onsdag 23 augusti 2017

Doktrin

Jag läser boken om översten Axel Gyllenkrok.  Göran Nilzén, Den besvärlige Gyllenkrok, Carlssons 2017. Till vad nytta? Inte vet jag. Mest häpen är jag över det jag överraskats av för många år sedan - revirstriderna mellan de olika vapenslagen. Det gick ut över flygvapnet. Och bortom den egendomlige och reaktionäre Axel Gyllenkrok stötte jag på ordet doktrin, som i begreppet försvarsdoktrin. Gyllenkrok saknade en doktrin för den svenska krigsmakten. Vi talar om en tid med adliga och reaktionära officerare, odemokratiska i grundhållningen, beundrare av det som på 20- och 30-talen sattes i stånd i Italien och Tyskland. På Gyllenkrok vill författaren sätta en psykisk diagnos. Den tycks välmotiverad.

Håll ut, snart kommer min poäng. Gyllenkrok efterlyste en doktrin, som skulle ge den svenska krigsmakten ett mål att organiseras utifrån. Det var då jag började fundera över Svenska kyrkan. Började och började. Den svenska kyrkan är ett fortlöpande funderingsämne. Ibland ber jag också.

Den doktrin Gyllenkrok var ute efter handlade om att få tre vapenslag att kunna agera gemensamt, men också om att medvetet göra satsningar, dvs för flygvapnets del fatta beslut om det var bombflyget som var framtiden eller jaktflyg och satsa därefter. Gyllenkrok hade studerat det engelska flygvapnet och imponerats. Han såg att jakt hörde framtiden till om nationen skulle försvaras mot anfall.

Nu ska jag inte förfalla till militära lägesgenomgångar även om jag hört hur just samverkan mellan vapenslagen havererat. Jag funderar över om vi inte borde skriva ihop en svenskkyrklig doktrin. Inte bilder eller hugskott utan just en doktrin, ett mönster för att förstå och förändra. Vapenslagen? Ja, våra skilda consituencies skulle inte utmanas att formulera vad de kan bidra med utan vilket bidrag de har att komma med sett  till helheten. Kyrkoledningen (vad nu detta är) borde ha en doktrin för tillgodogörande av denna mångfald.

Nu är jag inte utan vidare en synkretismens anhängare. Jag söker ett sätt att hålla ihop svenskkyrklighet. Det är en hållning som avviker mot kyrkoetablissemangets, den hållning som har lögnen som vapen och sveket som verktyg. En klok generalstab förmår göra något av olika specialiteter. I Svenska kyrkan skulle somligt marginaliseras för at elimineras. Alla betalar priset för den dumheten, som i sin tid tedde sig som klokskap. Say, no more!

Uppfriskande ter sig en debatt i Östra Småland/Nyheterna.
http://www.ostrasmaland.se/debatt/sandahl-misslyckas-pa-samtliga-punkter/
ÖKA:s Brigitta Axelsson Edström blev arg på det där sättet vi känner igen från skolgården; lipig tjej. Så fort man trycker tillbaka och påpekar sakförhållanden uppfattar hon att man brister i respekt för hennes åsikter. Det är ju på ett sätt sant, även om det i mitt fall främst handlar om att jag jämställt har samma krav på flickor och pojkar. Jag delar verkligen  inte hållningen att alla åsikter ska respekteras. Führerns åsikter respektabla? Som vanligt håller jag insikter högre än åsikter.

Så springer Axelsson Edström bort från sina kommunistiska kamrater. Det tycker jag inte heller om och tycker synd om de forna kamraterna. Jag nämnde några av dem i en replik jag skickade in men inte särskilt Maja Karlsson i Kalmat. Det kunde jag gjort. Hon var en hederlig kommunist, satt i kyrkofullmäktige, var med kamraterna med i vår studiecirkel Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen (Unga Filosofer), den studiecirkel  Barometern/OT skrev ledarstick emot och där vi talade mer Luther än Marx. Maja Karlsson hölls högt av prosten Pehr. Så gjorde också jag och det var, förstod jag, en ömsesidig hållning. Maja hade i vår tid uppfattat det som egendomligt att vänsterpartiet skulle vara något annat än kommunistiskt om än i kanske mer italiensk än sovjetisk mening. Det var på den tiden ett politiskt parti styrdes av en doktrin och inte bara marknadsanpassade sig. Ska vi, när allt kommer till allt, helt enkelt bli lite mer doktrinära? Stå fast vid insedd sanning och dra konsekvenserna?

Ni ville kanske ha en kommentar efter nomineringsvalet i Göteborg? Kommer. Jag skrev också lite för Det Goda Samhället.
https://detgodasamhallet.com/2017/08/23/kyrkovalsabsurditeter/#more-9027


tisdag 22 augusti 2017

Öppen kyrka för alla

Öppen kyrka för alla, ÖKA, är det namn som borde anmälas till konsumentverket för denna nomineringsgrupp kom till just för att inte alla skulle rymmas. Inte sådana som jag. Det var Britta Olinder, docent i engelska i Göteborg, som vi alla i POSK varit snälla emot, som splittrade POSK. Nu skulle ÖKA våren 2001 bildas men saken stod klar redan 2000. POSK hade svårt att hantera det aviserade avhoppet, som somliga uppfattade som ett svek mot den gemensamma linjen, dvs att hålla ihop. Olinder kom till höstens kyrkomöte år 2000 och skulle vara med i POSK-gruppen precis som vanligt. Det fanns argument mot detta och kompromissen blev att Olinder inte fick vara med när kyrkovalet 2001 skulle diskuteras. Jag tror inte Britta Olinder fattade varför det skulle vara så. Hon borde alls inte ha varit med för den delen, inte när hon öppet aviserat vd hon avsåg.

ÖKA är i första hand en företeelse från Göteborg och där blir kyrkolivet snart i ökande utsträckning som ÖKA vill ha det. Det röstas fram ett par kvinnor i nomineringsvalet till biskop idag och den som har starkast stöd av dem får det slutliga stödet och Jonas Eek får fortsätta förlägga böcker. Inte ens Wisti kan stå emot. Ibland är det värsta Gud låter ske det vi bett om. Transformationen av Göteborgs stift har gått på en generation. Det är egentligen rätt självklart och jag klandrar inte de försiktiga gammal- och högkyrkliga, som framför allt ville sitta stilla i båten och inte komma något buller åstad. Det var korkat, visst. Klandervärt, nja. Den som ska i fängelse hamnar i fängelse och den som ska ha halsen avskuren, får halsen avskuren. Så enkelt är det.

ÖKA vill visa frimodighet, heter det i programmet. För detta skulle väl inte ÖKA behövas när det finns en hel frimodig nomineringsgrupp? ÖKA vill ha balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner. Så hur ska man då få fram fler manliga präster och diakoner? Kyrkan ska också vara lätt tillgänglig för alla som efterfrågar kyrkans tjänster. Jojo, det är enkelt i storpastoratens tidevarv och försök en ringa präst och tala in ett meddelande på telefonsvararen. Många präster använder den nya teknik, som gör att de lätt kan nås på så vis, att de lyssnar in vad som sagts på telefonsvararen när det passar dem. Lätt tillgänglig?

När det kommer till diakoni ska tydligen kyrkan vara en röst i samhällsdebatten. En röst eller en röst?  Som säger vad om det nu inte är så att det ska finnas en kyrklig röst? Föregångare i miljöarbetet förstås och verka för en human flyktingpolitik. Ja, ni vet hur det ska sägas. ÖKA säger det just så. Såvitt jag kan se är det MTD-religionen som förespråkas. Gud nämns på ett enda ställe i programmet, Jesus, Kyrkans Herre, inte alls.

Ordet "kön" nämns två gånger. Först när det gäller ämbetet och sedan när vi kommer till vigselfrågan. Det verkar som om ÖKA syftar till att präster ska viga par av såväl samma som av olika kön. Det är tydligen en skräpning på gång och saken gäller då lagstiftningen med införd vigselskyldighet, den som just nu i svensk lag inte finns. Men då borde anständigtvis ÖKA få problem med att vara "öppen för diskussion och mångfald" för Svenska kyrkan proklameras vara öppen för alla som söker, tvivlar och tror. Jag tvivlar. Får jag vara med? Jag tvivlar när det handlar om de frågor ÖKA väljer att prioritera - könsfrågorna liksom. En kyrka som ska vara "alla medlemmars kyrka" men inte egentligen är det utan kom till för att vara emot sådana som tänker som jag - vad ger ni mig för det? ÖKA:s program är ett kolonisationsprojekt där urbefolkningen ska in och nya spännande människor lockas med. Oss emellan, men sprid det inte för vitt och brett, det här går jag inte på. Jag tror helt enkelt inte som ÖKA. Jag är övertygad om att ÖKA:s väg en är olycksväg, historiskt förklarlig men olycklig. Gå den!

ÖKA uppstår som en ren negation i Göteborgs stift. Projektet torgförs förstås som något annat. Jag menar att vi ska visa andra nomineringsgrupper respekt, dvs titta en gång till vad som sker i det som synes ske och vad som avses bortom ordridåerna. När man re-spekterar är allt inte respektabelt. Då säger vi det utan krusiduller eller inlindningar.

Ses vi klockan 17 i centrala Löttorp? Där ska jag säga något om kyrkopolitik och om Jesus som Kyrkans Herre också. Simon Lind och jag hör till de frimodiga. Hanna Wilhelmsson skyndar sig från jobbet.

måndag 21 augusti 2017

Kampen om Kyrkan

Jag kunde inte skylla på för mycket sprit och cigaretter, ingendera hade jag konsumerat, men jag hade svårt att somna i lördags kväll. Det är mycket ovanligt. Extremt ovanligt. Jag brukar somna så fort jag släckt lampan. Tänkte jag över sammansatta forskningsproblem? Jo, lite. Över politiska frågor i Sverige? Något. Över kyrkovalet och Svenska kyrkan? Ansenligt mycket. Och så drabbade mig orden Kampen om Kyrkan. Det är vad saken gäller. Somliga vill ta över Kyrkan för att ha den som verktyg  för sin egen agenda. Detta är den busenkla förklaringen till att sekulära politiska partier fastställer valprogram och listor med de besynnerliga konsekvenser detta "demokratiska" arbete får. Vilka försvarar Svenska kyrkan då?

Jag är kyrklig, så pass att det var mig ett problem när jag var i tonåren och faktiskt också 40 år senare. Hade jag övertagit något jag inte kunde stå för? Gick jag i kyrkan för att familjen gjorde så? Alltså läste jag Ateistens handbok, Verdandidebatt. Jag gav evangelisten Johannes en chans också. Han övertygade bättre. Jag har läst om både Ateistens handbok och evangeliet enligt Johannes, den första boken är trist så klockorna stannar och i den senare slår evigheten in. Jag gjorde efter 30 år som präst en djupkoll för att granska vad jag sysslat med och vad och varför jag trodde på Jesus. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu

Kyrklig är jag och det medvetet. Svenskkyrklig likaså. Så mycket märkligare är det att en SD-man, Nima Gholam Ali Pour kritiserar mig för att vara en av de många som använder sig av Svenska kyrkans tillgångar och varumärke för att främja sin egen politiska agenda. Vad har jag då gjort? Motionerat om stödet för flyktingarbete.

Saken gällde att Svenska kyrkan solidariskt skulle ta ansvar för det som annars var ett lokalt ansvar för de församlingar som fick ett stort mottagande av nyanlända. Norra Öland till exempel. Och jag hade lotsats runt i ett flyktingboende i Västsverige och fattat hur mycket arbete Svenska kyrkan la ner på ren och skär barmhärtighet. Det styrde motionsskrivandet. Ansvaret skulle inte bara ligga lokalt och bekostas lokalt. Lite dåligt samvete hade jag, för man ska inte kunna sitta i kyrkostyrelsens rum och följa budgetdebatten och sedan lägga ekonomiska förslag utan att ha lagt in dem i den processen (och möjligtvis fått avslag och därmed varit fri). Nu fanns ingenting att göra. Problemet var högaktuellt och det gick vägen ändå. Pengar anslogs.

I andra vändan, året efter alltså, sas att det inte behövdes extra pengar. Under sommaren stod det klart att det var lika fel en gång till och då skrev jag ånyo. Nu är det ingen som prisar Frimodig kyrka för dådkraften men SD kritiserar. Vi talar politik. SD röstade också för förslaget om extrapengar. Nima Gholam Ali Pour ter sig vara en ohederlig sälle. Självfallet följs hans inlägg på två facebooktrådar både av tipset att bli medlem i Svenska kyrkan för att få rösta och sedan gå ur samt av utläggningar mot kristen tro och försvar för asatron, svensk så det räcker tydligen. I den mer högra högern finns ett betydande kristendomshat, ser jag. På sin tid ville Adolf Hitler tills vidare tona ner Alfred Rosenbergs nya germanska religion kom jag då att tänka på: Der Mythos des 20. Jahrhunderts. Eine Wertung der seelisch-geistigen Gestaltenkämpfe unseer Zeit. Själen är rasen sedd inifrån och rasen är själens utsida. Alfred avrättades som "Hapuptkriegsverbrecher" i Nürnberg den 16 oktober 1946. Denna sakupplysning ska självfallet endast betraktas som en utvikning.

Välan, det är inte riktigt ordet "klokskap" som kommer för mig när jag läser SD-propagandan i Nima Gholam Ali Pours tappning. Självfallet handlar det om Svenska kyrkans enorma ekonomiska tillgångar. Sedan följer en drapa om kulturarvet. Här är de två ingredienserna, som kompletteras med att SD vill hindra S. Här har vi hamnat.
http://www.situationmalmo.nu/lat-inte-vanstern-ta-kyrkan/

Nu är jag inte riktigt säker på att Nima Gholam Ali Pour instämmer i den nicenska trosbekännelsens ord och att vi sålunda i någon mening skulle kunna ha en gemensam utgångspunkt. Det gäller inte bara honom utan många som har synpunkter inför kyrkovalet. Vi delar väl inte praxis heller, att ta oss till kyrkan när det är tid för söndagens högmässa. Likväl ska många av dessa sitta som beslutsfattare. Det är helt obegripligt om fenomenet inte ska förklaras av att dessa icke-nicenska behöver en arena för sin egen agenda. Vi bevittnar en ockupation helt enkelt. Denna agenda avslöjar sig som MTD-religion när den döljer sina politiska avsikter och framträder som religion. Moralistisk terapeutisk Deism.

Nu har jag ett enda önskemål. Låt oss få en respektfull valdebatt. Det betyder inte "artig". Respekt betyder att titta en gång till. Jag vill ha en valdebatt som verkligen innebär att väljarna kollar en gång till för att komma igenom utlagda rökridåer och förstå vad kampen om Kyrkan innebär. Det stiger fram partipolitiker, under förklädnad eller med synligt partimärke, men frågan är hur pass kyrkliga de är. Det handlar inte om att mäta graden av tro utan om trons innehåll. Fides qua är tron som trosakt (det heter så), den mäter vi inte. Fides quae är trons innehåll. Det är intelligibelt, dvs det kan vi fråga och tala om. Kampen om Kyrkan handlar om tron, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga (Judas v 3). Är vi överens om att denna tro finns och förvaltas i och av Svenska kyrkan? Och vad menar vi om Jesus?

söndag 20 augusti 2017

Här behövs de heligas uthållighet och tro

Snäll ska jag vara på söndagar. Det är, som ni kanske minns, Strukturutskottets mening och maning. Men här behövs de heligas uthållighet och tro. Som så ofta.

Jag hålls ovetande om mycket. Har ni fattat att det på bensinmätaren i bilen finns en liten pil? Denna pil talar om på vilken sida tanklocket sitter. Det hade ingen berättat för mig. Nu är det lättare för mig för i familjens bilflotta sitter tanklocket numera på samma sida, babordsidan. i båda bilarna men i alla fall! Samma sak med spaghettisleven. I botten finns ett hål som motsvarar en portion spaghetti. Hur ska jag veta det om ingen berättar det för mig? Jag fattar att jag inte fattar all tacit knowledge som skulle underlätta mitt liv. Här behövs alltså de heligas uthållighet och tro.

Jag måste uthärda en journalistik som bara blir sämre och sämre. Det kan förstås vara mitt fel, jag följer den biologiska livscykeln och inträder i den ålder då jag är och ska vara en sur gubbe. Men det skulle till äventyrs också skulle kunna vara så att jag blivit en lagom distanserad intellektuell, som undrar varför jag ska bli behandlad som en idiot.

Först det där att jag ska hälsas välkommen till ett radio- eller tv-program. Välkommen? Har jag kommit någonstans. Jag sitter i soffan eller på en köksstol. Sedan tackar de mig för att jag lyssnat eller tittat. Tackar? Varför? Hur vet de att jag verkligen lyssnat eller tittat uppmärksamt? Kunde de inte i varje fall tackat om jag lyssnat. I tv kan jag därtill få höra ett "vi ses igen". Nu har vi ju faktiskt inte sett varandra så det där med "ses" igen är direkt felaktigt. Tanken att nyhetspresentatören skulle kunna se mig är dessutom helt skrämmande. Korrekt borde väl vara att säga att "ni kan, kära tittare, se Rapport i morgon igen om världen består och vi får leva" eller något annat i den riktningen.

Sedan inträffar en av våra prognosticerade katastrofer, ett attentat med van eller lastbil. Då hör jag i Lunchekot dagen efter reportern rapportera om sina intryck från Ramlan i Barcelona. Vi får veta att folk var andaktsfulla, men det begreppet togs genast tillbaka som alltför religiöst. Andenken - tänka på, religiöst? Jag var nöjd över denna inblick i en sekulariserads inre liv och tacksam att se den låga förståelsehorisonten. Men är jag inte värd något bättre? Och radiojournalisten också, om jag en söndag ska förfalla till gott humör och inse att här behövs de heligas uthållighet och tro.

Radiokvinnan fortsatte sitt analysarbete, det som ska hjälpa lyssnarna till insikter. Nu var det "en galning" som kört. Komplikationen att förövaren alls inte var en galning utan en man som med syfte och helt logiskt utförde dådet och att "de oskyldiga" i förövarens ögon alls inte var oskyldiga, var en komplikation som gick radioreportern förbi. Och därmed en del lyssnare. Vi skulle bibringas något annat än tanken på ett lågintensivt krig i Europa. Ändå tycks detta vara vad säkerhetstjänster talat om länge. Det blir fler terrordåd och attacker av detta slag är de bästa, billiga och omöjliga att skydda civilbefolkningen mot. Logiskt och faktiskt förfärande - men alltså begripligt.

Jag har just Erik Lewins bok Operation Saif (NoNa pocket 2017), men det skyller jag på min dotter, som manade mig att läsa boken. Den andra dottern skulle jag gärna rådfråga om scenariot, som hon kan förväntas kunna bedöma, men hon finns i Kabul och vi dialogerar inte om känsliga frågor genom rymden. Mycket av det skrämmande är förstås möjligt att genomföra också i mindre skala. Kriget mot terrorn eller terrorns krig mot oss - vilket ska perspektivet egentligen vara? Jag vet inte. Ett vet jag. Här behövs de heligas uthållighet och tro.

Det gäller för kyrkovalet också, vill jag påpeka. Det som är dumt kommer bara att bli dummare de närmaste veckorna. Men vi packade hos Kerstin och Hans Nyman. Som väl var sa jag innan allt startade några erkännsamma ord om Hans, som förberett dagen. Det fick till följd att packarna efter en stund sa att det var precis som jag sagt om honom. Jag stoltserade som sanningsvittne. Vi fick lavendelskorpor också.... På stående fot beslöt Simon Lind och jag att ha valmöte i Löttorp på tisdag kl 17. Välkomna ni som har vägarna förbi. Det där var riktigt roligt när vi talar om norra Öland!

lördag 19 augusti 2017

Koftor i S i Värmland

Säg vad ni vill om S i Värmland, men ess är de inte. Jag skulle kunna tänkas tycka det är lite roligt när socialdemokrater petas, men det gör jag inte. Någon S-ombudsman gjorde sig i demokratisk ordning, det heter så, av med Lars Rydje i Borlänge förra valet. Felet? Han var för gammal. Och nu ryker Birgitta Halvarsson och Mats Johansson Flygg. Felet? De är präster.

Nu vet ni vad jag inte tror i ämbetsfrågan och jag är kanske mest förblivande häpen över att ingen någonsin brytt sig om att förklara på vilket sätt jag tänker fel och anbefaller någon bok jag kunde läsa. Men S tror att prästvigningen besmittat Birgitta och Mats. Stackars Jesper Eneroth ska ta avstånd men inte, det är problemet för ledande sossar. Han konstaterar att partiet inte "förordar" (ordet föll så) att en yrkesgrupp (ordet föll så också) inte ska uteslutas. Det bästa av allt är att Jesper menar att det skulle vara "odemokratiskt" (ordet föll verkligen så) om han sa vad han tyckte om valet av representanter i Värmland. Odemokratiskt? Hur då? Och val? Är det inte bortval vi talar om?

S-ordföranden Ulric Andersson i Värmland menar, att det inte är bra att vara sin egen arbetsgivare. Tjänstemän ska inte vara förtroendevalda. Ni förstår tankegången - eller bristen på eftertanke. Andersson har förstås inte fattat vad han styr i - själva kyrkofrågan - men det är partiet som styr på partiets egna villkor, det sker i någon demokratisk ordning och Andersson demonstrerar hur vanvettig partipolitiseringen är. Behöver ni fler bevis?

Nu gillar jag Birgitta och Mats. Jag gillar Lars Rydje också. Birgitta har inte bara som barn bott i Moheda. Hon har bott på övervåningen i Ingas och Emils hus och Inga var Morsans faster. Emil målade. Några av hans tavlor har jag. Birgittas pappa höll på med att röja efter olyckan i Berget och vi talar i tid tidigt 1960-tal. Birgitta har också varit kommunalråd i Torsby och är i botten lärare. Har hon inte kört taxi också? Hon torde ha en hel del meriter för att sitta i stiftsfullmäktige. Att hon också sitter i kyrkostyrelsen och kyrkomötet kunde utvärderats i alla fall.

Om Birgitta ska det enkelt sägas att hon är saklig, förmår lyssna på synpunkter och hör till de i sammanträdessammanhang ordningsamma. Som för alla socialdemokrater är partiets styrka dess svaghet. Det är inte så lätt när besluten fattas i partigruppen innan de intressanta debatterna i styrelsen. Men jag gillar Birgitta. Hon misstänker för övrigt mig för att ha socialdemokratiska böjelser. Detta har hon leende delgett mig. Att Birgitta vet en hel del om glesbygdslivet har varit ett plus i styrelsen. Hon kunde kanske varit lite vildare, kan jag tycka, men socialdemokratisk välvilja sätter gränser för sådant. Jag tror att vi båda varit häpna över bristen på strategiska samtal i kyrkostyrelsen, men Birgitta till synes mindre upprörd över detta än jag.

Mats mötte jag nog först i det fackliga arbetet och jag har talat personalfrågor med honom. Klok är han, värd förtroende. Jag har sett en erfaren präst med omsorg om människor. Självfallet har jag i honom inte mött en stor teolog. Sådana finns inte bland prästerna i Karlstads stift. Biskoparna Eklund, Runestam och Borgenstierna roterar väl i sina gravar när de ser stiftet  och Svenska kyrkan nuförtiden. För att inte tala om Anton Niklas Sundberg, men det ska vi alltså inte göra, för då tar det hus i helvete i de fina salongerna. Sundberg var hetlevrad och svor nämligen. Mats är en erfaren och välorienterad präst. Birgitta och han erbjöds blygsam plats på det socialdemokratiska partiets kyrkomöteslista med chans att bli inkryssade. Jojo. De tackade nej. De känner väl igen en förödmjukelse när de möter den ohöljd.

Frågan ska förstås ställas om t ex lärare inte ska få stå på S-listor. Eller undersköterskor på lista till landsting/region. Frågan ska väl också ställas om hur principbeslut egentligen tas. Valberedningen har frågat "partiet", vilket torde betyda någon i distriktet. Tage Erlander brukade tala om vilka "koftor" som fanns i partiet, koftor som ställde till det för partiledaren. Ulric kanske är så ull-rik att det räcker till en stor kofta?

I sak borde vi tala mycket om listorna. De sätts inte ihop av de kyrkliga utan av det vanliga sekulära partiet, som har en del okristligt folk i sina led. Dessa de kommunalt okristliga ska alltså ta personbesluten, de som styr rekryteringen till Svenska kyrkans styrelsen på olika nivåer. "Fatta, morfar!" som barnbarnet Alma sa.

Den andra modellen är förstås att Guds folk på platsen försöker förstå kallelser, inte bara de till kyrkopolitiskt ansvar. Det är en fortgående uppmuntransprocess i församlingarna, där vi ser varandras gåvor och ser till att de används. If you don't use them you'll loose them. Nu vill det till att folk i Karlstads stift har vett att i demokratisk ordning rösta på andra listor än S. Birgittas och Mats kompetenser har stiftets folk inte en chans att rösta på och ta tillvara. I en nomineringsgrupp som inte är partipolitisk, hade de uppenbarligen fortsatt vara kandidater i kyrkovalet!

Det finns märkligt nog sådana som försvarar partipolitiseringen av Svenska kyrkan. Inte ens de interiörer från Värmland som nu öppet redovisas, kommer att ändra deras hållning. Detta faktum ter sig som mer än märkligt. Jag antar att det tekniska begreppet för detta tillstånd är "förhärdelse", ett andligt tillstånd sålunda.

Vad jag gör idag? Packar valsedlar för Frimodig kyrka hos Nymans i Ingelstad. Och så låter jag Sven E Kragh muntra upp mig. Toaletter i kyrkan, si det är framtidens melodi och en valfråga förstås. Närodlat skulle alltså betyda "en toalett nära till när du behöver!" - ? Ger röster. Är genialt oslagbart. Och kyrka = kyrkobyggnad.
https://www.facebook.com/centerpartietkarlstad/videos/1440366686051944/

fredag 18 augusti 2017

Död kanin

Kaninen Zelma fick fyra ungar. I går på morgonen hade två dött och den tredje dog kl 10.51 i min famn. Jag sa Effata till den och kaninen lyssnade uppmärksamt,  det såg jag för öronen spetsades, men det halp inte. Kaninen dog vid mitt skrivbord, för det var där jag satt med den döende i famnen. Jag skulle rätteligen skriva ett brev till en vän vars fru dött. Jag vet väl att livet är så här. Just därför går tankarna. Varför dog kaninen? "Ungdjursförlamning"kan vara en orsak. Men jag hade unnat kaninen ett gott kaninliv efter att Djurkompaniet i Växjö sålt hela kullen och glada barn fått någon att sköta om och tycka om.

I går funderade jag ett tag över frågan om kaninen vet mer om Gud än vi? Det tror jag inte av det enkla skälet att vi fått själva Uppenbarelsen. Men kaninen längtade efter den dag när hela skapelsen ska befrias och icke osannolikt är kaninen bättre på att längta efter den dagen än människor, till och med bättre än många kyrkokristna. Jag har läst Romarebrevet, som ni märker. (Rom 8) Jag fruktar att vår kulur lever utestängd från hoppet. Vi konsumerar i stället för att längta. Och jag tänker som den gamle kyrkoherden, som såg den nybyggda och fina prästgården som sonen med familj flyttat in i (det fanns prästsläkter, som några minns) och bekymrad sa: "Hur ska man kunna längta efter himlen när man har det så här fint?" Konsumismen och dess religionssystem kanske berövar oss en del av vår sanna mänsklighet?

En död kanin utlöser också frågorna om mitt eget liv. Jo, faktiskt mer om det än om min död. "När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt", lärde vi konfirmanderna. Det skulle de kunna utantill och säga högt inför hela konfirmandgruppen och ibland vid konfirmationen också. Jag hoppas konfirmanderna minns detta också efter 10, 20, 30 och 40 år.

Nu är jag skapad till Guds avbild och till liket med Gud, imago et similtudo ni vet. Jag undrar bara när denna avbildlighet och denna likhet uppstod. Självfallet före min födelsedag. Men vad kan vetenskapen säga för att lösa denna min fråga? Standardsvaret numera är att om detta uttalar sig inte vetenskapen, kan inte uttala sig. Det är ett intressant svar, eftersom all västerländsk vetenskap uppstår ur tanken att allt hänger logiskt ihop och att just tanken på Guds systematik gjorde att vi överhuvudtaget fick vetenskap. Bara därför att tillvaron inte uppkommit slumpmässigt, gick det att beforska den. Och om människan var axiomet, att hon var just skapad till avbildlighet och likhet. När vetenskapen väljer bort detta perspektiv, kan den inte längre uttala sig om tillvarons totalitet. Jag nämner saken i förbigående på grund av en död kanin.

Alltså påstår jag att den enda rimliga hållningen är att tänka, att jag från allra första början är skapad just på detta sinnrika sätt och med en Guds avsikt. Den som påstår något annat, något från det grundläggande västerländska sättet att tänka avvikande, borde ha bevisbördan.

Vems är då privilegiet att avsluta livet för den som är skapad till Guds avbild och likhet? Ibland när jag tänker, inser jag inte bara att somligt är otänkbart, annat är faktiskt otänkt. Hur blev det så? Är det inte Kyrkans skyldighet att markera vad som är otänkt och försöka föra samtiden till ett möte med de stora tänkarna, de som tänkte djupare och mer sammanhängande?

Vad jag nu skrivit ska inte endast en död kanin få skulden eller äran för. Jag har laddat en del när jag tittat på tv och insett att jag kan underhållas till döds. I vart fall för min invärtes människa. Vad ska vi säga om allsång med vip-inbjudningar för de fina och falsk folklighet därtill? Men så mycket ska man kanske konstatera, att en död kanin förtar det glada humöret ett tag. Det gör också snabbinsatta timslånga nyhetsinslag med livesändning men utan besvärande mycken sakinformation eftersom nyhetsförmedlingen är snabbare än tillgången på nyheter. Det som rapporteras är dock inte terrordåd utan misstänkt sådant. Detta upprepas! Tro mig, om det ser ut som ett terrordåd kan man utgå från att det är det och inte piruettera.

Men är inte attacken i Barcelona hemsk? Jo. Och förutsägbar. Här är en ny normalitet.










torsdag 17 augusti 2017

Då kör vi!

Händelselös har den bloggfria tiden inte varit. Ett visst mått av askes är det när skeendena borde kommenteras, men det är, som i all askes, smällar man får ta.

Bäst i test är väl ändå Pierre Kjellin, som kandiderar till kyrkovalet "hos socialdemokraterna i Uppsala kommun". Jag läser Torsdagsdepressionen. Den kom i dag och med den tre styck tvestjärtar. Det såg jag som symboliskt för Kjellin deklarerar att "eftersom de flesta av oss inte är troende kristna och således inte heller intresserar oss för den delen av verksamheten som direkt har at göra med religionen". Själv är han inte "troende kristen", får vi veta. Kan man vara icke-troende kristen? Vägen framåt? "Mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden" samt en representation som inte är partipolitisk. Det är vackert att följa hur Kjellin idogt sågar av den gren han själv sitter på. På ett sätt kan jag vara nöjd. Mer MTD-religion och mindre kristen tro. Moralistisk terapeutisk Deism går i alla lägen, inte minst när det drar mot kyrkoval.

Annars har jag väl häpnat över kritiken mot Eva Brunne. Ni minns kanske hennes lovsägelse över Stefan Löfven? Transportstyrelsens agerande förvånade mindre. Jag lever i den fasta föreställningen att svenska tjänstemän inte kan förstå en verklighet som går utanför det snälla och vanliga, dvs utanför rutinerna. Det är en insikt jag skaffat mig handfast genom övningar mellan det militära och det civila. Hotbilder blev ohanterliga och rutinerna tog över för att tvinga fram ett stycke vardaglighet igen. Ingen ville bli alarmist. Det var roande och förskräckande på samma gång. Att statssekreterare och statsråd inte tycks ha haft vett att föra informationen om debaclet vidare kan jag också förstå. De förstod inte problemets vidd. Därför blev nog den första reaktionen att detta måste vi ställa till rätta i administrativ ordning. Säkerhetstänk är att omedelbart varsna problem i deras omfattning.

När Stig Bergling rymde fick justitieministern avgå. Han hade inte haft vakten utanför huset där Bergling var på permission, men han fick bära ansvaret.

Men varför kritisera Eva Brunne? Hon twittrade vad hon menade och det hon menat under årens lopp har fört henne till biskopsstolen i Stockholm. Visste ni inte hur hon tänker? Och just detta har väljare uppfattat som meriterande. På de högre höjderna är luften tunnare och syrebristen kan påverka. Det ändrar ingenting i grund. Så varför blev ni arga?

Anna-Karin Hammar gav sig på ambassadören Bachmann. Ambassadören var glad över att folk tagit sig från Tel Aviv till Stockholm för att gå i pridetåg med israeliska flaggor. "Pinkwashing" var detta. Blev ni upprörda? Men detta är ju den i Svenska kyrkan vanliga metoden, att tillverka meningsmotståndare och tillskriva dem något och därmed avverka och avskriva dem. Syftet är alltid något högre. I det här fallet BDSM eller BDS eller vad det kallas. Men mönstret är det etablerade, det kan ni fråga vilken kv*nn*pr*stm*st*nd*r* som helst om.

Anna-Karin Hammar framträder drottninglik och avfärdar ambassadören. Minns att hon är en Hammar! Ambassadören blev ledsen och åkte hem.

Hammar är tydligen talesperson för Kairos i Sverige. När det blir talespersoner och organisationer ska vi fråga om pengar. Kairos har läger. Vem betalar löner och arvoden och alla kostnader? Endast deltagaravgifter eller är de alerta framme vid våra gemensamma kassor igen?

Anna-Karin (född 1951) skulle gå i pension, men det sägs att hon inte ville det. Så blev hon ett tillsynsärende i Uppsala domkapitel och vad hon anklagades eller misstänktes för har vi aldrig fått veta. Så blev det pension men då vidtog viskandet att detta inte skett utan ekonomisk kompensation på viss höjd. Hemligstämplat tycks det hela vara och två årslöner, som nämnts, kan man ifrågasätta. Handlar det om lön tar det väl slut vid 67 års ålder i alla fall. Men handlar det om något som ska vara dolt stöd till Anna-Karin Hammars idoga verksamheter, t ex Kairos? Jag vet inte och hemligstämplandet leder till leenden och undvikanden, informationsbärande leenden. Här finns en hund begraven, säger jag, som alltid tänker att nomenklaturans göranden och låtanden måste upp i ljuset. Men om inget ljusskyggt ägt rum i Uppsala stift (domkapitel och stiftsstyrelse) utan apanaget är välmotiverat? Då bör det redovisas för att få ett slut på viskningskampanjerna, det jag i så fall skulle vilja kalla blackwashing av den modiga Anna-Karin Hammar (S). Förresten skulle jag vilja veta vad utköpet av domprosten Johan Unger i Växjö kostade. Jag var med och betalade men beloppet hölls hemligt. Är det rimligt i en gemensam ekonomi?

Nu är frågor ställda. I den öppna folkkyrkan finns det säkert kommunikatörer som vill berätta hur det egentligen är och tackar mig för att jag frågade.