högkyrkliga spöket, han heter fader Nils men kallas i korthet Fnisse om ingen svänger sig med "fader" på latin, pater. Fnisse delar in och systematiserar som en annan Sokrates. Hur är det? Ordet till Fnisse som först ville markera, att det inte är manligheten allt handlar om utan troheten mot en Guds ordning, men det är ett finlir vi inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet här och nu.

1. Manliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Här är det bara romerska katoliker som ropar, eftersom påven inte gett palliet till svenska ärkebiskopar. Det sätter vi oss över för vi läser Confessio Augustana och Apologien och är trygga därmed. De så vigda är i god ordning präster.

2. Manliga och några kvinnliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Detta var läget i början på 1960-talet. Sådana biskopar kunde undvikas om man för egen del ville vigas av en som inte förirrat sig ut i moderniteten, men de högkyrkliga såg inte att kvinnorna blev präster. De hade läst f Gunnar ekumeniska brevväxling. De som vigts av en biskop, som inte vigt kvinnor annat än med män i äktenskapet, tyckte det var extra högtidligt. Också särvigningar var intressanta. Då ljöd psalmsången mer kraftfullt än när kvinnliga präster vigdes, berättades det.

3. Manliga och kvinnliga biskopar vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Det blev annorlunda. När det var särvigningar, de tveksamma till ämbetsreformen vigdes för sig, kunde man veta att det var skilda syner i konfliktfrågan. Följdriktigt ville de tongivande ha bort särvigningarna. De ställde ut kyrkans sår till öppet beskådande, tyckte biskop Askmark. Och lite konstigt tedde det sig, att somliga efter gemensam vigning togs emot som präster på riktigt men vad de andra var, definierades inte. Deras tjänster togs inte i anspråk. Det var inte mycket att säga om. Tjänaren bestämmer inte vem tjänaren ska få betjäna. Det var dock kyrkosystemet som inte stod ut med denna principiella oklarhet. De avvikande skulle inte längre få prästvigas. 1994 hade kyrkomötet tröttnat på situationen. Ordnung muss sein.

4. Manliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
1997 blev en ny gräns. Med Christina Odenberg vigde en kvinnlig biskop manliga präster. Vad blev  resultatet? De som tänkte principiellt menade förstås, att det bidde ingenting av det som sades och gjordes. Karlarna var lika lite präster när de gick ut från Lunds domkyrka som när de gick in. Men det skulle församlingarna inte få besked om. Det var inte något någon talade högt om, sa Fnisse.

5. Kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
Att en kvinnlig biskop viger kvinnor var inget problem. Somliga stod trygga vid sin uppfattning att detta ingenting var. I varje fall högkyrkliga spöken från 60-talet, sa Fnisse allvarligt.

6. Manliga präster som vigts till biskopar av kvinnlig ärkebiskop?
Det är högst osäkert vad som kommer ut av detta, skulle det högkyrkliga spöket säga. Vi vet i varje fall inte. Så vad ska vi tro? Tro det bästa? Men räcker det? Om det inte räcker blir konsekvenserna ansenliga för då spelas allt som har med apostolisk succession snabbt bort. Och denna succession var en gång i tiden ett ekumeniskt triumfkort.

7. Manliga och kvinnliga präster vigda av manliga biskopar som vigts av kvinnlig ärkebiskop?
Om en, som onekligen är stiftschef, viger till präst så är det där med kvinnliga präster inget problem utifrån det tidigare resonemanget. Inget har förändrats i grundsynen. Men om stiftschefen viger en man då? Osäkerheten består. Har man tur står den så vigde och betjänar församlingen med något som bakats på bland annat guarkärnmjöl, och då kan man vara tryggare i sin tanke att detta bör en kyrkokristen undvika. Riktigt jobbigt blir det om den så vigde kommer på att det kan vara något problem i framställandet av honom som präst. Vad gör han då?

Så vad ska vi säga?
Vi säger som Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet: Allt fast förflyktigas. Och i MTD-religionens svenska kyrkan är allt detta oväsentliga frågor. Där hanteras frågan om det hela ämbetet som en fråga var urinröret mynnar ut och sanningsfrågor finns helt enkelt inte.

För de kyrkokristna borde frågorna ställas lite mer allvarligt för de gäller sakramental säkerhet, det där att veta vad man tror. Det räcker inte att någon kallas präst eller biskop utan att vara det i meningen att just detta var vad Gud ville och Gud själv vigde i den vigning, som vi inte är främmande för att kalla ett sakrament, om den rätt förstås vad gäller syfte. Funktionalister klarar sig utan frågor. Det är värre för oss som vet, att med alla skolastiker fråga vad fenomenen egentligen är, la Fnisse till.

Ska Bloggardag efter detta avkrävas ett säkert omdöme? Det är alldeles säkert att Modéus II är stiftschef i Växjö. Det kan alla enas om. Också ett högkyrkligt spöke från 1960-talet, som kanske funnit Svenska kyrkans nuvarande läge spöklikt.

Var nu detta en tillräckligt bornerad framställning för att skärpa kraven på tankereda bortom primalskriken?